Den blonda blomman

Kapitel 9 - vem är killen på stranden?

"Hur går det med henne då?", frågar Mike och lyfter huvudet från skärmen i två ynka sekunder innan han klistras fast igen.
"Vem?"
Jag kollar på honom och ser hur engagerad han är i spelet. Det tar flera sekunder för honom att flytta blicken och inse att jag pratade med honom. Jag vänder blicken mot Jake som sitter på sängen. Han rycker på axlarna och himlar med ögonen.
"Dahlia, vem annars?", säger han.
Jag rycker på axlarna och skjuter en beväpnad man som springer mot mig på spelet.
"Vi är bara vänner.."
Jake vänder huvudet bort från Mike och skrattar åt mig. Jakes telefon plingar till.
"När man talar om trollen", säger Jake och visar sin skärm för oss.
Det är ett meddelande från Josie. Möt mig vid rondellen om 10, säg till Caleb att vi kommer träffa Dahlia.
"Vad tror hon att jag är, en hund eller?"
Jake skrattar och reser sig upp från sängen. Mike sitter fortfarande ner i stolen och spelar. Jake flinar innan han går och stänger av spelet.
"Hallå, jag spelade här!", skriker han och reser sig upp.
Jag och Jake skrattar.
"Vart ska vi?" frågar Mike innan han följer med oss ut till hallen.
Jag drar på mig skorna och drar upp telefonen från bakfickan. Klockan är redan 21.34.
"Rondellen, Josie möter oss där", säger Jake och reser sig upp.
Mike nickar och hoppat snabbt i sina skor. Vi går längst med trottoaren som jag har gått vid säkert tusen gånger i mitt liv. Efter tre minuter ser jag Josie ståendes vid kanten av rondellen med telefon uppe i högsta hugg. När vi kommer närmare ser hon oss och stänger av telefonen. Hon kramar om Mike som är några centimeter kortare än henne. Sedan Jake som är i princip lika lång som henne. Kanske någon centimer längre, men inte mycket. Sist, men definitivt inte minst mig. Jag är någon decimeter längre än henne. Hon slutade växa för något år sedan, hon brukade vara längre än mig.
"Så, vad händer?", frågar Jake.
Han har händerna i byxfickorna och den kyliga nattbrisen gör att hans hy bleknar.
"Ja, vad händer som tvunget gjorde att jag behövde stänga av mitt spel?", frågar Mike och går närmare henne.
"Du behövde stänga av? Vi fick nästan dra dig ur huset för att du skulle komma ut!", säger Jake och får bekräftat av alla att det var roligt genom ett skratt.
"Jaja, vad är så viktigt att dem behövdes slita mig från min tv?", frågar Mike igen och himlar med ögonen åt Jake.
"Okej, först tänkte jag bara gå själv med Julia och några andra. Sedan när jag fick reda på att en viss liten Dahlia skulle komma så tänkte jag på lille Caleb.", säger Josie och börjar gå iväg.
"Var jag tvungen att sluta spela för att Caleb skulle träffa henne? Han kunde väll gå med er, eller?", frågar Mike och vänder om mot sitt hus.
"Nej, du ska med!"
Hon tar tag i hans arm och rycker åt höger. Han vänder sig om i ett ryck.
"Med vart?", frågar jag.
Josie ler och pekar. Jag vänder bort huvudet och möts av den kalla brisen från havet och ser rök.
"Nej", säger Jake och Mike i mun på varandra.
De båda vänder sig om och börjar gå hem mot Mike.
"Snälla, som om ni inte skulle gått dit ändå..", säger Josie. "Aja, ni missar alla tjejer i bikini."
Båda vänder sig hastigt och joggar tillbaka till oss.
"Tänkte väll det", säger hon och vi alla beger oss mot stranden.

Det spelas musik i högtalarna och röken från elden sprider sig i luften. Flera personer badar, några spelar volleyboll, men de flesta grillar. Josie går fram till Julia och några andra tjejer som går på skolan. Dahlia är en av dem. Hon står endast i en liten blå bikini. Hennes blonda hår är uppsatt i en bulle mitt på huvudet och även om det inte är soligt så har hon solglasögon på sig.
Jag vänder bort blicken och möts av Mike som redan har tagit av sig tröjan.
"Vad?", frågar han när han ser minen jag har.
"Ska du bada?", frågar jag och kollar ner på mina egna kläder.
Shorts och en t-shirt.
"Nej..", säger Mike och sträcker på sig.
"Varför tog du av dig tröjan då?", frågar jag.
"Kolla runt, det är åtminstone hundra tjejer här i vår ålder", säger Jake och även han drar av sig sin tröja.
När jag kollar runt stannar min blick på henne igen. Hon är längre än alla där, ändå är hon inte lång. Hon möter min blick. Jag vänder huvudet snabbt.
"En av tjejerna är påväg hit..", säger Jake och puttar till mig i sidan.
"Skämtar du?", frågar jag och höjer ögonbrynen.
Han skakar på huvudet. Jag sväljer hårt och kollar upp mot himlen som har börjat mörkna.
"Hej."
Jag känner hennes hand på min axel. Jag vrider mig om och ser en siluett av hennes ansikte.
"Hej, Dahlia", säger jag.
Hon ställer sig på tå och kramar om mig. Först står jag bara där som en stel pinne, men sedan bestämmer jag mig för att lägga armarna om henne. Hon är iskall.
"Ska ni bada? Vattnet är fortfarande ganska varmt.", frågar hon, riktat mot Jake och Mike.
De båda skakar på huvudet. Hin skrattar till och gör mig knäsvag. Jag ler automatiskt.
"Nej, Mike är rädd för fiskarna och du vet, jag kan ju inte gå och bada själv", säger Jake.
Nu kan jag inte hålla mig för skratt. Inte Dahlia heller.
"Jag är inte rädd för fiskar. Jag tycker bara inte om tanken av att inte veta vad dem för vid mina fötter.", säger Mike och rättar Jake.
"Vad ska dem göra? Det är små fiskar som är mer rädd för dig än du för dem."
"Dem kan faktiskt bitas", börjar Mike. "Sen finns det andra djur i vattnet som är farliga!"
"Som vad?", frågar Jake.
"Det finns faktisk maneter och krabbor", säger Dahlia.

"Hej,"
En lång kille med kraftigt skäggstubb lägger armarna runt Dahlias midja. Han är äldre än oss. Han är åtminstone 17 år.
"Hej!"
Dahlia skiner upp när hon inser att det är han som är bakom henne. Hon vänder sig om och kramar om honom. Nu måste hon verkligen stå på tå.

Okej, ni har all rätt att hata mig nu. Jag har inte lagt ut ett nytt kapitel på jättelänge, plus att det här kapitlet var kort.
Hoppas ni kan förlåta mig, men det har varit så mycket i skolan det senaste och nu har snart mitt lov gått över. Jag har tänkt på en sak som kanske gör det lättare för mig att uppdatera oftare. Om jag byter dagar från torsdag och söndag till fredag och måndag. Det känns bara som att det kommer bli lättare för mig.
Tack för att ni fortfarande läser. Vi ses på måndag.

//Secretblondewriter