6 - Callies perspektiv

2.5K 46 3
                                    

"Callie. Vakna!" Väser Jasmin i mitt öra medans hon skakar mig.

"Vad är det som händer?" frågar jag nyvaket när jag hör pappa skrika och drar av mig Ludwigs vita T-shirt som jag brukar sova i.

Jasmin rycker på axlarna.

"Han är arg" viskar hon tillbaka, "när är mötet?"

Jag trycker igång mobilen för att se hur mycket klockan är, 09:45. Oh fuck, tänker jag. Mötet börjar 10:30 och det tar 30 minuter att gå dit och jag är inte fixad över huvudtaget. Min mage kurrar högt.

"10:30" säger jag stressat och drar ut ett par svarta mjukisbyxor ur byrålådan och en vit hoodie.

Vi springer ut ur lägenheten med pappa i baktanken.

{13:57}

"Är det några frågor på det?" säger kvinnan som vi har pratat med i snart 3 och en halv timme.

Jag tänker efter och ber henne att förklara allt igen. Hon försöker dölja en suck.

" eftersom du är myndig, Callie, och fyller 19 år i juli så har vi bedömt att du klarar av ett eget boende och att du klarar av att bo ensam och du har godkänt detta. Däremot måste Jasmin flyttas till ett fosterhem eftersom hon inte är myndig"

"Men varför? Jag är fucking 17 snart och Callie och jag har fått klara oss själva redan, varför behövs jag sättas i nåt jävla hem med främlingar?"

Kvinnan, som jag tror heter Gunilla, tittar strängt på Jasmin.

"Vårda ditt språk" säger hon obrytt till henne.

"Du är inte min jävla mamma så shut the fuck up" skriker Jasmin och ställer sig upp.

Hon stampar ut genom dörren där en kille som skulle vara vår "kontakt" om vi behöver hjälp står . Jag tittar på Gunilla med bedjande ögon och drar handen genom mitt bruna hår.

"Snälla, varför behöver du göra allt så komplicerat?" suckar jag.

Gunilla suckar också och ignorerar min fråga och säger;

"Vi har bedömt att Jasmins tillstånd är väldigt instabilt vilket vi antar skulle förbättras med två vuxna personer som kan ta hand om henne. Vi har redan hittat ett passande hem till henne i Umeå"

All luft pyser ut ur mig.

"Umeå?" utbrister jag. "Finns det inget närmare?"

Gunilla samlar ihop papperna och stänger igen hennes dator.

"Besluten är redan fattade, och mötet är slut. Här får du nycklarna till din lägenhet, vi står för hyran och alla räkningar tills du får ett stabilt jobb, alternativt flyttar till ett bättre boende. På mejlet skickar vi all information om kontot där vi lägger in en summa pengar som ska räcka till mat och kläder varje vecka. Om något i lägenheten går sönder eller slutar fungera, samt om du behöver redskap till lägenheten får du prata med din kontakt Johannes för att ta ut pengar för det. I mejlet finns Johannes kontaktuppgifter " hon räcker fram en nyckelknippa med 7 nycklar i.

"Så vi har inget att säga till om?"

Gunilla reser sig upp och skjuter in hennes stol som hon suttit på.

"Nej. Du måste gå nu"

Jag ställer mig upp så hastigt att stolen välter och drar på mig jackan, tar nycklarna och går till dörröppningen. Innan jag går ut så pekar jag finger åt henne och när jag går ut ser jag Jasmin snacka med Johannes med tårar i ögonen. Jag släpper jackan på golvet och går ett steg och omfamnar henne hårt. Jag drar min hand över hennes ljusa hår och hon hulkar mot min hals och håller om mig så hårt att det gör ont i bröstet. Jag låter tårarna rulla nerför mina osminkade kinder och jag ser Johannes i ögonvrån och han ser lidande och förstående ut. Jag släpper taget om Jasmin och trycker hennes panna mot min. Hon är yngre än mig men nästan 15 centimeter längre än mig så jag får stå på tå får att nå upp.

"Vi kommer klara dethär" säger jag och försöker hålla inne känslorna, "du kommer klara dig, okej?"

Jasmin faller ihop på golvet och Johannes säger något i stil med att några hade varit hemma hos oss och hämtat våra grejer och tagit hit de. De har redan packat Jasmins saker för att hennes nya familj redan är här. Den enda tanken jag har i huvudet är Ludwig och jag kollar hur mycket klockan är. 14:02. Jag vet att han ska ha rast 14:15 och det är 10 minuters gångavstånd från här till skolan så jag bestämmer mig att gå.

"Jasmin, jag måste gå nu men vi ses sen igen, okej? säger jag och sätter mig på huk så att jag kan se hennes ansikte.

Johannes avbryter mig.

"Jag tror det tyvärr är omöjligt för er att ses sedan, Jasmins fosterföräldrar vill åka hem med Jasmin så snabbt som möjligt. Jag beklagar"

Jasmin börjar gråta ännu mer.

"Det kommer bli bra, det kommer bli bra. Jag älskar dig Jasmin" säger jag och kysser henne i pannan och springer därifrån för att slippa se hennes ledsna ansikte.

{14:16}
Jag närmar mig skolan och jag kan redan se Ludwig som står med Valter, Axel, Carmelo och en kille med ljust, lite längre hår. Han är väldigt lång och jag kan se hans blåa ögon från flera meters avstånd. Killen med ljust hår pekar på mig och Ludwig vänder sig mot mitt håll. Jag springer de 200 meterna som är emellan oss och kastar mig i hans armar och börjar gråta. Tårarna slutar inte spruta. Han håller om mig hårt och försöker få mig att lugna ner mig.

När tårarna slutar spruta och börjar istället rinna långsamt frågar Ludwig försiktigt;

"Vad är det som har hänt älskling?"

Jag släpper lite på kramen och lutar mig mot hans axel med blundande ögon.

"Dem tog henne ifrån mig" Hulkar jag fram.

Jag kisar med ögonen och inser att den blonda killen är Noel och han står rakt framför mig och tittar hjälplöst på mig. Han sliter inte blicken ifrån mig. Jag hinner tänka att han har fruktansvärt vackra ögon innan Ludwig tar tag om mig och ställer sig framför mig.

"Vem? Vem har de tagit?"

Jag inser att jag och Noel står och stirrar på varandra och börjar direkt skämmas över att jag står och gråter framför alla. Jag torkar tårarna och jämrar mig.

"De tog Jasmin, hon ska sättas i fosterhem i Umeå och det finns inget jag kan göra"

Alla blir tysta i en sekund innan jag känner ett par armar som läggs lätt runt min kropp och kramar tillbaka när jag inser att det inte är Ludwigs armar. Det är Noels.

———-
Långt kapitel men aa ville att den skulle sluta på ett bra sätt så hoppas de är okej.

Har btw inte direkt någon berättelse som jag läser just nu här så ni kan skriva era egna böcker som ni vill jag ska läsa så kan jag läsa de o få typ inspiration o så kan ja kommentera o rösta på de o blablabla

Förlåt || hov1Où les histoires vivent. Découvrez maintenant