I en gul, ful klänning i knälängd gick hon förbi den stora byggnaden som äcklade henne så. Halsduken var någon meter kortare på ena sidan än den andra och hennes fula, långa, mossgröna kappa lät sig svepas med vinden. Trots kylan knäppte hon den inte, det gula kändes som så vackert med det mossgröna enligt henne. Det gick ju därför inte att dölja det ena med det andra. Sedan var hennes halsduk mörkröd, lite från ingenstans befann den sig där om hennes smala hals.
”Vågat” mumlade hon för sig själv gällande hennes val av halsduk, därefter tog hon än ett djupt bloss av cigaretten. Hon hade skickats ut av sina föräldrar för att ta sig till sjukhuset och undersöka orsaken till den hemska hostan. Hon visste inte vad de befarade hon hade fått, men dessa år av rökning kändes som en rot i det hela. Det var därför hon gick förbi sjukhuset och inte genom dess dörrar.
Hon kände sig livlös och sliten. Trött helt enkelt. Hon hade slutat bry sig och trots att hennes lathet resulterat till normbrytande med håriga armhålor och ickebärande av behåar vissa dagar så kände hon sig svagare än någonsin. Dagligen åt hon likdelar utan att orka göra någonting åt det. Hon ville ju bli vegetarian, eller i varje fall vara några steg närmare vegetarianism nu; Men hon var fortfarande lika självisk och lat.
Hon ställde sig tillslut på kanten av bron som låg ganska så centralt i stan och såg ut över ån som forsade genom den. Hon var nu inne på sin andra cigarett som hon tillslut lät glida mellan hennes fingrar och ner i ån för att släckas. Hon lät blicken följa dess fall.
”Vad ska det bli av mig?” frågade hon sig undrande.
”Jag undrar det” mumlade hon sedan innan hon tillslut lämnade cigaretten med blicken och såg framför sig. Hon såg skönheten i så mycket fult. ’För att kunna vara det vackraste måste man ha kapaciteten till att vara ful’ är hur hennes tankesätt fungerar. Det finns många sorter av fulhet, helt enkelt.
