Förbjuden kärlek

Kapitel 40 och Epilog

Kapitel 40

(Detta är mer som en sammanfattning av vad som händer sedan, det är inget riktigt kapitel...)

Två år efter att hon öppnat sitt bokhandelscafé flyttar de till större lokaler, fortfarande i Diagongränden. Det blir en mötespunkt för häxor och trollkarlar och diverse varelser. På Lupin's kan man slappna av och dricka en värmande kopp och läsa lite. Man kan ta det lugnt efter en hård dag på jobbet eller sitta och ha det bra med sina vänner. Varje kväll är det bokat för poesigrupper, läsecirklar och stå upp-komiker. På onsdagar, fredagar och lördagar uppträder allt från punkband till jazzpianister och amatöroperasångare. Självklart spelar wrock-grupper där också. Ellinores och Sofias uppträdanden blir populära och de blir värvade att spela i andra sammanhang och på olika evenemang. Men de gör det mer som en kul fritidsaktivitet. Ellinore har ju sin affärsrörelse att sköta och Sofia sitt jobb som helare och sina tvillingar.
Det är jämt fullt på Lupin's och affärerna blomstrar. Det är en träffpunkt för allt magiskt folk och alla vill se de olika showerna.
Trots sin barnlängtan blir det inte några barn på flera år. Det är fullt upp med cafébokhandeln. Remus och Ellinore vill också resa och se världen så varje semester åker de till någon ny världsdel och utforskar ett nytt spännande land. Planerna på barn läggs på is ett tag.
Men så plötsligt känns det som att det är dags. De har sett en stor del av världen, allt de kunnat önska sig (Det går ju rätt snabbt att ta sig till ställen när man kan transferera sig). Den naturliga driften att boa och slå sig till ro sätter sina klor i Ellinore. Plötsligt kan hon inte tänka på något annat än att få bli rund, ha en kula på magen och bära fram ett barn, känna på sin stora mage efter rörelser och nynna för den lille där inne. Sedan att få ta hand om det lilla knyttet, gosa med det och mata det, till och med att byta blöjor verkar inte så farligt längre. Lära den lille palten att gå och tala och sedan att få den att sluta springa och att vara tyst. Hon vill lära barnet vad som är viktigt i livet. Inte pengar eller makt, inte status eller att bli berömd. Empati och medmänsklighet, ett sunt förnuft och ett klart sinne, det är viktigare egenskaper. Att måna om sin hälsa, att våga känna kärlek oavsett vad folk runt omkring tycker, och att värna om sin familj och sina vänner. Det är egenskaper hon vill föra vidare. Hon vill också ta med barnen - ja hon ska nog ha flera och inte bara ett - hon ska ta med dem på utflykter och låta dem upptäcka det vackra i naturen. De ska inte sitta hemma framför TV:n och bli soffpotatisar, de ska ut och leva livet på riktigt! Men en sak i taget. Först det lilla pyret att vyssja och vårda ömt. Jaa, Ellinore är redo att bilda familj.
En vecka efter att hon fyller 27 ploppar den första ungen ut. En busig liten flicka som får namnet Hope, efter Remus mor. Inga varulvstendenser där. Drygt ett år senare, på hösten, kommer barn nummer två, en rar liten pojke som döps efter en av Remus bästa vänner som blev dödad av Voldemort, James. Inte han heller verkar bli varulv.
De tänker att nu får det nog räcka med barn på ett tag men sedan, två år senare, på våren, får de tvillingar, två illmariga döttrar som alltid hittar på rackartyg. Prudence och Grace är deras namn. Inga varulvstendenser där heller. Efter fyra barn får det verkligen vara stopp i bebisfabriken. Men när de andra barnen börjar bli stora längtar Ellinore efter ännu ett litet knyte med små, små händer och stora oskyldiga ögon, så fem år senare föder hon en bedårande liten kille, Lyall, efter Remus far. Han har rätt vassa tänder och mer hår än en vanlig bebis, dessutom är hans ögon gula. Men vid fullmåne händer ingenting så Remus kan andas ut, för femte gången.
Remus finner sig bra i papparollen. Eller ja, vem tycker om att aldrig få sova och bli kräkt på och att ständigt vara kladdig och kletig, vara tvungen att stå ut med skrik och bråk och trotsiga ungar. Att bara städa, tvätta, diska, handla och laga mat till bortskämda, skitiga, högljudda, otacksamma snorungar, dag ut och dag in, om och om igen, år efter år... Men ja, det positiva väger ändå upp det jobbiga och Remus stormtrivs, han älskar att vara pappa och avgudar sina barn och sin fru. Det kändes som att han vaknade från en lång sömn och livet verkligen började när han träffade Ellinore, men nu kan han inte föreställa sig livet innan barnen. Allt som hände innan barnen var liksom oviktigt, allt som skedde innan dess var bara för att nå fram till den punkten, att få träffa sina operfekta perfekta barn. Han kan inte föreställa sig livet utan varken Ellinore eller barnen. Han älskar dem mer än något annat.
Hope börjar på Hogwarts och blir placerad i Gryffindor, likaså James. Prudence och Grace hamnar i Slytherin och lilla söta Lyall i Ravenclaw. Ellinore hade tyckt det var kul om någon hade hamnat Hufflepuff, så att hon hade haft ett barn i varje elevhem, men hon får nöja sig ändå. Hon är mycket stolt över alla sina barn och de växer upp till fina häxor och trollkarlar allihop. Hope och James får brunt hår efter sin far och de är roliga och snälla och får många vänner. Prudence och Grace blir blonda och blåögda som sin mor. De är ambitiösa och blir dessutom skickliga slagmän i Slytherins quidditchlag. Lyall blir blond han också. Han är mycket smart och blir den mest högpresterande eleven i sin årskurs. Han blir också utsedd till prefekt.
Remus och Ellinore lever med sin stora familj, det är toppar och dalar, men de är alltid väldigt lyckliga. De åldras tillsammans, barnen flyttar ut ett efter ett men de bibehåller alltid en god kontakt med sina föräldrar. Remus och Ellinore får många goda vänner genom årens gång, och att vara varulv är inte längre så skamfyllt. Elixiren blir alltmer effektiva och varulvar utgör inte någon fara för andra, de är som vilka andra häxor och trollkarlar som helst, bara det att de har "en liten sjukdom" som de måste ta medicin för.

