Nattens sång

Jag visste inte vad jag skulle göra nu. Bilder av allt som hänt spelades upp i mitt huvud medans jag lät min hand vidröra vattnet. Jag känner små bloddroppar rinna ner längst armen och droppar ner i vattnet, men de försvinner snabbt när de träffar ytan. Jag lyfter upp handen, och kollar på såret mitt i handflatan och sedan det på överarmen. Dom svider men är ganska rena nu. Åter en bild av vad som hänt dyker upp i mitt medvetande, elden som smeker min kropp medans jag springer, och de som lyckats ta sig ut men genast mötts av soldater och de livlösa kropparna på marken. Jag försöker snabbt skaka av mig bilden. Jag känner en hand på min axel, jag rycker till av smärtan. Är ännu öm efter allt. Jag tittar bak och ser Simon med en bit tyg i handen. Han har även en lindad runt sin arm, men man kan fortfarande ana blodet under.

- Jag hjälper dig med din arm. Jag nickar bara medans jag låter honom linda tyget runt armen. Det gör ont, men jag biter ihop och låter honom göra klart. När han är klar andas jag ut och kollar ner mot armen igen. Jag tog fram den tomma fickpluntan av metall ur läderväskan jag hade hängd över axeln. Jag lutar mig fram och fyller den med vatten innan jag reser mig upp och lägger tillbaka den i väskan.

- Ska vi gå? frågar jag och kollar mot Simon. Han nickar och vi fortsätter följa strandkanten i hopp om att hitta någon by eller liknande där vi kan hitta hjälp. Vi håller ögon och öron öppna för att undvika att stöta på någon. Men tillslut börjar solen gå ner och vi har fortfarande inte hittat någonstans där vi kan stanna. Vi bestämmer oss för att slå läger vid ett par stora stenblock vid strandkanten.

Nu när solen går ner finns det ingen värme så vi bestämmer att vi tänder en eld så vi inte fryser ihjäl under natten. Jag försöker hitta några torra pinnar eller träbitar vid kanten medans Simon försöker hitta något att tända en eld med. Det är lättare sagt än gjort då de flesta pinnar är våta av vattnet. Jag går lite längre in mot land för att se om jag hittar något. Jag går längre och längre in mot skogen och hittar en hel del torr ved.

När jag tittar upp från maken är det enda ja kan se träd och mörker. Jag ser varken Simon eller älven någonstans, och vet inte från vilket håll jag kom ifrån. Jag börjar andas snabbare och går runt i en cirkel, inte det smartaste då jag blir ganska snurrig när jag slutar. Jag försöker ta djupa andetag och lugna ner mig. Jag är tyst och fokuserar allt på att försöka höra minsta lilla tecken på åt viket håll jag ska gå. Det enda jag hör är träden som svajar i vinden.

Efter en stund hör jag något, det låter som om någon sjunger. Det är en vacker sång men jag får en isande känsla av att höra den. Jag vill inte mötta vad det än är som sjunger, så jag gömmer mig i en buske. Sången kommer närmare och närmare men när den som sjunger är inte långt från mitt gömställe slutar det. Jag sitter så stilla jag kan och håller andan för att inte märkas. Inget rör på sig. Tillslut måste jag kolla upp över busken till andra sidan. Jag ser en kvinna, hon är äldre och väldigt blek. Hennes hår är grått och hon har isblå ögon. Hon kollar mot mig med en tom blick och jag blir som förtrollad när jag möter hennes ögon. Hon börjar sjunga igen. Jag går fram från busken, det känns som att jag inte har kontroll över min kropp längre. Jag går mot kvinnan som sakta börjar gå igen och jag följer efter henne. Hon går genom skogen jag vet inte hur länge men länge. Vi kommer tillslut ut mot älven, först blir jag glad, jag kanske hittar Simon nu. Men hon fortsätter gå mot Älven, närmare och närmare vattnet.

