Den blonda blomman

Kapitel 14 - Om hon bara visste...

"Ska jag köra hem dig?", frågar Daniel när han lägger armarna runt Dahlia.
Hon skakar på huvudet och ler mot honom.
"Jag går nog med Caleb", säger hon och ställer sig bredvid mig.
Daniel nickar löst, men ler sedan mot mig.
"Jag kan köra er båda om du vill", säger Daniel tar tag i hennes hand.
"Det behövs inte, det är bara några kvarter bort, jag tror vi klarar oss", säger hon och drar på sig sina skor.
Josie, Mike, Evelyn, Jake och Cara går förbi ut genom dörren.
"Hejdå!", säger Josie och alla vinkar.
Jag vinkar tillbaka till dem.
"Det är mörkt ute, jag vill inte att du ska gå i mörkret."
Daniel lutar sig fram och kysser henne på kinden. Det brister i bröstet när jag ser hur han flinar mot mig. Jag sväljer hårt och försöker att inte kolla på dem.
"Caleb? Vad tycker du?", frågar Dahlia och kollar bak mot mig.
Jag rycker på axlarna.
"Det spelar ingen roll för mig", säger jag och lutar mig mot väggen.
"Då kör jag er", säger Daniel och tar nycklarna som ligger på det lilla bordet bredvid ytterdörren.
"Okej.."
Dahlia ler snett mot mig och jag ler ett litet leende tillbaka till henne. Ner för trappen och genom trädgården går vi.
"Shotgun", viskar hon i mitt öra innan hon går runt bilen.
Vi båda går in och sätter oss i bilen, jag bakom Daniel och Dahlia i passagerarsätet.
"När börjar ni skolan då?", frågar Daniel och börjar köra iväg.
Han kör ut från uppfarten och fortsätter vidare åt höger.
Han kör alldeles för snabbt, det är en 30-väg, men han är säkert uppe i 60 km/h.
"Om en och en halv månad ungefär", säger Dahlia och lägger sina händer på sina knän.
Daniel nickar och svängar bilen åt vänster.
"Hur känns det att börja nian?"
Daniel ler mot Dahlia, men hon himlar bara lekfullt med ögonen mot honom innan de båda skrattar.
"Hemskt", säger hon och suckar, men skrattar sedan till.
Han nickar och smilar mot henne.
"Nian var det sämsta året för mig. Ingen lärare kunde lära mig ett skit", säger han och saktar in vid ett rött ljus.
"..och sen hade vi nationella prov på det också", säger han och vänder blicken mot oss.
Jag nickar och kollar ut genom fönstret. Himlen är mörkblå, men man kan fortfarande se solen. Den är på gränsen från att gå ner.
"Fast jag är smartare än dig också, då kommer det faktiskt bli lättare för mig", säger Dahlia malligt.
Klockan är strax efter tio när vi tillslut kommer fram och Daniel parkerar utanför Dahlias hus.
"Tack för skjutsen", säger jag.
Daniel ler mot mig innan jag går ut och börjar gå mot mitt eget hus.
Dahlia och Daniel säger hejdå till varandra innan han åker iväg igen.
"Caleb, vänta!", ropar Dahlia.
Jag vänder mig om och ser henne ståendes under lyktstolpen. Jag lägger händerna i mina fickor och går sakta mot henne.
"Vad ska du göra nu?", frågar hon.
Hon vrider och vänder på sig. Jag ler och rycker på axlarna.
"Förmodligen se om Kevin är hemma, annars är jag vara själv tills någon annan kommer."
Dahlia nickar långsamt. Jag ler för mig själv när hon kollar ner på sina skor. De röda sneakersen är med i vått och torrt.
"Vill du göra något?", frågar jag eftersom jag antar att det var det hon syftade på när hon frågade.
Hon kollar upp på mig och nickar ivrigt. Jag pekar mot mitt hus och får en lätt nick tillbaka.
Vi går mot mitt hus och så fort jag kommer in sparkar jag av mig skorna.
"Hallå!", ropar jag samtidigt som Dahlia tar av sig sina skor.
Eftersom jag inte får något svar antar jag att ingen är hemma.
"Vad vill du göra?", frågar jag samtidigt som jag går upp för trappan.
Hon rycker på axlarna och följer efter mig upp. Hennes blick vandrar över rummet och ett leende sätts på hennes läppar när hon ser en tavla hängandes på väggen.
"Är det du?", frågar hon och stannar upp mitt i trappan.
Jag nickar och kliar mig i nacken. Hon vänder upp blicken mot mig och ler, men vänder sedan tillbaka blicken till tavlan.
"Du är jättegullig."
På bilden sitter jag i sandlådan med ett par röda gummistövlar och en blå regnjacka på mig. Jag ler rakt mot kameran och har choklad runt munnen.
"Hur gammal var du där?", frågar hon.
Jag går ner för trappstegen tills jag är tillräckligt nära för att kunna urskilja bildens konturer.
"Jag vet inte, kanske 3-4 år, eller något."
Dahlia nickar och kollar på bilden bredvid.
