Förbjuden kärlek

Kapitel 12

Kapitel 12
Jullovet är snart över. Ellinore har mest hängt med sin syster och närmsta vänner. Åkt skridskor, haft snöbollskrig, vandrat ner till Hogmeade och köpt massa godis och druckit honungsöl på Tre Kvastar. Hon har inte sett så mycket av Lupin. Det är lite jobbigt, hon längtar ju efter honom hela tiden. Men hon tänker att efter att hon pressat honom ganska hårt i biblioteket så ska hon ge honom lite utrymme.
Skolan börjar igen och livet återgår till det vanliga. Det blir rätt stressigt med allt plugg inför G.E.T.
Ellinore och Lupin går några promenader men det är inte alls lika ofta som tidigare. Ellinore anstränger sig för att vara trevlig och glad, hon försöker vara nöjd och inte sukta efter mer än hon borde. Hon vill visa Lupin att de visst kan vara vänner utan att det blir konstigt, trots att han är lärare och hon elev.
Hon får inte förstöra det. Hon vill så gärna ta nästa steg, men då kanske hon mister honom helt, och hon FÅR inte förlora honom! Bättre att bara ha honom som vän än inte alls! Efter kramen i biblioteket har de ingen kroppskontakt alls. Inte en enda kram får hon. Det svider i hennes hjärta av saknaden till närhet. Men det är bäst så. Dessutom är Lupin knappast intresserad av en ung, dum liten flicka som hon själv, speciellt inte en elev! Hon måste hålla masken. Hon får inte sabba allt nu.
Våren kommer och går. Det börjar bli sommar.
Det är dags för den fruktade Grund-Examen i Trollkonst. Ellinore genomför proven med goda resultat.
Sista kvällen innan de ska lämna Hogwarts för sommaren tar Ellinore och Lupin en promenad.
Kvällen är ljummen och ljus. Luften är mättad av doften från blommor och gräs. Insekter surrar och en mjuk vind smeker dem.
De sätter sig under trädet vid sjön. Ellinore har med sig en påse Bertie Botts bönor i alla smaker. Hon tar en böna och stoppar den i munnen.
"Mmm, jordgubb!" säger hon nöjt. Hon räcker påsen till Lupin som också tar en böna. Han storknar och får kväljningar men tvingar sig själv att svälja istället för att spotta. Ellinore skrattar.
"USCH!" säger Lupin äcklat.
"Vad var det?" undrar Ellinore. Lupin bara skakar på huvudet.
"Vidrigt." svarar han. Sen ler han mot henne.
"Hur känns det efter provet nu då?" frågar han.
"Jo, det känns bra. Jag tror jag kommer få tillräckligt höga betyg för att kunna läsa de kurser jag vill nästa termin." svarar hon och tar ännu en böna. "Vattenmelon"
"Varför får du bara de goda hela tiden?" skrattar Lupin och tar en till böna han också. Ellinore ser nyfiket på honom. Till slut nickar han.
"Rulltårta" säger han. "Men vad skönt att det känns som att det gick bra! Jag är säker på att det gick alldeles utmärkt. Kommer du fortsätta med försvar mot svartkonster i höst?" fortsätter han.
"Det tror jag nog" svarar hon och stoppar ännu en böna i munnen. "Fy, lakrits! Jag hatar lakrits!" Säger hon och gör en sur min. Lupin tar också en böna.
"Smultronbål. Okej. Ska du göra nåt kul i sommar då?"
"Korv med bröd. Jag ska sommarjobba i Florean Fortescues glassbar. Sedan ska vi ta en tripp till mina farföräldrar som bor ute på landet. Annars blir det att bara ta det lugnt. Sova och återhämta sig efter G.E.T." skrattar hon."Vad ska du göra?"
"Citron. Det låter mysigt. Jag ska träffa Sirius... Ja du vet ju... Han satt några år oskyldigt fängslad, men sedan dök Pettigrew upp när han borde varit död och allt uppdagades. Så nu är Sirius äntligen fri och Pettigrew ruttnar i Azkaban där han hör hemma.
Det ska bli härligt att återse Sirius! Blomkål." Lupins ögon lyser när han tänker på det. "Det har varit rätt ensamt, som du vet... James borta. Peter, den råttan, förmodad död och min sista bästa vän fängslad... Men nu får jag tillbaka honom!" säger Lupin lyckligt.
"Åh, ja det är verkligen underbart! Men du vet, även utan Sirius är du inte ensam... Du har ju mig." säger Ellinore men börjar rodna.
Lupin ler mot henne och tar hennes hand. Ellinores hjärta tar ett skutt.
"Tack. Det är sant." säger han varmt. Han släpper hennes hand igen. Ellinore äter snabbt en till böna för att inte avslöja den plötsliga känslostormen som drabbat henne. "Bläää, selleri!"
Lupin skrattar åt henne.
De sitter tysta en stund. Ellinore vill säga så mycket till honom men vet inte om hon vågar. Till slut har hon uppbådat tillräckligt med mod.
"Professor Lupin... Jag kommer sakna dig." nästan viskar hon.
Han ser in i hennes ögon. Han har så underbara varma ögon! "Jag kommer sakna dig också, Ellinore."
Ellinore blir så paff över att han kallade henne vid förnamn att hon tappar hakan. Lupin skrattar åt hennes min.
"Och när vi inte har lektion eller befinner oss på skolan är det okej om du kallar mig Remus... Vi är ju vänner trots allt" ler han.
En värme sprider sig i bröstet på Ellinore. De ser varandra i ögonen. Hans mörka, vackra ögon glimmar. Hon får en stark impuls att luta sig framåt och kyssa honom. Men nej. En sak måste hon dock fråga honom.
"Remus..." Det känns ovant att tilltala honom så. "Är det okej om jag skriver till dig under sommaren?"
"Absolut." svarar han och ler igen.
När de kommit tillbaka till skolan och ska skiljas åt tar Remus Ellinores arm och drar henne till sig. Han ger henne en varm kram, som hon besvarar lika varmt. Hon njuter av hans ljuvliga väldoft. Omfamningen tar slut alldeles för snabbt, men lämnar efter sig en bitterljuv, skön känsla.
"Ha en fin sommar nu, Ellinore." säger Remus lågt.
"Tack, hoppas att du och Sirius också får en underbar sommar!" svarar hon.
"Adjö" han lägger en hand på hennes axel.
"Adjö. Remus" säger Ellinore, vänder sig om och börjar gå, så att Remus hand faller ner. Remus ser efter henne.
De tänker inte på det, men det är första gången Remus står kvar och tittar efter henne, och inte tvärtom.