Hon går tills hon står vid strandkanten, hon tittar ut över vattnet innan hon tar ett första steg ut i vattnet, eller hon går på vattnet. Jag försöker göra allt i min makt för att inte följa efter henne i vattnet men det går inte, det är inte jag som styr min kropp längre. Jag känner det kalla vattnet mot mina ben och hur det blir djupare och djupare desto längre och längre ut jag går. Vattnet går nu upp till Midian på mig och det är strömt, men det är inget jag tänker på. Jag kan bara höra kvinnans sång. Plötsligt känner jag hur någon tar tag om mina axlar och drar mig tillbaka. jag vaknar till och tittar mig omkring. En äldre man höll tag om mig medans han försökte kämpa med att få mig till land. När jag tittar ut mot vattnet igen är kvinnan borta och jag hör ingen sång. Jag blir dragen med till strandkanten.

- Vad tänkte du med? Gå ut i älven mitt i natten! Du hade ju kunnat drunkna! Jag är stum och vet inte riktigt vad jag ska säga. Skulle han tro mig om jag berättade om kvinnan? förmodligen inte men det är värt ett försök.

- Det var en kvinna som... Jag blev snabbt avbruten av honom.

- Hur såg hon ut?

- Hon var... blek... Grått hår.... isblå ögon...

- Vi måste här ifrån snabbt! jag blir avbruten igen.

- Men... Mer hinner jag inte säga innan han lyfter upp mig i sin famn och börjar små jogga längst skogskanten. Jag vet inte hur länge det tog men när han stannar har vi kommit fram till en liten by som är svagt upp lyst. Han tar med mig till en av de små stugorna. när vi kommer in ställer han ner mig och en kvinna möter upp honom direkt.

- Ser att du hittade henne. säger hon och kramar om honom.

- Hur visste... mer hinner jag inte säga fören en välbekant filur kommer in genom en dörr. Simon! Jag springer snabbt fram till honom och slänger mig i hans famn.

- Vad hände med dig? du bara försvann? är det första Simon säger när han släpper mig

- Jag skulle söka efter torra vedpinnar i skogen, sen gick jag vilse. men hur hamnade du här?

- Jag började söka efter dig när du försvann och så stötte jag på Herr Enkvist i skogen och han erbjöd sig att hjälpa mig med sökandet. Vi sökte länge och när månen nästan var mitt på himlen tog han med mig till stugan och sen gick han iväg själv.

- Jag vill inte avbryta eran lilla stund men, vi har ett problem! både jag och Simon tittar frågande mot herr Enkvist.

- Hon är tillbaka! Säger han, jag fattar ingenting med jag fru Enkvist reagerar väldigt starkt.

- Du menar att... såg du henne? säger hon med skakig röst till mig.

- Vem? Menar du kvinnan i skogen? säger jag och tänker på de isblå ögonen och ryser. Fru Enkvist tittar tyst på herr Enkvist och han nickar bara. Simon står bredvid mig och ser frågande på mig.

- Vem? frågar han.

- Hon... är en gammal kvinna från byn... eller var det i alla fall. Säger herr Enkvist osäkert.

- Vi borde inte prata om henne! säger fru Enkvist tvärt.

- Det är dessutom sent nu, ni kan få sova här i natt om ni vill? Säger herr Enkvist och ler mot oss. Vi tittar på varandra och nickar

- Jag går och gör i ordning en säng till er! säger Fru Enkvist och går iväg.

- Och innan ni går kom ihåg att om ni hör någon sjunga, blunda och håll för öronen och vad ni än gör, öppna inte ögonen förrän någon annan är i närheten. Han tittar på oss med varnande blick. Fru Enkvist kommer in genom dörren och tar med oss till rummet vi får sova i.

- Detta va våra barns rum innan de flyttade ut. Säger hon medans hon leder oss mot den enda sängen i rummet. Hon bäddar ner oss i små filtar innan hon går ut igen. Jag lägger mig bekvämt och sluter ögonen, precis innan jag faller in i en djup sömn hör jag någon sjunga.

Jag tänker låta detta vara en del, så sry till de som förväntat sig en lång berättelse.