Förbjuden kärlek

Kapitel 20

Kapitel 20
Det blir vinter och snön ligger som ett täcke över träd och slott.
Ellinore vägrar prata med Remus på flera dagar. Hon är så ARG. Han gör heller inga försök att prata med henne.
Efter ett tag lugnar hon ner sig lite. Det hade kanske varit fel taktik att försöka kyssa honom. Hon måste prata med honom istället. Förklara och tala förnuft med honom.
Hon knackar på hans dörr. Hon väntar. Sedan öppnas dörren långsamt och Remus kikar ut genom en smal glipa.
"Får jag komma in?" frågar Ellinore.
"Det är nog ingen bra idé" svarar Remus.
"Snälla?" vädjar hon. Remus tvekar och suckar sedan.
"Okej, kom in då." säger han och släpper in henne.
Ellinore har förberett ett långt tal för att övertyga Remus om att de kan bli tillsammans. Men innan hon ens hinner öppna munnen börjar Remus tala.
"Vi kan inte träffas mer." säger han och lägger armarna i kors över bröstet.
Ellinore stirrar på honom. Okej, lugn, behåll lugnet, bli inte hysterisk, tänker hon.
"Vad menar du?" frågar hon försiktigt.
"Det funkar uppenbarligen inte. Du kan inte hålla det på en vänskaplig nivå." säger han och ser allvarlig ut.
"Men Remus... Snälla, lyssna på mig. Du... Vi... varför kan vi inte vara tillsammans? För att du är min lärare? Ska den lilla saken verkligen få hindra oss? Vi tycker ju om varandra... vi borde strunta i vad andra tycker!" säger hon och hoppas att han ska förstå.
"Dels är det att jag är din lärare. Men det är också för att du är omyndig och jag vuxen. Det är fel." svarar Remus och undviker hennes blick.
"Vem bryr sig om att det är fel? Vi kan hålla det hemligt!" försöker Ellinore. Remus skakar på huvudet. "Nej."
Ellinore börjar få smått panik. Det var inte såhär det skulle gå!
"Remus, snälla Remus. Du tycker väl om mig? Du kan inte låta andras åsikter hindra dig från att vara med mig, det skulle vara fegt, och du är väl inte feg?"
"Sluta." svarar han och tittar bort.
"Men du måste ge oss en chans! Snälla, vi kommer att lösa det! Lita på mig!" ber hon. Han tittar slutligen på henne.
"Ellinore, du borde gå nu."säger han tyst.
Ellinore ruskar vilt på huvudet.
"Nej! Jag tänker inte gå! Inte förrän vi löst det här!" svarar hon hetsigt.
"Du måste förstå, det funkar inte, det kommer ALDRIG bli något mellan oss!" säger Remus och försöker dölja sin smärta.
Ellinore skriker och tar en kudde från soffan och kastar den på honom.
"SÄG INTE SÅ!"
"Ellinore..."
Hon tar ännu en kudde och kastar den på honom.
"Ellinore, snälla..."
Kuddarna är slut men Ellinore får syn på hans tofflor så hon tar den ena och kastar den mot honom.
"Ellinore sluta!"
Hon tar den andra toffeln och kastar den också.
Nu har hon inget kvar att kasta.
"Ska du sluta kasta saker nu?" frågar Remus.
"Jag tycker om dig och du sa att du tycker om mig också. Vad är det som ska vara så svårt? VILL du inte bli tillsammans med mig?" säger Ellinore. Remus är tyst. Till sist svarar han lågt.
"Nej, det vill jag inte."
Ellinore stirrar på honom med sjunkande hjärta.
"Va?" säger hon svagt.
"JAG VILL INTE BLI TILLSAMMANS MED DIG!!!" utbrister Remus.
Det känns som att hennes hjärta ska sprängas. Hon kan inte andas.
Remus vänder sig bort från henne och tittar ut genom fönstret.
Ellinore är så yr att hon tror att hon ska svimma. Till slut lyckas hon få tillräckligt med kontroll över sin kropp för att ta sig ut ur rummet och långt, långt bort därifrån.