Den blonda blomman

Kapitel 8 - Kuggar i matte

Den kvällen sitter jag uppe länge. Vid mitt fönster. Med blicken fäst på vägen där jag hoppas få se henne komma gåendes. Klockan fem inser jag att hon inte kommer komma tillbaka på ett tag.

När jag senare vaknar upp i min säng har det gått ytterligare fem timmar. Inte mycket har ändrats sedan jag somnade. Förutom att bilen som tidigare stod på vår uppfart nu är borta är det inget som är på en ny plats. Jag reser mig och drar med mig telefonen på vägen. Jag går in på meddelanden och in Dahlias och min chatt. Jag läser igenom alla sms vi har skickat till varandra. Mina mungipor dras automatiskt upp och jag får svårt att tro att munnen följer tyngdkraftens lagar.
Jag går in i badrummet och låser dörren efter mig. Jag börjar skriva in ett meddelande.

Lördag, 10.07.
Caleb: Hej, jag ville bara kolla om du kom hem igår och hur det gick med Cara.

Jag skickar iväg meddelandet och lägger telefonen på diskbänken. Jag drar av mig alla kläder och går in i duschen. Vattnet börjar rinna ner för min kropp och det bildas ånga från värmen. Jag står länge under vattnet och försöker distrahera mig själv från Dahlia. När telefonen plingar är min första tanke är att jag ska låta det vara och låta henne vänta på ett svar. Min andra tanke är att jag ska gå ut och kolla om det är hon som har skickat. Jag följer det senast nämnda alternativet och lämnar den varma duschen. Genast när jag kommer utanför möts jag av kylan och vill direkt gå tillbaka. Det gör jag inte. Men vattnet rinnande längst med mina armar och ben sträcker jag mig mot telefonen och kollar på de senaste notiserna. Ingen Dahlia.

Jag vänder om och går in i duschen igen. När jag väl står där plingar telefonen till igen. Jag ser att det är ett meddelande. Jag ska inte gå ut än, jag ska duscha klart först.
I mina tankar står jag i duschen i minst en halvtimme, men när jag sedan kommer ut igen har det bara gått 8 minuter. Jag drar handduken över huvudet och torkar det blöta håret.

Jag drar på mig en t-shirt och plockar sedan upp telefonen från skrivbordet. Jag skrollar ner och ser en notis från meddelande.

MEDDELANDE
Dahlia
Meddelande misslyckades

Nu när jag tänker efter, kanske det var bra att meddelandet inte skickades.
Jag går ner för trappan och till min förvåning ser jag Kevin sittandes med mamma vid köksbordet. De båda har ansiktena fastklistrade på datorskärmen som står på bordet. När mamma märker mig kollar hon upp och ler mot mig. Det är inget glatt leende, medlidsamt snarare. Hon reser sig upp och går fram till mig.
"Du var ute sent igår. Du ser blekare ut än vanligt, du börjar inte bli sjuk. Har du vart ute i solen tillräckligt?"
Hon ställer tusen frågar men vänder sig sedan om. Jag skakar på huvudet.
"Nej jag är inte sjuk. Jag var faktiskt inomhus igår, som du kanske kommer ihåg.."
Kevin kollar upp på mig med ett snett leende på läpparna. Jag blänger på honom och vänder mig sedan mot mamma.
"Du ser ändå blek ut. Har du fått i dig tillräckligt med D-vitamin?"
Jag suckar och drar stolen. Mamma går tillbaka och sätter sig på stolen bredvid Kevin.
"Vad gör ni?", frågar jag och syftar på datorn.
"Läxor..", säger Kevin och byter sida på boken han har i famnen.
Han skumläser och jag ser på honom att han inte förstår ett ord.
"Men, det är ju sommarlov?", säger jag. Mer som en fråga än ett påstående.
Han ni kar och jag väljer därför att kolla på mamma.
"Ja, eftersom Kevin valde att inte närvara på mattelektionerna resulterade det i ett F på betygen."
Mamma är inte glad och jag ser hur hon blänger på honom när han försöker hålla sig för skratt.
"Så..", börjar jag men avbryts av mamma.
"Klarar han inte minst ett D på det här provet, så måste han gå om andra klass"
Kevin stirrar argt på henne. Förmodligen för att hon berättade. Fast det spelar ingen roll, jag hade ju fått reda på det förr eller senare.
Jag nickar och skrattar åt Kevin som försöker förstå det som stör i matteboken. Hans min är obeskrivlig, men jag har aldrig relaterat så mycket till de stora ögonen och den öppna munnen. Han kliar sig i nacken och ger sedan upp. Han lutar sig bak i stolen och tar upp telefonen. Mamma är däremot snabb med att dra den ifrån honom.
"Du kan få tillbaka den när vi är klara här.", säger hon och lägger ner telefonen bredvid datorn.
"Men varför då? Det är ju inte rättvist. Svarar jag inte Madison kanske hon tror att jag inte bryr mig om henne.", protesterar Kevin och försöker ta tillbaka telefonen. Mamma sträcker sig över bordet och ger hans telefon till mig
"Det kanske du skulle tänkt på innan du skolkade från lektionerna."
Han suckar och vänder sig mot mig istället.
"Caleb, snälla. Ger du mig telefonen så kan du få min veckopeng."
Han sträcker sig över bordet mot mig. Jag skakar på huvudet med ett flin på läpparna.
"Två veckor.", säger han och håller upp två fingrar.
"Nej, vi båda vet att det inte kommer hända. Du kommer ändå komma till mig sen när du behöver pengar."
Mamma nickar instämmande.
"Ingen frågade dig.", säger han surt och lutar sig bak på stolen igen.
Hans telefon plingar till och Madisons namn lyser på skärmen. Hans ögon lyser och hela han får ett hopp.
"Vem var det?", frågar han med ett löst grepp om bordskanten.
Jag rycker på axlarna.
"Kom igen. Säg bara"
"Okej, det var Madison.", säger jag och teser mig upp från stolen.
Han puttar till mamma i sidan så att hon hoppar till lite lätt.
"Sitt inte bara där. Hjälp mig med matten.", säger han och börjar genast kolla ner i boken igen.
Mamma skrattar och skakar på huvudet.
"Det var ju du som inte koncentrerade dig.", säger mamma och kollar ner i hans bok.
"Jaja, hjälp mig nu."
Jag lägger telefonen bredvid mamma och går sedan upp för trappan igen. Mitt hår är fortfarande fuktigt och spegeln i badrummet är fortfarande immig. Jag går in på rummet och börjar plocka upp lite kläder som ligger huller om buller.

Kapitel 8 är klart. Kommentera gärna vad ni tycker så jag vet.
Tack för att ni läser. Får sådan feeling att skriva när jag ser att nu gillar det jag gör.

FYI, häromdagen skickade jag killen jag är lite småkär i casually borstar av smuts från axeln. Tycker ni borde vara lite stolta över mig.