Förbjuden kärlek

Kapitel 15

Kapitel 15
Det blir höst.
Lektionerna denna termin är betydligt svårare än tidigare år. Det gäller att jobba hårt och aldrig slappa till.
Även på lektionerna i försvar mot svartkonster får de pröva på svårare besvärjelser. De är nu inne på sin tredje lektion om patronusbesvärjelsen. Ingen har lyckats frammana en fullständig patronus än men de flesta lyckas numera få fram lite silvrig rök.
Ellinore har det svårt. Det kommer bara pyttesmå pustar ur hennes trollspö.
"Expecto patronum!" försöker hon och viftar med trollspöt. Det kommer en tunn liten silverslinga som snabbt försvinner. Hon suckar frustrerat.
Remus kommer fram till henne.
"Slappna av. Rensa huvudet från prestationsångest och stress. Tänk glada tankar." påminner han.
Ellinore försöker igen. "Expecto patronum!" Ännu en silverslinga.
"Tänk på någonting som gör dig riktigt, riktigt lycklig. Vad är det du brinner för? Vad är det som gör ditt hjärta varmt?" säger han. Ellinore rodnar. Svaret på hans frågor är... han själv.
Hon koncentrerar sig på känslan som fyller henne varje gång hon ser honom. Värmen och glädjen han skänker henne. Hur hjärtat nästan vill hoppa ur bröstet på henne varje gång de rör varandra. Hon tänker på de gånger han hållit henne i sin famn... försöker förnimma hur det känns. Hur det skulle kännas om han gjorde mer än bara höll om henne... Om han höll hennes ansikte mellan sina händer och sänkte sitt huvud till hennes, för att slutligen låta deras läppar mötas och... Ellinores kinder hettar. Vad tänker hon på?? Är hon galen??
"Ellinore?" säger Remus mjukt och lägger en hand på hennes axel. Beröringen får henne att skälva, det känns som att hon ska explodera. Hon höjer trollspöt och säger: "Expecto patronum!" Ett stort moln av silver bryter fram ur hennes trollspö. Den lägger sig som en dimma runt henne och Remus.
Remus ser imponerad ut.
"Bra jobbat, miss Dunhill!" berömmer han.
Ellinore darrar. "Tack Re... professor Lupin" svarar hon. De ser varandra i ögonen och i bådas bröst växer en ljuvlig värme.

På fjärde lektionen som de övar patronusbesvärjelsen har Ellinore problem igen.
"Expecto patronum!" ropar hon och viftar vilt. En liten silverpuff uppenbarar sig och försvinner. Hon vill bryta trollspöt itu av ren frustration.
"Men... Expecto patronum!!!" försöker hon igen och det kommer ett lätt, lätt silverdis som skingras på en gång.
"Gaaaaah!" stönar hon. Resten av klassen har nu lyckats frammana stora silvermoln, och de går hela tiden framåt. För Ellinore är det tvärtom, det känns snarare som att det går bakåt.
Hon vågar inte tänka på Remus. Hon är rädd att han ska se i hennes ögon vad hon känner för honom.
Remus går runt och hjälper eleverna. Hon hoppas att han ska hoppa över henne, för hon har svårt att koncentrera sig som det är, men det gör han inte.
"Hur går det miss Dunhill?" frågar han. "Förra gången gick det så bra, vad är det som hindrar dig nu?"
DU! tänker hon. Det är DU som hindrar mig! Eller ja, typ...
Han får henne att försöka några gånger till men allt som kommer är små puffar och slingor.
Ellinore blir mer och mer stressad.
"Snälla professorn kan du gå nu? Jag koncentrerar mig bättre när du inte är här!" utbrister hon. Han ger henne en blick och går sedan. Ellinore ångrar sig. Tänk om han blev sårad?

