Mina betraktelser

Begynnelsen

Den röda gryningssolen i horisonten sticker i mina ögon och försöker hålla mej vaken. Är det dess syfte? Eller att man med sin smarta telefon ska slå ut sin motspelare i ett spel? Vad vet jag? Allting har en mening en plan. Utan att vi vet om det eller tänker på det. Men varför ska vi veta allt? Vi kan väl släppa taget lite då och då. Vi har ju f.ö ett så stort kontrollbehov som fyller upp hela våran tillvaro. Inte undra på att vi mår dåligt. Vi finns väl här o att leva eller? Det finns dom bestämmer och det finns dom som följer efter. Vem är då jag? Jag skulle i det här fallet nog sätta mej i rollen som efterföljare. Jag vill inte vara den som tar ansvaret över andra människors viljor. Jag strävar mer efter jämlikhet snarare än ojämlikhet. Och att göra människor glada. Hur långt jag kommer med den planen det får dom som vet hur min framtid blir.

Så det här är mitt liv som det ser ut. Ett jobb att gå till på morgonen då man är så trött att man ser solen och månen byter plats med varann - samtidigt. När mörker och ljus möts - det är nästan apokalyptiskt overkligt. Men morgonen är väldigt verklig och påtaglig. Och metaforisk. Man brukar använda uttrycket ''vädra morgonluft''. Vad det nu menas? Är det en meteorologisk term? En ny regering? En högre lön eller befattning? Ja det är bara dom som sitter vid kontrollbordet som vet vad som sker. Alltså det är alltid en högre makt som håller koll på oss som springer runt som möss i labyrinter. Är det så tillvaron ser ut? Är det mitt kall att som en marionett i vår Herres hage? Nej livet ska felfritt gå som på räls utan konflikter eller motgångar från nåt håll. Det är vad alla dom "felfria" drömmer om. Men men är det verkligen något att sträva efter? Att aldrig stöta på nåt hinder eller någonsin stöta på konflikter. En uppfostran som alltid har handlat om att alltid ha varit bra och hur duktig man har varit. Vad finns då att sträva efter? Eller att man har lärt sej nåt i livet? Eller känner att man lever? Livet är inte en jämn linje som erbjuder händelselösa "äventyr". Utan det går både upp och ner. För vissa går det bara upp och ser inte vad som händer för dom det bara går utför. Dom vet att det beror på dom som har en karriär där det för det mesta går uppåt. För egen del gick det uppåt när jag fick se dagens ljus och allt som min uppfostran gav. Men sedan jag gifte mej var det en början som skulle sedermera leda till både barn och karriär men slutade kort därefter. Och min linje lutar en aning neråt efter den korta sejouren.

Så man skulle säga att jag känner mej lite som Sisyfos. Han som i all evighet blev dömd att rulla ett stenblock uppför ett berg och när han då kom upp till toppen var tvungen att börja om igen. Så är så min tillvaro ser ut? Att så fort man får känna smaken av glädje kommer motgångarna och man får börja om på nytt igen. Som orsak och verkan. Har man gjort sitt val får man stå för konsekvensen där efter. Det kan låta syniskt men hur ska man veta det i förväg? Det gör man inte.

För att råda bot på detta bör man nog höja horisonten för att se sej om. Man kan inget se om man bara har blicken i marken. Utan man bör kanske då se bortom horisonten och utanför alla gränser.

På tal om gränser finns vissa grupper i samhället som inte kan se längre än sin tomtgräns och vad som möjligt kan finnas över hos grannen. Vad kan finnas där som skulle få deras världsbild att rasa samman? Det som är främmande och skrämmande får inte plats på deras karta. Men ändå ska det yttras missnöje vad grannen håller på med och ska genast måla fan på väggen. Ja i ren rädsla och okunnighet om vad som ska hända härnäst.

Vi här på jorden vet ju hur vi ska förvalta vår tid och hur vi ska förhålla oss till varandra och tänka på miljön. Men kan vi leva efter dessa teser? Knappast. Först och främst verkar det som att det är hopplöst att inse att vi har varandra för en kort tid och sen dröjer det inte länge förrän vi är i luven på varandra från det att vi precis har träffats. Så vad är det som gör oss så rädda för att komma varandra inpå livet?

Vi måste tillåta oss själva att begå misstag. Hur ska vi annars lära oss något? Hela livet består av misstag vi har lärt oss både det ena och det andra. Finns det inget att lära finns det inga misstag att lära av. Vem egentligen lever ett liv utan misstag och brister? Dom få som lever efter dessa teser har inget att lära.