Älska mig (1D)

Kapitel två

- Är du klar nu, frågade pappa skämtsamt när mamma klev in och satte sig i bilen.

- Ja, men vi måste skynda oss hem och fixa något alkohol fritt att dricka, Jay, Mark och Louis kommer förbi en stund innan. Jag och Jay tycker det var alldeles för länge sedan vi sågs och det är dags att familjerna lär känna varandra, hon vände huvudet mot mig med ett flin och blinkade.

Jag suckade.

- Tror du vi dejtar nu bara för det eller, fnös jag. Vi har känt varandra i en högst en timma.

- Nej, nej gumman. Men söt var han.

Resten av resan såg jag ut genom fönstret och satte i hörlurarna. Kvällen skulle kanske inte bli så hemsk i alla fall. Nu visste jag i alla fall vilka människorna var och ensam skulle jag nog inte bli, jag kände på mig att Louis och jag skulle hålla ihop.

En halvtimme efter att vi lämnat kyrkan knackade det på dörren.

- Allie du får öppna, ropade mamma från köket och jag gick med bultande hjärta och svettiga händer till dörren. Jag visste egentligen inte varför jag var nervös, människorna som stod på andra sidan var trevliga och snälla.

Jag tryckte ner handtaget och öppnade upp dörren. Utan för stod de. Jay, Mark och Louis. Louis mötte min blick och hjärtat hoppade ett skutt och jag kände hur öronen blev varma och kinderna blossade. Inte kunde jag väl vara kär i någon jag träffat en gång. Var det ens möjligt? Jag hade ingen aning eftersom jag aldrig varit kär i någon.

Jag visade dem in till köket där mamma och pappa stod och hällde upp, vad dom kallade, en uppfriskande drink.

Jay och mamma försvann snabbt från köket för en rundtur, pappa och Mark gick ut i trädgården och började prata fotboll. Kvar stod jag och Louis, våra armar snuddade vid varandra men jag vågade inte flytta mig.

- Bor du hemma, frågade Louis plötsligt och tittade på mig. Jag tvingade mig att titta på honom också, men vi stod läskigt nära varandra och våra ansikten var bara någon decimeter ifrån varandra, så det var svårt att svara.

- Ja, harklade jag fram. Var det nu jag skulle fråga detsamma och starta en konversation eller skulle det förbli tyst mellan oss? Social. Öppen. Orden ekade i huvudet på mig och jag visste vad den nya Allie var tvungen att göra.

- Du då? Frågade jag.

Han skrattade. Hade min fråga varit dum? Fan också, bra Allie, nu hade du förstört det, tänkte jag och ville slå till mig själv men lät bli, vad trodde man om någon som slog sig själv liksom...

- Ibland hemma, med mina polare, på hotell.

Hans svar lät konstigare än min fråga men jag log bara.

- Du tycker det låter konstigt, heller hur, skrattade han och såg bort.

Ärligtalat var det precis vad jag tyckte men mina normer sade mig att jag inte skulle nämna det.

- Nej, jag...

- Det är inte så konstigt om du tycker det, avbröt han mig. Men jag reser med jobbet, kan man säga, fortsatte han och vände sig mot mig och gav mig ett bländande leende.

Jag skrattade till och försökte le, på något sätt kändes leendet naturlig och jag vågade till och med möta Louis nu mest blå ögon. De mötte snällt mina, sedan lade han huvudet lite på sned och betraktade mig. Jag undrade vad han egentligen höll på med men jag kunde inte titta ner och rodna, för det var vad den gamla Allie skulle göra. Inte nya Allie.