Förbjuden kärlek

Kapitel 30

Kapitel 30
Det blir vinter och dags för den årliga julbalen.
Ellinore har sin skära klänning på sig och dansar med många olika killar. Men hon längtar till den enda dansen hon kan dela med Remus. De ska bara dansa en dans tillsammans för att inte väcka misstankar hos någon. Efter en vild dans med mr Dufour där Ellinore gjort sitt bästa för att undvika att bli trampad på tårna sätter hon sig utmattad ner och dricker lite pumpasaft.
Remus kommer långsamt gående mot henne med ett litet leende på läpparna. Deras blickar möts och Ellinore försöker låta bli att fånflina. Remus stannar framför henne.
"Får jag lov till denna dans, miss Dunhill?" frågar han artigt.
"Javisst, professor Lupin" svarar Ellinore och kan inte längre hålla tillbaka sitt leende.
De skrider ut på dansgolvet och Ellinore känner sig som en prinsessa som hittat sin prins.
Ingen av dem märker Edward, som blänger misstänksamt på dem från sidan av rummet. Edward, som Ellinore slängde te i ansiktet på för ett år sen. Han hade fått gå om ett år för han var visst inte så smart som han trott, han går nu i samma klass som Ellinore.
Remus och Ellinore rör sig till musikens ljuva toner. Det är så rätt, hon i hans armar, i perfekt symbios. Resten av världen försvinner medan de flyter fram över dansgolvet, bara de två existerar.
De sista tonerna klingar ut och de suckar och släpper motvilligt varandra.
"Jag går ut. Möt mig utanför entrén om fem minuter." mumlar Ellinore tyst.
Hon går och hämtar sin mantel och är påväg ut när Edward plötsligt ställer sig framför henne.
"Om du dansar med den där trashanken kan du väl dansa med mig också?" säger han överlägset.
"Låt mig vara." säger Ellinore varnande. Hon tränger sig förbi honom, han fnyser men låter henne passera.
Ellinore går ut och väntar. Snön ligger djup och hon huttrar i den bitande kylan.
Remus kommer efter en stund.
"Kom, skynda, vi går längre bort, känns som att Edward är på dåligt humör..." säger Ellinore. De går till en av skolans trädgårdar och vandrar mellan snötäckta buskar och träd och frusna fontäner.
De hittar en avskild plats. Ellinore ler mot Remus och kysser honom mjukt. Sedan håller de om varandra och njuter av värmen som bildas i den annars iskalla natten. Plötsligt hör de steg och skyndar sig att backa från varandra. Tänk om Edward följt efter dem? Tänk om han sett dem kyssas??
Rubeus Hagrid kommer fram ur skuggorna. Hade han sett något?
"Remus, Ellinore, va gör ni här?" säger han och lufsar fram mot dem i snön.
"Vi tar bara lite frisk luft." säger Remus och ler.
"De e bra de, de e bra de..." säger Hagrid och tittar sig omkring som om han letade efter något.
"Vad gör du själv?" frågar Remus.
"Åh, en av mina skyddslingar har rymt så jag letar efter honom..." mumlar Hagrid.
"Vi kan hjälpa dig att leta!" erbjuder Ellinore.
"Tack de va väldigt snällt men de behövs inte." svarar Hagrid.
"Klart vi hjälper dig att leta." säger Remus bestämt och så ger de sig ut på jakt efter vad det nu var för otyg som Hagrid slarvat bort.

