Den blonda blomman

Kapitel 10 - smärta kommer med ett kick

Hon står länge och håller om honom. Hans händer är runt hennes midja. Jag vill säga att jag inte bryr mig. Att jag inte alls besväras av att dem står där, men det gör jag. Jag är inte dum, jag förstår att hon tycker om honom. Jag kan se det på sättet hon inte kan stå still. Hon är pirrig. Lika pirrig som jag blir när jag ser henne. Mike möter min blick. Sedan Jake.
"Stelt", viskar han innan han drar med sig Mike därifrån.
Dem går fram till Josie som står lite diskret bakom mig. Hon ler medlidsamt mot mig. Precis när jag ska vända mig om helt och gå mot de andra, drar de ifrån kramen.
"Caleb. Det här är Daniel."
Hon ler stort mot mig. Jag ler på grund av hennes leende, men Daniel tror att jag let mot honom så han ler mot mig. Stelt. Jag nickar mot honom och får en lätt nick tillbaka. Fler killar som är amningen kortare än Daniel kommer gåendes mot oss. Den ena av dem stället sig bakom Daniel och viskar något i hans öra. Jag hör inte vad killen säger, men tydligen något roligt eftersom Daniel skrattar åt det.
Killen drar med honom bort från mig och Dahlia. De andra tre killarna följer efter och lämnar oss ensamma.
Jag vänder huvudet för att se Jake, Mike och Josie men inser snart att dem är borta.
"Jag visste inte att du hade en pojkvän", säger jag.
Jag drar handen genom håret upprepade gånger.
"Daniel är inte min pojkvän."
Hon drar handen genom mitt hår. Jag ler och rufsar till hennes bulle. Hon blänger på mig.
"Gillar du honom?", frågar jag och kollar bort mot lägerelden där han så prydligt sitter med benen långt isär.
"Lite kanske."
Hon börjar rodna och ler som en fåne. Jag ler mot henne.
"Tror du han gillar dig?"
Hon nickar men rycker snabbt på axlarna. Hon lutar sitt huvud mot min axel.
"Tror du?", frågar hon.
Såklart han gillar henne. Hon är helt fantastisk. Min hjärna vill att jag säger att jag inte tror det. Mitt hjärta däremot vill att jag säger sanningen. Hon lyfter huvudet och kollar rakt in i mina ögon. Jag kan se oron i hennes blick.
"Jag är ingen expert men jag är ganska säker på att han känner något för dig.."
Hela hennes ansikte skiner upp och hon kramar om mig.
"Hur gammal är han?", frågar jag.
"Han är 18.", säger hon.
Jag nickar. Skratt hörs från deras konversation där dem sitter på bänkarna.
"Det är så gulligt av dig att du inte reagerar på det. Jag tycker inte tre år är mycket, men hade jag berättat för mamma hade hon flippat totalt.", säger hon.
Hon tar på sig solglasögonen igen men inser hur dumt de ser ut när det inte finns någon sol. Hon drar då upp dem på huvudet.
"Tack Caleb", säger hon innan hon går iväg till sina vänner och lämnar mig ensam i den fuktiga sanden.

"Det där gick ju bra", säger Josie när hon hoppar upp bakom mig.
Jag ler, men skakar sedan på huvudet.
"Hon gillar Daniel..", säger jag.
Josie lyfter ögonbrynen och gapar mot mig.
"Skämtar du med mig?"
Jag skakar på huvudet.
"Daniel är inte direkt den skarpaste kniven i lådan om man säger så", säger Josie.
"Vad menar du?", frågar Jake som har dykt upp bakom Josie.
"Ja, han är inte speciellt smart. Han har ju gått om första året på gymnasiet två gånger.. än så länge", säger hon och skrattar.
Jake skrattar han med och tillslut kan inte jag heller hålla mig för skratt.

Mike, Jake, Josie och jag sitter vid elden tillsammans. Den håller på att dö, så en av killarna sitter och försöker få liv i den. Dahlia sitter och skrattar med killarna och sina vänner. Dem skrattar och sjunger till låtar som jag vet att Dahlia egentligen inte tycker om. Hon kan ändå texten bättre än de andra tjejerna. Tillslut spelas en låt som jag vet att hon kan. Det är Urban cone. Hon ler och vänder snabbt upp blicken till mig. Hon börjar sjunga och pekar på mig. Hennes hår flyger ur bullen när hon dansar till rytmen men hon bryr sig inte. Hon fortsätter dansa och sjunga tills hela låten är slut.
"Din musiksmak suger", säger Evelyn.
Hon vänder upp blicken och blänger på henne.
"Du vet inte ens vad låten handlar om", säger Dahlia och suckar.
"Den handlar väll om någon tjej förmodligen. Som alla andra låtar.", säger Cara.
Evelyn nickar instämmande.
"Den handlar om söndagsångest", säger jag.
Dahlia ler mot mig och ger mig en diskret tumme upp.

Kvällen börjar dra sig och folk börjar gå hem. Klockan är redan tolv och de flesta är redan borta nöt jag bestämmer mig för att gå hem. Det är kolsvart ovanför mig och det är en stjärnklar himmel. Det är inte ens kallt ute och man kan till och med gå utan jacka.

Okejjj, kapitel 10 är klart och ute nu. Hoppas ni gillar det även om jag skrev det när jag var lite stressad. Kommentera gärna vad ni tycker. Jag blir jätteglad när ni gör det. Tack för att ni läser min novell. Vi ses på fredag igen.

// secretblondewriter