Fredens lagar

Kapitel 10

Dylan hade gått lika snabbt som han kom. Jag hade dåligt samvete för att jag hade på något sätt "lurat" Dylan. Så hade han uttryckt sig ialla fall. Jag kände mig elak men jag var ändå lycklig att jag hade fått Jaden tillbaka.

Det knackade på dörren igen. Jag hann inte säga något innan min mamma rusade in.

"Åh, Gud!! Jag som trodde att du hade blivit kidnappad!"

"Hej på dig också."

"Åh, förlåt. Hej gumman!", hon kramade om mig så hårt så det kändes som om mitt huvud skulle sprängas. Hon släppte taget och tittade på mig.

"Jag har varit så orolig. Var har du varit?", frågade hon.

"Det kan jag inte säga, mamma. När jag har blivit frisk och får komma ut från sjukhuset så ska jag och Jaden fortsätta med det vi gjorde. Tro mig: Det är viktigt."

"Men vad då? Vem är Jaden? Vad gjorde ni?"

"Jaden är min pojkvän, mamma."

"Jag kan inte släppa ut dig med någon som jag inte känner."

"Men det är viktigt! Jag är femton, mamma! Fyller snart sexton! Kan jag inte få lov att fullfölja det jag höll på med?! Du har ju alltid sagt: 'Det man påbörjar måste man avsluta'. Snälla?!"

"Nja. Jag vet inte riktigt Ashlee."

"Om jag ringer varje dag och..."

"Varje dag? Hur länge kommer du att vara borta?"

"Det vet jag inte riktigt än. Snälla? Om jag ringer var tredje timme, då? Jag lovar att berätta så mycket som jag får berätta. Och tro mig, mamma, Jaden är en riktig ”beskyddare”."

"Hmm... Om du lovar att vara försiktig och att du ringer hela tiden om du är osäker. Okej?"

"Okej. Ja just det. Jag glömde berätta att under den tiden jag är borta så ska jag bo hos Jaden. Och då kan du ju åka tillbaks till Stockholm, igen."

"Visst. Jag trodde väl att du skulle bo hos honom. Men du måste vara försiktig!"

"Ja, jag lovar. Om det är något så ringer jag med det samma."

"Bra. Oj!" Mamma tittade hastigt på klockan. "Jag har ett flygplan jag måste komma med till Stockholm." Hon kramade om mig hårt och pussade mig på pannan. "Jag älskar dig gumman!"

"Jag älskar dig med!"

Mamma sprang ut från dörren till mitt rum i rusade fart.

Så... Äntligen ensam!

Plötsligt ringde det i mobilen. Jag tittade på skärmen. Dolt nummer. Jag svarade.

"Hej?"

"Jag kommer att hitta dig så snart så möjligt. Och när jag gör det, då är det slut på dig och din mamma." Sedan lade personen i andra änden på. Jag kände igen rösten... Det var ms Holly!

Jag ringde Jaden med det samma och bad han komma tillbaka. Det dröjde inte länge innan Jaden kom rusande in i rummet.

"Vad är det som har hänt?!", sa (eller nästan skrek) han andfådd.

"Jag ville bara berätta att ms Holly har ringt, och hotat med att göra slut på mig och min mamma så fort hon hittar oss."

"VA?! Vi måste få ut dig från det här stället. Fort. Hon kommer att hitta dig snart. Tro mig."

"Men, sa jag. Inte idag. Jag är så trött. Kan vi inte försöka få ut mig imorgon. Jag måste verkligen sova."

"Okej. Men bara om jag får stanna över natten med dig", sa han och gjorde ett sånt där skratt som gjorde att jag inte kunde motstå hans "krav."