Under jullovet umgås Remus och Ellinore varje dag. De åker skridskor, besöker Hogsmeade, spelar trollkarlsschack och en gång åker de till och med kälke efter en hippogriff. Hagrid anordnade så att alla som ville skulle få prova. De njuter av varm choklad med vispgrädde, honungsöl och eldwhisky. Ellinore pluggar en hel del inför FUTT också. Hon sover hos Remus varje natt och nu kan de ta sovmorgon varje dag och bara ligga och kramas hela förmiddagen om de har lust med det. Det är ett underbart lov och det är nästan synd när det tar slut och skolan sätter igång igen.
I början av vårterminen får Remus en uggla med ett meddelande om att Dumbledore vill träffa honom.
"Chokladgroda" säger Remus och den groteska stenfiguren hoppar åt sidan och låter honom gå uppför spiraltrappan till rektorns arbetsrum.
"Remus! Vad trevligt att se dig!" Hälsar Albus när Remus stiger in på kontoret.
"Tack detsamma." svarar Remus och ler.
"Jag tänkte att det var min tur att bjuda på te." säger rektorn och gör en gest mot en silverbricka med två nätta porslinskoppar och en tekanna som det ångar ur pipen på. Utöver det finns där en söt liten tillbringare med mjölk, en skål med socker, honung, citronskivor och små kakor. Han slår sig ner på ena sidan av skrivbordet och Remus sätter sig mitt emot.
De tar för sig av te och kakor. Albus tar sin kopp och luktar på drycken.
"Mmm. Ditt tropiska te gjorde mig nyfiken på nya smaker. Det här är ett vitt granatäpplete." säger han och tar en sipp.
"Ljuvligt!" säger han förtjust. Remus nickar och ler och tar en klunk han också.
"Nå. Hur står det till med dig? Går det bra med allting?" frågar rektorn och ser allvarligt på honom över halvmåneformade glasögon. Remus känner sig lite nervös, som om han står till svars för något, men det var ju löjligt. Då skulle rektorn sagt något på en gång och inte bjudit på te.
"Jo tack, det går fint. Lektionerna flyter på som de ska. Treornas projekt med farliga, magiska djur går bra." säger Remus och försöker samla sig. Han stoppar en småkaka i munnen.
"Bra, bra." mumlar Albus. Han tar en klunk av sitt te.
"Hmm." säger han och tittar på Remus med isblå ögon. Remus får en känsla av att Albus har röntgensyn och ser rätt igenom honom, ser alla hans hemligheter och svagheter.
"Vet du Remus. Jag tycker att kärleken är det vackraste och viktigaste av allt. Kärlek i alla dess former är underbar. Det spelar ingen roll om det är kärlek mellan en ung och en gammal, kärlek mellan en man och en man eller kärlek mellan en mugglare och en trollkarl." säger Albus och gör en konstpaus. Remus hjärta börjar bulta snabbare.
"Men ibland är det lämpligt att vara försiktigt. Ibland är det inte läge att uttrycka sina känslor. Man behöver nödvändigtvis inte trycka undan dem, men man kan behöva dölja dem för omvärlden. Jag säger inte att det måste vara så för evigt, men under en viss period. Jag tror säkert att du förstår vad jag menar, inte sant?" fortsätter rektorn med glittrande ögon.
Remus sväljer.
"Ja, sir. Ehm, Albus." säger Remus svagt. Han vet. Dumbledore VET. Men han ger honom inte sparken trots allt, utan bara en varning.
"Bra. Bra!" säger rektorn nöjt och njuter av ännu en klunk te. Han tar en tugga av en kaka.
"Detta är rent teoretiskt, men det behöver inte alltid vara så att man inte kan göra någonting alls, men man bör vara noga med vem som kan se och inte. Ibland kanske det är bättre att sluta helt, men det är upp till var och en. Men det är bara min tanke om saken. Rent teoretiskt." säger Albus. Han sitter med fingertopparna mot varandra och tittar intresserat på någonting snett ovanför Remus.
"Tack. Tack för din förståelse." säger Remus försiktigt. Albus nickar och stoppar en kakbit i munnen.
"Det här var trevligt! Tack för pratstunden! Men nu måste jag jobba igen och det kanske du också ska." säger Albus glatt men bestämt och avslutar därmed deras lilla tebjudning.
Remus lämnar sin nästan orörda kopp, tackar och tar adjö och lämnar sedan kontoret. Han är både lättad och orolig samtidigt.