Förbjuden kärlek

Kapitel 17

Kapitel 17
Ellinore blir mer och mer nedstämd igen. Hon försöker hålla humöret uppe och tänka positivt, men det är svårt. Det går inte att bara nöja sig när hon egentligen vill ha mer. Att träffa Remus börjar nästan bli mer plågsamt än njutningsfullt, då hon vet att han inte känner likadant för henne som hon känner för honom, och hon kan inte sluta älta det.
Lektionerna och alla läxor är också väldigt jobbiga. Hon har ingen energi och kan inte koncentrera sig. Flera lärare har sagt åt henne att hon börjat komma efter och att hon måste jobba hårt och ta tag i studierna igen.
Hon sover dåligt och har ingen matlust. Hon är ständigt trött och orkar inte umgås med någon, så hon drar sig undan från sina vänner.

Det knackar på Remus dörr en eftermiddag i slutet av hösten. Han undrar stilla vem det kan vara, men han hoppas på en viss person... Han lägger ifrån sig boken han höll på att läsa och går och öppnar.
Det är nästan hon. Men inte riktigt. Han ser förvånat på den andra systern Dunhill, Sofia.
"Goddag, miss Dunhill, vad för dig hit?" frågar han förvånat.
"Goddag professor Lupin, jag måste prata med dig." säger hon och utan att vänta på svar tränger hon sig förbi honom och in i rummet. Remus stänger förbryllat dörren efter henne.
"Vill du ha te?" frågar han. Hur ska man behandla systern till sitt hjärtas skatt egentligen? Te borde funka.
"Öh, okej." säger Sofia. Hon verkar lite stressad.
Remus gör i ordning te i lugn och ro medan han funderar över vad Sofia kan tänkas vilja. Sofia har satt sig i soffan och trummar otåligt med foten medan hon tittar runt i hans kammare.
Remus serverar te på det lilla bordet framför soffan och slår sig ner bredvid Sofia. De börjar kyssas (hahaha nä skoja bara).
Han kommer att tänka på den gången Ellinore spillde te över hela bordet. Det var ganska exakt ett år sedan.
"Så. Vad kan jag hjälpa dig med, miss Dunhill?" frågar Remus och tar en klunk av teet. Det är för hett och han bränner tungan. Han ställer det på bordet för att låta det svalna lite.
"Det gäller min syster. Ellinore." svarar hon snabbt.
Remus rycker till. Kan hon ha listat ut hans känslor för henne...?
Men Sofia fortsätter på en gång.
"Jag vet att ni två är vänner, hon har berättat det. Du kanske inte fattar det, men du betyder väldigt mycket för henne. Hon tycker mycket om dig." Hon tar en kort paus för att hämta andan. "Som du måste lagt märke till har hon inte varit så glad på sistone... jag vet inte helt vad det beror på... jag har försökt prata med henne men det går inte så bra..." hon tystnar.
Jo, han hade märkt det. Det var riktigt jobbigt att se henne må dåligt, och inte veta varför, eller vad han skulle göra, eller hur han skulle hjälpa henne och få henne att må bättre! Han kände sig så otroligt maktlös.
"Du måste prata med henne... du kanske tänker att du inte kan påverka men det kan du! Jag vet att hon lyssnar på dig! Snälla, hjälp mig..." vädjar hon. "Jag står inte ut med att se min syster må så dåligt... jag vet att du kan hjälpa henne!" Sofias ögon är blanka.
"Jag... ska försöka. Jag vet inte om hon lyssnar på mig men..."
"Det gör hon! Jag lovar att hon lyssnar på dig! Du är nog den ENDA hon lyssnar på just nu!" avbryter Sofia.
"Okej... jag ska prata med henne. Jag lovar." säger Remus.
"Tack" Sofia tar sin tekopp och sveper innehållet. Aj, tänker Remus, hoppas det inte var för hett, men Sofia verkar inte bry sig. "Och tack för teet."
Han följer henne till dörren. Sofia ser allvarligt på honom.
"Jag litar på dig nu. Adjö, professor Lupin."
Remus nickar. "Adjö, miss Dunhill."