Det är jag och Kevin. Vi sitter utanför ett café med varsin glasstrut i handen.
"Herregud vad lika ni var när ni var små", säger Dahlia och pekar på bilden.
"Alla säger det", säger jag och kollar på bilden.
Vi var faktiskt ganska lika. Båda hade det smutsbruna håret och de ljusblå ögonen. Kevin var betydligt mycket längre än mig då, men nu är vi nästan lika långa.
Dahlia kollar vidare runt på de olika bilderna.
"Nu räcker det med bilder", säger jag och lägger händerna på hennes axlar och börjar gå iväg med henne.
"..men..", börjar hon men jag avbryter henne direkt.
"Inga men, nu går vi vidare."
Dahlia skrattar till och börjar gå upp för trappan. Jag går runt henne och öppnar dörren till mitt rum och tänder lampan. Hon börjar direkt kolla runt omkring i rummet och ler.
"Ditt rum ser precis ut som man tänker att det ska..", säger hon och leendet försvinner från hennes läppar.
Jag nickar långsamt och lutar mig mot väggen.
".. till skillnad från mitt", fortsätter hon sedan och kollar upp på mig.
Jag lägger huvudet på sned och rynkar pannan mot henne.
"Ditt rum är precis som jag hade förväntat mig", säger jag och sätter mig ner på sängen.
Hon biter sig i läppen och nickar långsamt.
"Har Daniel vart inne på ditt rum?"
Hon sätter sig bredvid mig och tar upp benen från golvet. Hon sätter sig i skräddarställning och skakar på huvudet.
"Han var på väg att gå in dit en gång, men jag stoppade honom precis innan han öppnade dörren."
En djup suck lämnar Dahlias mun.
"Varför vill du inte att folk ska gå in på ditt rum? Jag tycker verkligen att ditt rum speglar din personlighet."
Det tycker jag verkligen. När man kommer in där får min direkt reda på hennes favoritband, artister, filmer och serier. Det märks att hon har gröna fingrar då samma gamla plantor har stått i hennes fönster i två år.
"Folk tycker inte om den personen jag egentligen är. Alla vill att jag ska vara på ett sätt som jag inte är. Då är det lättare att bara vara den personen."
Dahlia drar upp benen till huvudet och lutar armarna på knäna.
"Då är du inte dig själv, du låtsas vara någon du inte är", säger jag och lägger handen på hennes ben.
"Jag låtsas inte, jag är den personen jag vill vara. Alla vet bara inte allt om mig", säger hon och lägger ner benen igen.
Jag vill säga till henne hur bra hon verkligen är. Hur roligt det är att vara med henne och hur mycket jag önskar att jag kunde vara med henne hela tiden. Till största delen vågar jag inte säga det. Jag skulle aldrig klara av att se henne rakt in i ögonen och låta de orden lämna min mun, men det är faktiskt hon som avbryter mig och jag tänker säga att det var anledningen till att jag inte sa något.
"Nej, men vad vill du göra?", frågar hon och kollar runt i rummet.
"Jag vet inte, det finns inte speciellt mycket att göra här."
Hon nickar långsamt och lutar sig bak mot väggen.
"Vad pratade du och Evelyn om förut?"
Jag sväljer hårt och rycker på axlarna.
"Inget speciellt", säger jag och försöker låta trovärdig.
"Ni pratade ganska länge."
Dahlia lägger huvudet på sned och biter sig i läppen.
"Båda hade ganska tråkigt, vi pratade bara om..", börjar jag men inser att jag inte vet vad jag ska säga.
"Om?", frågar Dahlia och rynkar pannan.
"..om hur det var där. Vi pratade litade Daniel."
"Säg ärligt nu. Vad tycker du egentligen om Daniel?", frågar Dahlia.
Ärligt talat tycker jag inte om honom och jag tycker du förtjänar bättre. Han är för gammal för dig och här sitter jag som en idiot och är jättekär i dig, men du märker ingenting.
"Jag tycker han verkar trevlig."
Lögn.
"Verkligen?", frågar hon och jag nickar.
"Ja."
Nej.
"Jag tycker inte att det känns som att varken Evelyn eller Cara tycker om honom. Tack för att du ger honom en chans iallafall", säger hon och lägger handen på mitt knä.
"Du tycker verkligen om honom, eller hur?"
Dahlia sväljer hårt och vänder ner blicken i sitt knä, men nickar sedan.
Ännu en gång trycks den tröga kniven genom bröstkorgen på mig.
Om hon bara visste hur mycket hon betyder för mig hade det varit så mycket enklare.

Kapitel 14, klart. Hoppas ni gillar att det är lite längre än de andra.
Tack för att ni fortfarande läser, trots att jag inte lade ut på så länge.

Tack för att ni har läst det hör kapitlet så syns vi när kapitel 15 kommer ut.