Den blonda blomman

Kapitel 6 - klubborna

Fredag, 17.56.
Dahlia: 7?
Caleb: Kommer då.

Mamma springer ut på altanen med tallrikar. Hennes stressade ansiktsuttryck blir större hela tiden och när hon vidtar med händerna måste hon ta djupa andetag. Mamma stressar alltid upp inför högtider. På julen är det värst. Hon bjuder in hela vår släkt, både hennes och pappas sida. Sedan tänker hon att hon ska klara av att göra all mat.. själv.
"Ta det lugnt, det är en halvtimme kvar tills alla kommer.. och du är redan klar."
Mamma ler mot mig och sätter sig ner på stolen bakom sig. 
"Tack, Caleb. Gå upp och klä på dig", säger mamma och borstar av smulor från klänningen hon har på sig. Den är vit med blommor längst ned.
"Jag tänkte faktiskt fråga en sak."
Hon reser sig upp och kollar ner på mig.
"Vad?", frågar hon och släpper ner håret från hästsvansen hon hade uppsatt.
"Jag ville fråga om jag kunde gå till en kompis vid sju.."
En kompis? På riktigt? Hon ler mot mig.
"Vem är denna kompisen?", frågar hon och sätter tillbaka håret i en exakt likadan hästsvans.
"Dahlia.."
Hon ler större nu. Hon nickar och drar handen genom mitt hår.
"Bara vänner?", frågar hon med händerna på mina kinder.
Jag nickar och hon släpper taget om mig.

Ner för trappan och till hennes port. Det regnar ute. Såklart. Det regnar alltid på midsommar. Jag går upp för den gamla trätrappan. Välkommen står det på mattan innanför glasdörren. Jag ska precis knacka på när en bil rullar in på uppfarten. Ur förarsätet kommer  en lång kvinna med tighta jeans. Dahlias mamma.
"Hej..", säger jag och ett stort leende placeras på hennes läppar.
"Ja, du måste vara Caleb. Jag är Claire.", säger hon och sträcker fram handen mot mig. Jag skakar hennes hand och sväljer hårt. "Dahlia är förmodligen uppe på sitt rum. Upp för trappa, första rummet till höger", säger Claire och öppnar dörren.
Jag nickar och går in i hallen. Jag drar av mig skorna.
"Oroa dig inte, jag ska inte störa. Jag ska åka strax igen."
Claire synar mig nerifrån och upp innan hon går in i, vad jag antar är, vardagsrummet.
Jag går upp för den vita trappan. Claire hade inte behövt berätta vart rummet låg. Musiken som spelas leder vägen åt mig, men precis som Claire sa så kommer musiken från första dörren till höger. Jag knackar, men jag hör inte ett ljud från henne. Jag knackar igen. Eftersom hon är tyst bestämmer jag mig för att öppna dörren. Jag öppnar långsamt och kikar in. Jag ser Dahlia. Hon  lutar sig över sängen och ger vatten till växterna som står i fönstret.
"Hej", säger jag och lutar mig mot den svarta väggen som är fylld med citat från låtar. Jag känner igen texterna till några av dem, men några är helt nya för mig. Hon kryper ner och vänder sig om mot mig. Tröjan hon har på sig går ner till mitten på låret och den gula färgen framhäver hennes ögon.
Hon skyndar sig mot mig och puttar ut mig från rummet.
"Hur kom du in?", frågar hon.
Jag rynkar pannan.
"Din mamma släppte in mig."
Hon kollar ner för trappan och suckar.
"Fan", hon lägger pannan i handflatan och skakar på huvudet.
"Vad spelar det för roll?", frågar jag och kollar ner för trappan.
Hennes mamma går fram till dörren och kollar upp på oss.
"Hejdå, vi syns ikväll Dahlia. Trevligt att träffas Caleb."
Jag vinkar till henne och Dahlia gör detsamma. Hon lutar sig mot väggen.
"Vad spelar det för roll?", frågar jag igen.
Dahlia kollar upp på mig. Hon börjar gå iväg och jag antar att jag ska följa med. Hon öppnar dörren bredvid hennes egna rum. Rummet ör fyllt med rosa och vita saker. Allt är fluffigt och rakt. Ingenting ligger snett och varje centimeter är städad in i det minsta.
"Det här är min systers rum. Hon är nästan aldrig hemma för hon är alltid hos sin pojkvän.", säger hon och jag nickar. "Alla mina vänner tror att det här är mitt rum, jag låter ingen gå in i mitt riktiga rum.", fortsätter hon.
Hon kollar äcklat runt i rummet.
"Varför?", frågar jag.
Hon rycker på axlarna. Jag lägger huvudet på sne och rynkar pannan åt henne.
"Ingen gillar min musikstil eller min klädstil. Varför skulle de gilla mitt rum då?"
Jag ler åt henne.
"Inser du inte hur patetiskt det är? Om de inte gillar dig för den du är så är de inte värda dig."
Hon skrattar. Hon vänder sig om men vänder snabbt tillbaka.
"Alla vill att jag ska vara mer som min syster. Ha klänningar, gilla rosa, sminka mig och veta hur man går i klackar. Till och med min mamma.", säger hon och går tillbaka till sin dörr.
"Inte jag. Du är bra som du är. Var bara dig själv.", säger jag.
Det bara slank ur min mun. Hon kollar chockat på mig. Jag ler ett snett leende och följer med henne in på hennes rum. Jag kollar runt.
"Gillar du kaktusar, eller?", frågar jag.
Hon har åtminstone 10 stycken här inne. Tre i fönstret, två på skrivbordet, en stor på golvet och flera små står utspridda i rummet. Hon fnissar till och drar handen genom det blonda håret.
"Jag älskar kaktusar. Det är dem lättaste växterna. Man behöver bara vattna dem typ två eller tre gånger i månaden."
Hon sätter sig ner på den obäddade sängen och byter låt på telefonen som går till högtalaren som står i hörnet.
Jag sätter mig ner på sängen mittemot henne. Hon öppnar lådan till byrån bredvid sängen. Hon stoppar ner ett block där.
"Skämtar du med mig?"
Hon kollar fundersamt på mig.
"Har du sådana klubbor?", frågar jag och kollar ner i lådan.
Klubborna som ligger där har jag letat efter sedan jag var liten. Det är tio paket med en klubba i varje påse. Alla klubbor smakar olika. En av påsarna innehåller en humörring och hela syftet var att få den.
Hon nickar och plockar fram klubborna. Hon öppnar en påse och stoppar in klubban i munnen. Jag öppnar en ny påse och stoppar in den klubban i munnen.
"Fy. Vad fan är det här för smak?", frågar jag och tar ut klubban ur munnen.
Hon skrattar åt mig. På påsen står det att det ska vara kaffesmak, men det är det definitivt inte.
"Jag får smaka", säger hon och tar klubban ur handen på mig.
Jag kollar på de andra påsarna för att se smakerna. Gurka, majonnäs, rosor, kebab..
Jag kollar upp på Dahlia som sitter med en äcklad min på läpparna. Hon tar ut klubban ur munnen.
"Ska du ha mer?", frågar hon och skrattar.
Jag skakar på huvudet och hon kastar klubban i soptunnan bredvid skrivbordet.

Kapitel 6 är klart! Vad tycker ni? Vad tror ni kommer hända?Kommentera så syns vi när kapitel 7 kommer ut på söndag.

Tack för att ni kommenterar och röstar. Det kanske låter överdrivet men jag kan börja gråta när jag ser en notis från Wattpad att någon av er har gjort det.