Rebellerna

Del 1

Solen hade gått ner för länge sedan. Det var knappt så att man kunde urskilja barackerna i de svaga skenet från gatulamporna. Staketet som omringade oss knastrade av elektricitet. Utanför staketet kunde man bara urskilja konturer av en stor barrskog. Man hörde plågade skrik och flämtningar från alla håll och kanter och kände lukten av rök, och någonting giftigt.

Jag satt med ryggen mot en av barackerna med knäna uppdragna ända till ansiktet och grät. Jag kände mig hopplös när jag satt där och betraktade stjärnorna. De var så vackra, så fria, till skillnad från mig. Jag var blåslagen på hela kroppen och hade diverse sår överallt. Det ända jag hade på mig var ett smutsigt, blodigt nattlinne. Det rann blod ur min näsa och mun och det bultade hårt i huvudet. Men jag brydde mig inte. Jag skulle inte låta det påverka mig, jag behövde visa att dem inte kunde styra mig!

"Dem" var regimen. Ledarna för hela den fruktansvärda världen med Falk JR i spetsen. Jag hade aldrig sett honom på riktigt, men hans ansikte var det enda man såg på den stora tv-skärmen på det stora avrättningstorget. Regimens personal var dem ända som hade riktiga namn. Vi andra "vanliga personer" betecknades bara med siffror. Jag tillexempel; 19270. Jag kom knappt ihåg vad som var mitt riktiga namn, för lite hjälp hade jag bränt in det med små, otydliga bokstäver på en liten sten jag alltid bar med mig. Evanlyn heter jag.

Med släpande steg stapplade jag långsamt fram mot min bostad. Hyresrätt nr 27. Alla människor i lägrena hade rätt till en egen bostad. Man bodde en och en i en 5 m2 stor "låda". I sin så kallade låda hade man en egen madrass och ett minimalt skåp där man kunde förvara alla sina tusentals ägodelar. Om man hade det satt säga. De flesta här hade inte några alls, jag hade 0.

Iallafall, när man väl fick tid för att sova behövde man ta den chansen. Annars skulle man inte överleva på lägret. Ett läger innebar en stor inhängnad med 100 hyresrätter, och alltså 100 personer. De som bodde på ett läger klassificerades som "rebeller" och ansågs inte kunna lyda regimens regler och instruktioner. Ett läger var till för att tortera människorna till lydnad eller som regimen själv sa "Sätta respekt i medborgarna". Det som inte bodde på läger kallades för "Överklassen" och var regimens arbetare, i folkmun; slavar. Om man inte skötte sitt jobb i Överklassen blev man automatiskt en Rebell.

Att sova innebar också mardrömmar. Jag fruktade alltid för dem och hoppades alltid att jag skulle slippa dem just den här natten. Men aldrig hade jag en sådan tur. I drömmarna var jag mitt i katastrofen, jag var tillbaka i kriget som hade förstört våran värld. Jag var han som gjorde det. Jag var den ursprungliga Falk. Jag såg en våldsam demonstration nedanför mitt präktiga hus. Själv satt jag med två rådgivare bredvid mig och blickade ut över folkmängden. I alla drömmar hände det samma sak. Jag tittade upp mot den stora kalendern som visade 5 mars år 2100 och gav ifrån mig ett skräckinjagande skratt, som hämtat ur en skräckfilm. Jag såg mina rådgivare som i slow-motion titta upp på mig med lysande röda ögon och hörde mig själv ge dem en instruktion som skulle förgöra hela världen. Precis när kärnvapenmissilerna skickades ut över världen vaknade jag alltid med ett ryck och skrek "Stopp" innan jag insåg var jag egentligen var någonstans. Som vanligt skakade jag i hela kroppen och gav ifrån mig ett gnyande läte. Det var dags för ännu en dag av tortyr. Hurra.