Förbjuden kärlek

Kapitel 24

Kapitel 24
Det är Ellinores födelsedag. Hennes sjuttonde födelsedag. Hon är sjutton år! Hon är MYNDIG!
Det känns extra stort, för det är ett steg närmare till att kunna vara med Remus på RIKTIGT. Att kunna vara mer än bara... vänner. Att kunna ha ett förhållande, öppet, och inte behöva smussla och tissla o tassla. Att kunna visa hela världen att han är HENNES. Tanken på den härliga framtiden de kommer att få tillsammans får hennes hjärta att sjunga av lycka och ögonen att tindra.
Hennes föräldrar ville inte låta henne åka iväg idag. De skulle ju fira henne och Sofia! Men hon lyckades övertala dem (plus att hon ju är myndig nu) om att låta henne åka iväg en stund över dagen så skulle de fira ordentligt alla tillsammans på kvällen.
Ellinore möter Remus på ett mysigt litet café med rödvitrutiga dukar och klätterväxter.
"Grattis älskling" säger Remus och ger henne en lång kram.
"Det har du inte kallat mig tidigare" säger Ellinore glatt överraskat.
"Nä jag vet... Men du är sjutton nu så tänkte att det kanske är okej då..." Ellinore har inga planer på att tillrättavisa honom eller säga emot.
De beställer och Remus insisterar på att få bjuda. Ellinore väljer sin favoritchokladtårta och Remus tar pecannötspaj. Till det dricker de te.
De äter, pratar och skrattar en stund. Sedan tar Remus fram ett litet inslaget paket.
"Varsågod" säger han och räcker det till henne.
"Tack" svarar Ellinore. Paketet innehåller en liten silverspegel med snirkliga blad och blommönster.
"Den är vacker" säger Ellinore.
"Det är ingen vanlig spegel. Med den kan du prata med mig när du vill. Jag har den andra spegeln i paret..."
"Åh! Tack så jättemycket, Remus!" utbrister Ellinore. Sådana där speglar är rätt ovanliga, även i trollkarlsvärlden. Att Remus givit en till just henne betydde mycket.
"Sedan undrar jag om jag skulle få bjuda dig på middag? På någon fin restaurang, någon gång nästa vecka eller så... som en dejt. Öh, vänner emellan. Typ"
"Jag skulle jättegärna äta middag med dig" säger Ellinore och ler.
Efteråt går de till en park. Det är lite svalt och blåsigt och Ellinore önskar att hon tagit med sig en tjockare kofta. Rosenbuskarna doftar och ekorrar hoppar från gren till gren. I en avlägsen vrå av parken där växtligheten skapar ett eget litet rum åt dem två, tar Ellinore Remus hand och stannar honom.
"Jag har ju redan fått presenter men vet du vad jag allra mest önskar mig? Det är ju min sjuttonårsdag och jag är myndig och allt..." viskar hon. Hon ställer sig på tå och låter sina läppar snudda hans i någon sekund. De ser in i varandras ögon. Sedan tar Remus hennes ansikte i båda sina händer och för hennes mun till sin. De kysser varandra hungrigt. En eld sprider sig inom dem. De längtar efter mer. Kyssen djupnar alltmer. Efter att ha stått emot sina begär i nästan två år är denna slutliga eftergift himmelsk. De har nekat sig själva varandra under så lång tid, men nu får de äntligen släppa alla förbehåll, de får njuta av varandra och smaka på deras läppars sötma. Luften som känts kylig tidigare stör inte längre. Hettan från kyssen värmer dem båda. Deras hjärtan slår i takt och de låter som en änglakör. De har aldrig känt sig så förenade med någon tidigare. Deras själar hör ihop. Ingenting har tidigare känts så RÄTT. Det känns som att det bara är de två i hela universum. Inga andra existerar.
Till slut släpper de varandra. De andas tungt, ögonen mörka av åtrå. De vill bara ha mer, men de behärskar sig.
"Du vet att det här är fel väl? Visst är du myndig men jag är fortfarande din lärare..." mumlar Remus. Ellinore släpper ut ett frustande skratt.
"Hah! DU kallade mig älskling och DU ville bjuda mig på dejt, så DU har inget att säga till om!" retas hon. Remus ler fåraktigt.
"Ja, du har rätt..." Han kysser henne igen, lite lugnare och mjukare den här gången.
"Men det är någonting jag måste berätta för dig..." säger han, och Ellinore har aldrig sett honom så rädd tidigare. Hennes hjärta knyter sig. Vad kan det vara han har att berätta som gör honom så orolig? Tusen hemska idéer far genom hennes huvud.
"Jag... nej jag kan inte." avbryter han sig.
"Remus? Vad är det?"
"Nej jag..." han tystnar.
"Du kan lita på mig. Vad det än är..."
"Okej... Okej! Jag ska bara säga det. Bara få det överstökat!" Ellinore väntar. Remus tar ett djupt andetag.
"Jag är en varulv!!!" utbrister han.
Jaha, var det bara det, tänker Ellinore. Hon andas lättat ut, det var ju inte hälften så farligt som hon hade föreställt sig. Och hon hade aldrig tänkt tanken att han skulle vara varulv, men nu när han sa det så känns det helt naturligt. Klart han är varulv. Det förklarar så himla mycket också. Självklart. Hon tycker nästan att hon borde listat ut det för längesedan.
"Okej. Men varför har du inte berättat det tidigare? Vi är ju trots allt vänner..." hon blir lite sårad när hon tänker på det men är fortfarande för lycklig över kyssen så orkar inte bli alltför upprörd och irriterad.
Remus bara stirrar på henne. "Okej? Okej?!?"
Ellinore förstår inte hans oro. Hon tänkte att han kanske varit gift men hållit det hemligt för henne eller något annat som är hemskt på RIKTIGT, att han är varulv var ju ingen stor sak direkt.
"Ja, men vad spelar det för roll att du är varulv? Jag bryr mig inte" säger hon. Remus skakar misstroget på huvudet och skrattar lite.
"Du är för underbar" ler han och kysser henne igen.
"Jag har velat berätta för dig länge men har inte vågat. Jag har varit rädd för att du ska hata mig eller inte vilja träffa mig mer eller..." förklarar han.
"Jag skulle aldrig hata dig, Remus. Jag älskar ju dig." efter att orden lämnat hennes läppar inser hon vad hon sagt. Remus stirrar på henne några sekunder.
"Jag älskar dig också" viskar han.