Förbjuden kärlek

Kapitel 13

Kapitel 13
Efter en vecka ledigt börjar Ellinore jobba på Florean Fortescues glassbar. Hon ska jobba där i fem veckor och under tiden får hon bo i ett rum på vinden ovanför baren. Dagarna går och Ellinore trivs rätt bra. Hon får dessutom äta så mycket glass hon vill medan hon jobbar. Det enda jobbiga är att hon saknar Remus så innerligt. De håller dock kontakten. Minst en gång i veckan skickar de ugglor med brev och håller varandra uppdaterade om vad som händer. Varje gång hon ska öppna ett brev pirrar det i hela kroppen och hon slukar lyckligt varenda ord han skriver.
Så kommer den dagen då hon fyller sexton år. De ska fira henne och Sofia så fort de båda är hemma igen. Men det gör inte Ellinore något att de inte firar henne direkt. Hon får massor av ugglor med grattishälsningar och presenter. Gladast blir hon över att Remus skickat ett födelsedagskort till henne där han gratulerar och önskar henne en fin dag. På bilden leker en söt liten hundvalp, den stojar omkring där inne i kortet och sliter i en lila rosett.
När hon kommer ner för att börja sitt arbetspass gratulerar mr Fortescue henne hjärtligt och säger åt henne att äta en extra stor portion glass idag.
Det är en skön, solig dag. Ellinore visslar muntert medan hon skopar glass, fyller strutar och häller strössel.
Hon håller precis på att lägga några siklar i kassan när nästa kund stiger fram.
"En kula med hasselnöt och choklad, en med citronsorbet och... hmm... en jordgubb."
Den rösten känner hon igen. Hon tittar snabbt upp och kan inte tro sina ögon. Utan att tänka rusar hon runt disken och slår armarna om Remus. Han skrattar och lägger armarna runt henne.
Åååh, vad hon saknat honom! Hon andas djupt. Han doftar lika gott som vanligt. Hon vill inte släppa honom men gör det ändå.
De ser på varandra och ler.
"Vad gör du här?" frågar Ellinore upprymt med skinande ögon.
"Överraskning!" skojar Remus. "Nä, men jag och Sirius var ändå ute, så tänkte att jag lika gärna kunde komma förbi och säga hej." Han ler stort. Bakom honom står en svarthårig man och tittar nyfiket på dem. Han är rätt stilig men lite sliten, efter alla år i Azkaban. Nu stiger mannen fram och sträcker fram sin hand mot Ellinore. De skakar hand och presenterar sig.
Mr Fortescue kommer fram till dem.
"Är det här vänner till dig, miss Dunhill? Du får gärna ta rast nu istället om du vill. Det är ju din födelsedag och allt! Bjud dina vänner på glass så tar jag över här en stund." säger han vänligt. Ellinore tackar så innerligt. Hon gör glassar åt sig själv, Remus och mr Black, tackar mr Fortescue så mycket ännu en gång och sätter sig vid ett bord i solen med de två andra.
Det är en perfekt dag. Först pladdrar Remus och Ellinore på en stund om allt som hänt sedan de sågs sist. Visst har de skrivit och hållit kontakten men det finns ändå mycket att säga! Och det är så underbart att faktiskt få PRATA med varandra igen, inte bara skriva! Mr Black sitter mest tyst och lyssnar nyfiket. Sedan inser Ellinore att det kanske är ohövligt att bara prata med Remus. Hon försöker involvera mr Black i samtalet. Först är han lite reserverad men efter en stund slappnar han av. Åren i fängelse har väl satt sina spår. Han visar sig vara en väldigt social och utåtriktad person när han väl kommit igång, som gärna pratar på om sig själv och skämtar. Han skrattar mycket, ett högt skällande skratt, som nästan låter som en hund.
Remus och mr Black börjar tala om gamla goda tider, de berättar roliga historier från när de var unga och om sina år på Hogwarts.
