Förbjuden kärlek

Kapitel 8

Kapitel 8
Stora salen är magnifikt pyntad för den årliga julbalen. Elever är klädda i fina klädnader och klänningar. Efter den storslagna middagen har borden flyttats till sidorna av rummet för att lämna en stor yta öppen som dansgolv.
Först dansade de den klassiska skotska folkdansen. Sedan är det fri dans.
Ellinore är klädd i en ljusrosa klänning med glittrande spetsliv och puffig kjol. Hennes hår är utsläppt, det ligger blankt och alldeles rakt över hennes axlar.
Visst är det kul med bal och den skotska folkdansen muntrar alltid upp. Sofia är trevligt sällskap och maten hade varit utsökt... Men hon kan ändå inte känna sig helt glad.
I andra änden av salen ser hon Lupin som står med de andra lärarna, förutom Flitwick och Sprout som redan är ute på dansgolvet och valsar runt.
Sofia blir uppbjuden och dansar flera gånger om, medan Ellinore bara sitter på sin stol och sörplar sorgset på sin ingefärsöl.
Efter ännu en dans kommer Sofia och slänger sig ner i stolen bredvid Ellinore.
"Hej, hur är det? Ska du inte dansa nåt?" Frågar hon med rosiga kinder.
Ellinore stirrar ner i glaset, nästan som om hon vill dränka sig i det.
Sedan tittar hon upp med beslutsam min.
"Jo, nu ska jag dansa" svarar hon bestämt och reser sig. Hon tar kurs på motsatta sidan av salen.
Sofia ser förvånat efter henne.
Även om hon bestämt sig och försöker verka tuff och självsäker blir hon extremt nervös när hon närmar sig lärarna.
Lupin står och pratar med professor McGonagall. Han är klädd i mörkgrönt sammet och är så stilig att Ellinore nästan får svårt att andas.
"Godkväll, miss Dunhill" hälsar professor McGonagall och ler. Hon lyckas på nåt sätt se sträng ut trots leendet.
"Du har det trevligt får jag hoppas?" Fortsätter hon.
Lupin ser ut som att han vill fly därifrån.
Ellinore håller på att spricka av alla oroliga känslor men försöker visa en lugn fasad.
"Godkväll professorn. Tack, jag har det så trevligt så. Jag tänkte bara fråga professor Lupin om han skulle vilja göra mig den äran att få dansa med honom."
Lupin ser sammanbiten ut. Han ser från Ellinore till Professor McGonagall och tillbaka. McGonagall ger honom en sträng blick.
"Seså, Remus. En gentleman nekar aldrig en dam en dans." Manar hon. Lupin ser inte ut att veta vart han ska ta vägen. Till slut bugar han kort och sträcker fram sin hand mot Ellinore.
"Jag skulle bli hedrad över att få dansa med dig, miss Dunhill" säger han formellt och McGonagall nickar nöjt.
Ellinore tar hans hand. Hon blir på en gång intensivt medveten om hur hennes hud känns mot hans.
Lupin leder henne ut på dansgolvet. Han lägger en hand om hennes midja och håller hennes ena hand i den andra. Ellinore lägger sin fria hand på hans axel.
De stirrar varandra i ögonen och sedan börjar han föra. Först är Lupin stel och hård men efterhand slappnar han av och mjuknar. De svävar runt under gnistrande stjärnor.
Det känns som att Ellinore befinner sig i en dröm. Allt är så perfekt. Lupin tätt intill. Hon känner tydligt varenda millimeter av sin kropp som har kontakt med hans. Handen på midjan, hennes hand på hans axel, båda deras händer som kramar varandra...
De virvlar runt på dansgolvet.
"Förstod du inte vad jag sa tidigare, miss Dunhill?" Frågar Lupin. Men han ser road ut.
Ellinore fuktar läpparna med tungspetsen. Nånting glimmar till i Lupins ögon.
"Jo, jag förstod, professor Lupin. Men förlåt mig när jag säger att jag inte håller med dig. Jag tycker att en vänskap ska få blomstra oavsett omständigheterna. Annat är bara sorgligt." Svarar Ellinore. Lupin kastar huvudet tillbaka och skrattar. Han drar henne lite närmare intill sig medan de dansar vidare. Ellinore känner en sprudlande glädje och en fors av varma känslor rusar genom hennes kropp. Hon vill få det lilla avståndet mellan dem att försvinna helt. Hon vill pressa sin kropp mot hans. Krama honom hårt, hårt och aldrig släppa taget. Känna båda hans armar hålla om henne, omfamna henne som ingen man tidigare gjort.
"Jaså, det säger du, miss Dunhill? Och har du någon finurlig idé om hur det skulle fungera?" Frågar han och tittar henne djupt i ögonen. De där ögonen skulle jag kunna drunkna i, tänker Ellinore och hennes hjärta slår hårt.
"Jo jag tänker som så att om två personer trivs i varandras sällskap så ska inget få hindra dem från att umgås. Som vänner naturligtvis" hon rodnar lätt. "Det finns inga regler som säger att lärare och elever inte får vara vänner, jag och min syster är till exempel goda vänner med Hagrid. Visst finns det en norm som kanske talar emot att vi skulle träffas, men vad är man om man låter normen hindra en? Du är väl en gryffindorare och inte en liten mus?" Säger Ellinore. Hon undrar om hon gått för långt. Lupin kanske blir arg. Det här kanske får honom att absolut inte vilja träffa henne mer! Men Lupin ler.
"Du kanske har rätt. Vi får se..." musiken tystnar tillfälligt och de stannar. Ellinore släpper motvilligt Lupin. Hon niger och han bockar. En ny låt börjar spelas. En långsam, lugn låt.
Tänk att få dansa tryckare med honom... tänker Ellinore och suckar inombords.
"Tack för dansen, miss Dunhill." Säger Lupin. De ser varandra i ögonen och Ellinore smälter. Men sedan försvinner Lupin och lämnar Ellinore tom och överväldigad på samma gång. Hon är lyckligare än hon någonsin varit i hela sitt liv och ändå känner hon sig totalt krossad. Hon vill inte att han redan ska gå, hon vill dansa med honom resten av kvällen, resten av evigheten. Men det skulle förstås aldrig gå, folk skulle börja undra.
Hon är överlycklig över att ha fått vara nära honom och att han kanske vill träffa henne igen, men är samtidig rädd att han ska återgå till att undvika henne och att hon aldrig ska få möjlighet att vara nära honom igen.