Under ytan

Kapitel 1: En knepig början

Hej. Mitt namn är Theo och jag är idag 25 år. Hur jag mår? Jo, jag mår bra. Jag har ett jobb, en bostad och en flickvän som jag älskar mer än allt annat. Jag har en okej lön och klarar mig bra. Men så kan jag inte påstå att det alltid varit. Det fanns en tid i mitt liv jag hade ingenting. Vill du att jag berättar? Okej då men då måste jag börja från början.

Jag föddes den 21 juni 1992 i en litet hus utanför Göteborg. Till början var väl inte mitt liv så farligt. Jag växte och frodades precis som alla barn. I början hade jag både en mamma och en pappa. Pappa har betytt mycket för mig men det kommer vi till senare. Men mamma försvann redan i tidig ålder. Det enda jag minns av min mamma var hennes leende. Det var som solen själv och hennes gyllene lockar som inte var längre än till axlarna. Jag minns också hur hon brukade kittla mig på magen och snurra runt mig i luften tills jag kiknade av skratt. Jag hade det bra.

Men plötsligt en dag i december när jag var ungefär 5 kom mamma gråtandes upp på mitt rum. Jag frågade henne vad som var fel men mamma bara satte sig hukande bredvid min säng. Hon la händerna på mina knän och tittade på mig med rödgråtna ögon.

"Du är så fin min lilla pojke... Å stark.. Lova mig att kämpa". Mammas ord skrämde mig. Jag förstod inte varför mamma var så ledsen. Plötslig log mamma.

"När mamma är borta får du ta hand om pappa. Kan du lova mig det?". Jag nickade. Oförstående om vad som höll på att hända.

"Men mamma vart ska du?"

"Jag ska bort. Jag kanske inte kommer tillbaka alls"

"Varför?". Mamma smekte min kind vid dessa ord och gav sedan en kram. Medan hon höll om mig började hon nynna. En melodi som hon brukade sjunga för mig innan sängdags. Plötsligt blev jag sömnig. Sakta så somnade jag in i mammas armar.

När jag vaknade på morgonen därpå var mamma inte längre inne i mitt rum. Jag hoppade upp ur sängen och sprang in i mamma och pappas rum. Det var tomt. Inte ens pappa var där inne. Jag stängde dörren och rusade ner. Vi köksbordet satt pappa med en kaffemugg i handen. Han såg trött ut. Jag gick fram till pappa och ryckte lite i hans tröja för att dra till mig hans uppmärksamhet. Han tittar förvånat upp från sitt kaffe och tittar ner på mig. Han ler lite snett.

"Hej grabben. Vad gör du uppe så tidigt?"
"Vart är mamma?". Hans leende dör och det börjar sakta rulla tårar nerför hans kinder.

"Mamma är borta. Hon kommer inte tillbaka"

"Aldrig?"

"Aldrig...". Jag sträcker ut armarna i en gest för att pappa ska plocka upp mig, och han gör det. Jag kramar om pappa och han smeker mig sakta över huvudet. Så sitter vi en stund.

"Nå grabben, ska vi ta dig till dagis då?". Jag skakar häftigt på huvudet.

"Vill inte till dagis"

"Vad vill du göra då?". Jag funderar en stund innan jag bestämmer mig vad jag vill göra.

"Ankor!". Pappa ler.

"Ankor blir det". Jag hoppar ner från pappas knä och pappa hjälper mig att klä på mig.

Tiden därför är bra. Jag och pappa hängde mycket med varandra och när jag hade fyllt 8 fick jag följa med pappa och titta på fotboll några gånger. Under den tiden hade jag ett stort intresse för fotboll. Ja, jag tränade till och med två gånger i veckan.

Men bara några månader efter jag fyllt tio skedde det en tragedi som skulle vända hela min värld upp och ner. Pappa hade varit ute med några vänner den kvällen och kom hem lite senare. Jag satt fortfarande uppe när han kom hem och tittade på tv. Så pappa satte sig bredvid mig med ett glas vatten i handen. Vi småpratade lite innan pappa frågade om jag inte borde gå och lägga mig snart. Jag sträckte på mig och gäspade. Pappa log och frågade om han skulle hjälpa mig med något men jag bara skakade på huvudet och reste mig. Sömnigt gick jag uppför trappen och in på toan för att borsta tänder. Efter en stund knackar det på ytterdörren och jag hör pappa resa på sig och låsa upp. Sedan blir det tyst. Efter ytterligare två minuter hörs upprörda röster från undervåningen och plötsligt börjar det skrikas på undervåningen. Jag öppnar försiktigt dörren och smyger mig fram till trappan Precis innanför ytterdörren står det två okända personer. En kvinna och en man. Kvinnan är mycket lättklädd. Hon är klädd i endast en kort kjol och ett linne trots att det nästan var -10 ute. Något jag mer jag lägger märket till är att hon har händerna bakbundna och det ser ut som hon gråtit. Mannen däremot är stor och klädd i en läderjacka och ett par slitna jeans. Han verkade inte så gammal, kanske runt tjugo skulle jag gissa. Men det var något med honom som verkade bekant så jag gissade på att han var en av pappas kompisar som brukade hänga med på fotboll. Dem verkade inte ha sett mig så jag smög lite närmare för att kunna lyssna.