Rebellerna

Del 5

Några minuter, eller kanske tillochmed timmar senare stannade bilen hastigt. Jag kastades framåt och famlade i blindo och letade utan resultat efter någonting att hålla mig fast i - vilket resulterade en frontalkrock med sätet framför och mitt ansikte. Smack! Sätet var hårt och luktade damm. Jag hörde skratt från framsätet, men jag bet ihop och ignorerade lusten att skrika högt. Min näsa kändes totalt mosad och jag kunde slå vad om att det varma och blöta som jag kände rinna över överläppen var blod. Jag fnös, varför gick ingenting som jag ville? Någonsin?

Jag hörde hur bildörrarna öppnades snabbt och kände en otroligt äcklig doft slå emot mig. Jag kunde inte riktigt identifiera den, men trodde att det var någon slags blandning av gift och döda människor. Härligt. Jag kände flera kraftiga händer dra ut mig ur bilen, utan minsta hänsyn till min stelhet efter en lång biltur. Människorna med de kraftiga händerna släpade och nästan lyfte mig framåt eftersom jag vägrade att lyfta på benen, kanske för att få dem att förstå att de inte kunde bestämma över mig. Jag lade märke till att underlaget (marken) var helt platt och kalt, utan rötter eller minsta antydan på gräs. Det kändes metalliskt på något sätt. Inga fåglar hörde jag heller, bara plågade skrik och ljudet av metall mot metall då och då.

Flera gånger under den trevliga promenaden stannade vi upp och jag hörde hur mina "dragare" samtalade tyst och argt med någon. Dragare var ett bra namn, det lät slaviskt på något sätt. Jag kände ofta hur jag drogs över en hård kant utan förvarning och det resulterade alltid i ett kvävt skratt från dragarna.

Efter en stund kunde jag inte höra ljuden från mannen med de sneda tänderna eller kvinnan med ryggont längre. Jag gissade att de hade förts till en annan del av lägret. Innerst inne hoppades jag att det inte var sant, mannen med de sneda tänderna hade ju lovat mig att hjälpa till. Eller lurades han bara?

Efter vad som kändes som väldigt länge stannade vi äntligen. Jag blev instruerad att ställa mig upp och lydde motvilligt. På skakiga ben ställde jag mig försiktigt upp och försökte låta bli att ramla. Ögonbindeln togs snabbt och effektivt av och jag blev bländad av det plötsliga ljuset. Jag stod mitt på ett torg av betong. Så långt jag kunde se var allt bara betong, betong och betong. Symmetriska små betonghus stod i strikta mönster runt om torget. Det var smutsigt, dammigt och jag kände att det var dålig luft. Jag såg inte en enda människa - förutom dragarna, men jag hörde ljud inifrån de små husen. Jag hörde också något som lät som hårt arbetande människor, men jag kunde inte riktigt identifiera varifrån ljudet kom. Plågade skrik och muller blandades och hördes tillsammans med jobb-ljudet.

Mina kära dragare muttrade och pratade tyst med varandra. Tillslut sa dem; "Hörru, vi tror på dig". Min hjärna gick på högvarv, vad menade de med det?