Epilog
Det är Ellinores 170:e födelsedag. Hon är mycket trött. Ett år tidigare fick hon cancer, en av de få sjukdomar som helare inte kan bota. Eftersom hon ändå är så gammal valde hon att avstå från behandling. Hon får väldigt hjälpsamma elixir som gör att hon slipper smärta och krämpor och ändå kan ha ett bra liv.
Hon sitter i sin gungstol på altanen vid sitt och Remus gamla, vackra, älskade hus och ser ut över allt liv och rörelse i trädgården. Alla hennes numera gamla barn, några av hennes barnbarn och barnbarnsbarn med sina familjer, och många kära vänner, är där och firar henne. Solen skiner och fåglarna kvittrar.
Hon måste bara sluta ögonen en stund, hon är så trött. Men hon känner sig trygg och lycklig, omgiven av kära vänner och familj, nära alla hon älskar. Remus lägger en gammal, ådrig hand mot hennes kind.
"Hur mår du, min älskade?" frågar han med skröplig röst. Ellinore öppnar med ansträngning sina trötta ögon.
"Jodå, det är bara fint. Jag är bara lite trött." svarar hon och ler.
"Orkar du äta lite chokladtårta?" undrar Remus. "Din favorit."
"Ja, det skulle smaka gott." Remus hämtar en bit åt henne och hjälper henne att hålla tallriken medan hon äter.
Den lena, söta chokladsmaken fyller hennes mun och hon ler lyckligt. Sedan ska alla tydligen sjunga för henne. Vissa, hennes barn, har vackra röster. Men resten låter lika illa som vanligt och det skär i hennes gamla öron. Men hon blir varm inombords ändå och ler lyckligt åt det också.
Hon slumrar till en stund med Remus bredvid sig som håller hennes hand. Plötsligt är det dags för alla att gå och de kommer alla och kramar henne. Hope, James, Prudence, Grace och Lyall. Barnbarnen och barnbarnsbarnen. Alla hennes vänner.
Sedan hjälper Remus henne uppför trappan till övervåningen och bäddar ner henne i deras säng. Han lägger sig bredvid henne och kysser henne ömsint.
"Jag älskar dig, Ellinore." säger Remus mjukt.
"Jag älskar dig, Remus." svarar Ellinore svagt.
Sedan håller han om henne och de somnar tillsammans. Mitt i natten vaknar Remus.
"Ellinore, älskling?" Men hans älskade är tyst. Han känner med handryggen över hennes mun och näsa efter andetag, letar efter en puls och lägger handen mot hennes bröst, men där finns inga hjärtslag längre. Han kysser hennes läppar en sista gång.
"Vi ses snart igen, min älskade." Viskar han. Han omfamnar henne och håller hennes hand hårt. Sedan somnar också han in för sista gången.