Älska mig (1D)

Älska mig (1D) kapitel ett

Den här sommaren ska allt bli bra, bara jag får ett jobb kommer jag klara av att vara positiv och social, öppen för alla samtal och omfamningar. Det är ju så den nya Allie ska bli nu när hon är vuxen och blir visad respekt. Social. Positiv.

"Hej Allie!

Vi har läst din jobbansökan och tror att du skulle passa perfekt i vår lilla butik som ligger i närheten av din bostad, och självklart hoppas vi att du ska trivas som fisken i vattnet. Måndag morgon klockan 8:00 är du välkommen till hos på Café Ray, där personal kommer att ta väl hand om dig. Hälsa bara från mig och visa dem lappen du fått av mig så kommer jag förbi någon gång på måndag eftermiddag.

Trevlig helg:)

Mvh Jessica!"

Jag läste igenom mejlet flera gånger som för att försäkra mig om att det som stod var sant och att det inte fanns något mejl efter som berättade att allt bara var ett skämt. Men jag hade faktiskt fått jobbet! Dock bara tillfälligt, som ett sommarjobb men jag var ändå överlycklig.

- Allie, mamma stod i dörröppningen, jag tittade upp från datorskärmen och mötte min henne med en vit handduk virad runt kroppen och håret hängandes i blöta testar över axlarna. Hon höll upp en vit klänning framför kroppen. Förutom vit var klänningen broderad med glitter, slingor och var axellös.

- Den här, frågade hon, eller den här.

Hon visade klänningen hon höll i andra handen. Den var också vit men räckte ner till golvet och var öppen på ryggen. Längs halskanten satt en ljusrosa rad av pärlor.

Jag tittade på dem noga, och hon bytte ofta för att jag skulle se skillnaden.

- Den långa med öppen rygg, bestämde jag mig för. Hon nickade till tack och gick tillbaka till sitt rum där jag hörde henne byta om.

Jag däremot stängde av datorn och drog på mig min aprikosfärgade kavaj över den vita, flicksöta tunikan mamma tvingat på mig.

Egentligen hade jag inte velat följa med, vilket jag tydligt demonstrerat men varken mamma eller pappa hade gett sig. Bröllop var liksom inte min grej, det var bara sånt man såg på film enligt mig och förresten kände jag inte ens paret som skulle gifta sig, det enda jag egentligen visste var att kvinnan hette Michelle och att det var en väninna till mamma jag aldrig träffat. Dessutom var man tvungen att vara social för att folk inte skulle tro att man var ett psykfall med sociala problem, och det skulle jag väl inte direkt kalla mig själv, men jag gillar att vara själv och inte dra till mig för mycket uppmärksamhet. Det var ju därför jag hade valt att ansöka om jobb på Café Ray. Där skulle jag vara inne på lagret och beställa varor, inte springa runt och locka kunder.

- Älskling, kan du hjälpa mig lite, ropade pappa från badrummet.

Mamma och pappa hade alltid svårt att veta vad det skulle ha på sig och de behövde alltid någon annans råd, var det snyggt, för mycket eller alldeles lagom. Själv avskyr jag när folk bestämmer vad jag ska ha på mig, så tunikan mamma köpt till mig var bara av ren snällhet jag satt på mig, och jag brukar inte ha problem med vad som passar och inte passar mig. Min garderob är full av kläder jag trivs i och de passar alla perfekt. Vissa kallar mig fashionista för att jag springer runt i dyra och snygga kläder men jag skulle aldrig kalla mig själv för det, jag menar jag lägger aldrig ner massvis av timmar på vad jag ska bära och andras åsikter? Puh, de hade jag fått nog av på mellanstadiet av de människor som påstod vara bättre än mig. Det var då jag fick nog av vad folk tyckte. Jag stängde igen mina små öron och ögon från alla kommentarer och blickar, istället fortsatte jag som jag alltid gjort. Klädde mig som förut och gled omkring ensam med mina hörlurar på högsta volym. Många beundrade mig nog över mitt revolt, men de i överklassen hatade mig mer och tog till våld, vilket fick mig att gömma mig lite mer i skuggan, men min klädstil skulle då fan inte bytas på grund av små vidriga kryp som klädde sig i sina gamla trasor och sprang omkring med fejset fullt av för mycket brunkräm och mascara så det skulle räckt åt tio pers.