Fredens lagar

Kapitel 5

Jag vände på brevet igen. Det var skickat till Jaden Michael Johnson. Jag slängde mig i Jadens armar. Han kramade om mig. Jag grät i hans famn. Jag brydde mig inte om att jag hade en pojkvän, just nu.

När tårarna var slut kunde jag inte gråta mer. Jag ville gråta mer men tårarna ville inte ut. Jag släppte taget om Jaden.

"Litar du på mig nu?"

Jag nickade. Hur kunde jag inte lita på honom?

"I natt, sa han. Du måste komma med mig hem nu. Du får sova hos mig i natt. Det är bara jag som är hemma. Mina föräldrar är döda sen långt tillbaka."

"Okej, sa jag. Det passar bra, min mamma är i Stockholm med jobbet och kommer inte hem förens om någon eller några månader. Men, jag lovade min pojkvän att följa med honom hem på hans moppe idag."

"Smsa honom och skriv att du har ångrat dig."

Jag tittade på Jaden.

"Du måste", sa han. Jag visste att jag kunde lita på Jaden, nu.

"Du måste skriva något, men du får inte skriva att du är med mig, då kanske han misstänker dig, och det får han absolut inte göra."

Jag tog upp mobilen som jag hade i fickan, och skrev till honom att jag hade ångrat mig och att han absolut inte fick komma hem till mig. Jag tryckte på sänd. Jag skämdes, men visste att jag var tvungen.

"Kan jag komma tillbaka till skolan snart?", frågade jag Jaden.

"Så snart vi vet vad förtrollningen innebär och ms. Holly är avstängd från skolan så kan du komma tillbaka."

"Men, ska jag ringa imorgon bitti till expeditionen och säga att jag har blivit sjuk, eller?"

"I morgon ringer jag och säger att du blev tvungen att resa till din mamma för hon hade blivit sjuk."

"Men dem kommer säkert undra var du är."

"Jag får väl säga till dem att jag har bestämt mig för att sluta på skolan. En sak till bara", sa han.

"Ja?"

"Om Dylan svarar på ditt sms så får du inte svara honom."

"Mmm... Okej."

Jag tittade på klockan en sista gång innan vi gick till parkeringen där Jaden hade sin moped. Jag tog på mig extra hjälmen som Jaden hade i sin väska och satte mig bak på moppen. Klockan var bara tre på eftermiddag. Jaden satte sig där fram och började köra. Jag höll han om midjan.

Det pep till i fickan. Jag tog upp mobilen och kollade. Ett sms från Dylan.

"Vem var det ifrån", frågade Jaden. Tydligen hade han också hört att det pep.

"Dylan. Han undrar var jag är, och varför han inte får komma hem till mig."

"Okej", svarade han. Jag hade förväntat mig att han skulle påminna mig om att jag inte fick svara, men det gjorde han inte. Han märkte väl att jag var ledsen.

Efter ett tag var vi framme. Jaden körde upp på en uppfart som var gjord av asfalt och stängde av motorn. Jag hoppade av och gick mot ytterdörren. Jaden tog fram en nyckel och låste upp. Jag gick in i det stora och välskötta huset.

"Stort hus för att bo ensam", sa jag.

"Ja det är det väl, men mina brödar och min syster bor här ibland också."

"Okej, hur många syskon har du?"

"Typ fem. Men alla är äldre än mig och jobbar."

"Är alla riktiga syskon. Eller har du typ några halv syskon."