Nu är det Ellinores tur att mest lyssna, men det har hon inget emot. Hon lyssnar intresserat på berättelser om deras upptåg och galenskaper. Hon skulle gärna sitta där hela dagen, men hon måste snart tillbaka och jobba.
All glass är uppäten sedan länge. De sitter mätta och belåtna och glassar i solen. Mr Black reser sig från stolen.
"Jag ska bara besöka herrarnas" säger han och lämnar Remus och Ellinore ensamma. Det känns nervöst att helt plötsligt bara vara de två igen. Ellinore sneglar mot Remus som redan tittar på henne. Remus ler och Ellinore rodnar lite och slår ner blicken.
"Ellinore... Jag har inte sagt det jag kommit för att säga än." De tittar på varandra. Hennes puls ökar. Han rotar i sin ficka och tar fram ett litet paket.
"Grattis på födelsedagen" säger han och räcker henne paketet.
Hon ser stumt på paketet.
"Oj, tack, du hade inte behövt.... Jag väntade mig inte... tack" mumlar hon. Hon öppnar presenten och finner ett silverhalsband med ett hänge format som en månskära, dekorerat med massa små vita kristaller. Ellinore är helt överväldigad. Inte över halsbandet i sig utan över att hon fick en present av Remus överhuvudtaget! Det betyder att han tänkt på henne, och ansträngt sig lite genom att gå ut och kolla i någon butik, välja ut ett halsband, köpa det och slå in det! För att inte tala om att han kom förbi glassbaren bara för att hälsa på henne! Ellinore vet inte vart hon ska ta vägen.
"Tack... Tack! Det är verkligen väldigt vackert!" Säger hon och försöker få det att höras i rösten hur extremt tacksam hon är.
Remus lyser upp.
"Jag är glad att du gillar det."
"Kan du hjälpa...?" frågar Ellinore o håller upp halsbandet.
Remus reser sig omedelbart upp och tar halsbandet. Han ställer sig bakom henne och lägger kedjan runt hennes hals. Han knäpper spännet och för sedan undan hennes hår. Ellinore är extremt medveten om hur nära han står bakom henne och om hans händer när de snuddar hennes hud. Hon ryser av välbehag.
Remus sätter sig igen just som mr Black kommer tillbaka.
Remus ställer sig upp igen.
"Ja, det kanske är dags för oss att gå nu" säger han.
Ellinore ställer sig upp hon också.
"Javisst, jag måste sätta igång och jobba igen." Hon tvekar, men hon vill inte gå miste om chansen, så hon kramar Remus igen, som kramar henne hårt tillbaka. Hon kanske inbillar sig, men hon tyckte det verkade som att han andades in hennes doft lite extra innan de släppte varandra.
"Adjö, Ellinore. Vi ses på Hogwarts." säger han.
Mr Black skakar hennes hand igen.
"Det var trevligt att träffa dig, miss Dunhill. Sköt om dig."
"Adjö Remus. Adjö mr Black, och tack detsamma. Det var riktigt trevligt." De två männen går och försvinner i folkmyllret i Diagongränden medan Ellinore går in i glassbaren. Hon saknar redan Remus igen.

Senare på kvällen sitter Remus och Sirius vid köksbordet i matsalen på Grimmaldiplan nummer 12. Brasan i rummet sprakar muntert.
De har just avnjutit en god middag.
"Hon är trevlig, miss Dunhill." säger Sirius och ser på sin vän.
"Hm" svarar Remus och stirrar in i brasan.
"Väldigt artig... och rätt mogen för sin ålder. Var hon bara sexton år sa du?" fortsätter Sirius.
"Mhm" svarar Remus utan att titta upp.
"Hon är väldigt söt, är hon inte?" pressar Sirius på.
Remus ruskar på sig och möter slutligen sin väns blick.
"Det har jag inte lagt märke till. Hon är min elev" säger han hetsigt och blänger.
"Ja, just det, du sa det. Men ni är också vänner, eller hur?" säger Sirius. Lupin svarar inte först.
"Jo, det är vi" muttrar han till sist.
Sirius flinar busigt.
"Gillar du henne?"
Remus grabbar tag i den halva baguetten som ligger på bordet och kastar den mot Sirius. Sirius skrattar högt och värjer sig.
Det var inte sista gången Remus skulle få höra om Sirius galna teorier.