Förbjuden kärlek

Kapitel 35

Kapitel 35
Första veckan är jobbigast. Eleverna tisslar och tasslar och stirrar efter henne. På nätterna ligger hon ibland med brännande hals och ögonlock och försöker låta bli att gråta, men på dagarna får hon nytt mod och tar sig an studierna med stor iver. Hennes syster och vänner stöttar henne hela tiden och hon är glad och tacksam för att hon har dem.
Efter två veckor verkar eleverna glömt bort henne helt och hon har kommit över första chocken av det som hänt, hon kan sova på nätterna igen och gråter inte längre. Hon lägger all sin energi på lektioner och läxor, försöker fokusera endast på det och inte tänka på något annat.
Något som gör henne lite gladare händer morgonen en vecka efter avslöjandet. En uggla kommer med ett brev från hennes mor, som skriver att hon kan ha överreagerat en smula för att hon blev så chockad, att hon inte är arg längre men att Ellinore kunde ha gjort bättre val. Hon önskar att Ellinore hade litat på henne och berättat för henne om Remus, men att hon inte klandrar henne och att hon är så välkommen hem igen efter examen. Hon avslutar med att hon och pappa älskar henne mycket och saknar henne och att hon längtar efter att få ha henne hos sig igen. Brevet gör Ellinore lättare till sinnes, och hon hoppas att hennes föräldrar kommer att acceptera Remus så småningom.
Ellinore kommer på att hon fick en tvåvägsspegel av Remus på sin sjuttonårsdag. De börjar prata med varandra varje dag genom dem. Det är en stor tröst att åtminstone få se hans ansikte och höra hans röst, även om hon inte kan röra honom. Hon saknar honom väldigt mycket men det är bara två månader kvar, det klarar hon, sedan får de träffas igen.

FUTT är väldigt krävande och svårt, men Ellinore klarar det galant. Terminen avslutas med en stor fest. Sedan är hon fri! Hon har tagit sin examen och är nu vuxen på RIKTIGT även om hon redan varit myndig i ett år. Nu får hon göra vad hon vill! Och hon vet precis vad hon vill.
Hon tar adjö av lärarna och i många ögon glittrar tårar, det går till och med att skymta några hos professor McGonagall. Dumbledore tar hennes händer och önskar henne varmt lycka till med vad hon än tar sig för. Till och med Snape ger henne ett litet leende. Hagrid ger henne en bamsekram och snörvlar högt. Ellinore låter tårarna rinna fritt. Hon kommer sakna Hogwarts och alla underbara människor där. Det har varit sju fantastiska år. Men hon kommer definitivt komma tillbaka och hälsa på.
I droskan tittar hon bakåt mot slottet tills det försvinner ur sikte. Hon känner sig djupt vemodig men är samtidigt överlycklig, nu kan hon starta sitt nya liv med Remus.

Hennes föräldrar väntar på perrong 9 3/4 och de kramar sina döttrar länge.
Ellinore och Sofia tar adjö av Alice och Fiona och lovar att de ska träffas minst en gång i månaden och skriva minst en gång i veckan.
Familjen transfererar sig från perrongen hem till sin villa i förorten. Systrarna hade kunnat transferera sig direkt när de kommit utanför skolans område men de ville åka Hogwartsexpressen med sina vänner en sista gång.
De äter en god middag och sitter länge vid köksbordet och pratar till sent på kvällen. Ingen vågar säga något om Remus.
Nästa dag har Ellinore samlat lite mod och ber att få prata med sina föräldrar. De förstår att de är något viktigt och släpper sina sysslor på en gång och följer med henne ut på altanen där de sätter sig i de bekväma utestolarna. Solen steker skönt.
"Jo... som ni vet så har jag träffat Remus, professor Lupin..." börjar Ellinore. Hennes föräldrar ser obekväma ut men nickar.
"Jag... jag älskar honom." fortsätter hon. Mr Dunhill skakar på huvudet och suckar, men de låter henne prata.
"Nästa vecka börjar jag jobba på Florean Fortescues glassbar igen. Då kommer jag flytta in hos Remus." skyndar sig Ellinore att säga för att få det snabbt överstökat. Hennes föräldrar gapar i chock.
"Vad säger du, ska du flytta in hos den där LÄRAREN?!?" säger hennes pappa upprört.
"Ja. Eller nja, jag ska flytta in hos Sirius Black, där Remus bor just nu, tills vi hittar ett eget ställe." förklarar Ellinore.
"Ska du flytta in hos SIRIUS BLACK?!? Han som satt i Azkaban?!?" utbrister hennes far.
"Ja, den Sirius Black. Men han var ju oskyldigt dömd..." påpekar Ellinore. Mr Dunhill stirrar vantroget på henne, som om han inte kan tro sina öron, som om hon mist allt sitt förstånd.
Ellinore tittar bedjande på sina föräldrar.
"Snälla, jag älskar honom, och han älskar mig. Han gör mig lycklig! Lyckligare än vad jag någonsin varit i hela mitt liv! Vi vill leva resten av våra liv tillsammans. Snälla, kan ni inte vara glada för min skull?" bönfaller hon. De sitter tysta en stund. Sedan ser Ellinore en tår rinna nerför sin mors kind. Mrs Dunhill kommer fram till henne och håller om henne.
"Jag är glad för din skulle. Det viktigaste är att du mår bra. Om han gör dig lycklig har ni min välsignelse." mumlar hon mot Ellinores hår. Mr Dunhill tvekar en sekund men kommer sedan fram han också och kramar dem båda.