Femte och sista lektionen då de tränar på patronusbesvärjelsen går lika illa som den förra. Efter att Remus lämnat Ellinore ifred hade det ändå inte funkat.
Ellinore börjar få en klump av gråt i halsen. Varför kunde hon inte få den fördömda besvärjelsen att fungera??? Alla andra lyckas så bra, en elev hade till och med lyckats frammana en fullständig patronus.
Remus kommer fram till henne.
"Hur är det?" frågar han tyst. Ellinore biter sig i läppen för att inte börja böla. Plötsligt har hon världens ångest och panik. Hon är sämst, dum i huvudet, misslyckad, det finns ingen i hela världen som är så dålig som hon.
Det brister för henne, hon kan inte hålla det inne längre. Hon hulkar och tårarna rinner.
Remus ser orolig ut och leder henne snabbt till kontoret bakom klassrummet. Resten av klassen är fullt upptagna av sina egna försök att frammana en patronus.
De sätter sig på skrivbordet.
"Ellinore... vad är det? Vad har hänt?" frågar han oroligt. Han lägger en arm om hennes axlar.
"Inget" snyftar hon.
"Men någonting är det ju..." säger han försiktigt.
Ellinore skakar häftigt på huvudet. Hon hulkar och gråter en stund medan Remus klappar henne på ryggen. Till slut lugnar gråten ner sig. Hon vill inte att Remus ska se henne såhär! Han måste tycka att hon är knäpp och dessutom ser hon säkert hemsk ut!
"Så... vad var det?" frågar Remus när han märker att hon är lugnare igen.
"Det... det var inget." mumlar Ellinore lågt. Remus stryker henne över håret.
"Du kan prata med mig. Det vet du. Lita på mig." ber han.
"Det var bara att... äsch det är så fånigt... " Ellinore känner sig dum. Varför överreagerade hon sådär?
"Berätta ändå" säger Remus.
"Jag... jag fick bara panik över att det gick så dåligt. Alla andra klarar det så bra. Men för mig går det inte alls..." svarar hon och skäms. Hon säger inte att det blev ännu värre av att han såg hennes misslyckande.
"Det spelar ingen roll om du klarar patronusbesvärjelsen eller inte. Det avgör inte om du är en bra eller dålig person. Du är fortfarande snäll och omtänksam och godhjärtad, du har vänner som älskar dig... Du är rolig och vacker..." han avbryter sig.
"Men om det gör någon skillnad för dig så tror jag verkligen på dig. Jag tror att du har det inom dig. Du lyckades ju få till ett stort fint moln en gång, eller hur? Du måste bara våga släppa dina spärrar, vilka de än är... så kommer du fixa det sedan!" säger han uppmuntrande.
Ellinore kan inte fatta hur någon kan vara så underbar.
"Kan... kan jag få en kram?" frågar hon svagt.
Remus drar henne till sig och håller om henne en lång stund. Hon vilar sitt huvud mot hans axel o lägger en hand på hans bröst. Hon kan känna hans jämna hjärtslag där under. Hon smeker hans bröstkorg. Han är varm och luktar gott. Hon gnider sin näsa mot hans hals och andas in hans väldoft. Remus harklar sig och skjuter försiktigt bort henne lite, utan att släppa henne helt.
"Ellinore..." säger han tyst.
"Förlåt." viskar hon.
De ser varandra djupt i ögonen. Det känns som att de kan läsa varandras tankar, se in i varandras själar, de är inte längre två personer, utan en, de hör ihop. Ellinores puls ökar. Remus ögon är mörka av... Han greppar tag i hennes hand och för den mot sin kind.
Sedan reser han sig plötsligt upp och går några steg bort från henne. Ellinore har fortfarande svårt att kontrollera sin andning och hjärtat dansar en vild dans.
Remus vänder sig mot henne och ler ansträngt.
"Är du redo att återgå till lektionen?" frågar han.
Ellinore sväljer och nickar sedan.
I klassrummet har allt fortsatt som om ingenting har hänt. Ingen verkar ens märkt att de var borta. Ingen utom Sofia, som ger dem en mystisk blick.
"Jag måste..." mumlar Remus och går fram till en annan elev.
Ellinore försöker samla sig. Nu så. Nu skulle hon klara det. Hon gör sig beredd.
"Expecto patronum!" Det skimrar svagt av silver. Ellinore vill bara skrika, hon har lust att ge upp. Remus ser hennes besvikelse men tvekar. Det är droppen. Hon tar sin väska och börjar gå mot dörren. Remus står villrådig. Han hinner ikapp henne precis innan hon trycker ner dörrhandtaget.
"Vänta. Testa en sista gång" ber han.
Ellinore vet inte vad hon ska göra. Till sist nickar hon.
Remus ställer sig bredvid henne och lägger sin hand om hennes när hon höjer trollspöt. Han viskar i hennes öra: "Du klarar det".
Ja. Ja, det gör hon. Med honom vid sin sida klarar hon vad som helst. Hans hand runt hennes ger henne styrka.
Hon samlar alla sina varma känslor och tänker på hur väldans, himla, fruktansvärt, extremt mycket hon tycker om Remus.
"Expecto patronum!" säger hon. Nånting silvrigt flyger ut ur hennes trollspö. Det är... en örn! Hon har just frammanat en förkroppsligad patronus! En alldeles äkta patronus! Hon står och gapar i chock medan silverörnen flyger runt i rummet. Andra lägger märke till den, stannar och pekar. De kommer med förundrade utrop. Remus ser hänförd på den.
Sedan tittar han på Ellinore och deras blickar möts. Hon kan omöjligt missuppfatta vad den blicken betyder. Det är kärlek, inget annat. Ren och skär kärlek.