Det handlar om honom

Snön faller långsamt mot den redan vita marken utanför fönstret, musiken dånar från högtalarna och dränker allas röster. Folk blandar drinkar i köket, står på trappen och röker och dansar till musiken i vardagsrummet. Ytterdörren slängs upp och en kille skyndar ut på skakiga ben. Hans ögon är glansiga och hans hår, som förmodligen var helt perfekt i början av kvällen, är nu rufsigt. Hans vita skjorta är skrynklig och de bruna skorna i mocka-imitation är oknutna. Han tittar sig omkring och tar upp mobilen för att slå in ett nummer. Han fipplar länge med knapparna, för hans händer är kalla och all alkohol gör honom lite snurrig. Han lyfter telefonen mot örat, det går tre signaler innan hon svarar.

"Kan du hämta upp mig?" hans röst är skakig och han biter sig i läppen samtidigt som han tittar upp mot den nattsvarta himlen. Rösten i den andra änden är tyst i några sekunder innan den suckar och svarar:

"Jag är där om 10, var redo då". Det hörs ett klick och linjen är död. Han tar telefonen från örat och kollar på den upplysta displayen, klockan visar 02.43 och han vet att han borde varit hemma för längesen. Han vet att han borde sova just nu. Han vet att; herregud, han borde inte ens vara här.

Hon reser sig från sängkanten och går mot garderoben, öppnar dörrarna och tar ut en mörkgrå tjocktröja. Den är urtvättat och har börjat noppra sig lite i ändarna, egentligen är den ganska ful, men hon orkar inte bry sig. Hon tar bilnycklarna från skålen på byrån och skjuter försiktigt upp dörren. Det är släckt i resten av huset och hon vet att alla andra sover, så hon går så försiktigt hon kan för att inte väcka någon. När hon till slut är i hallen glider hon ner i sina skor och tyst öppnar hon ytterdörren, tyst, tyst, tyst. Sedan skyndar hon sig till parkeringen och låser upp den fula gamla Volvon. Först vill inte motorn starta, och när den gör det, är det med en dov suck. Som om bilen vet vad som är på gång, som om den vet att klockan snart är tre och att alla vettiga människor sover nu. Som om den vet att det är hopplöst. Som om den vet att hon famlar i mörkret. Som om den vet att han inte är det minsta intresserad. Hon vet. Hon är inte dum. Men det är han. Hon backar ut från den snötäckta parkeringen och får varva mellan att styra med höger och vänster hand, den hon inte styr med placerar hon under det ena låret för att få upp lite värme. Termometern visar -11 grader och hon kan knappt förstå varför hon gör detta. Klockan är snart tre och här sitter hon i en iskall bil, på väg till en fest hon inte ens var bjuden på. Men det är han. Det är han. I slutändan handlar allt om honom. Hon gör vad som helst för att få honom att märka, för att få honom att se. Alla vägar och alla kartor leder slutligen till samma ställe; honom.

Klockan står på 02.55 när hon slutligen stannar utanför det vita huset i den mörka natten. Överallt ser hon människor, tomma flaskor och cigarettfimpar. Från hopen av människor som samlats på gården ser hon honom. Han är vacker och hon kan inte låta bli att tänka tanken. Den där tanken som hon lovat sig själv att inte tänka i hans närvaro längre. Den kom som en stöt och för några sekunder så tappar hon andan. Plötsligt öppnar han dörren och sätter sig ner i passagerarsätet med en duns. Hon vill säga något, men orden fastnar i halsen och vill inte komma ut. Hon sväljer hårt och börjar köra. Hon fokuserar på vägen och de djupa däckspåren i snön och hon önskar att hans närvaro inte gjorde så här ont. Han andas på fönstret och hans andedräkt, som stinker av alkohol och rök, gör fuktiga avtryck på rutan. Han sluter ögonen och sjunker längre ner i sätet. Med pekfingret målar han ett hjärta på det immiga fönstret, sänker handen och stirrar hopplöst ut i den bläcksvarta natten. Långsamt vänder han huvudet mot henne och låter blicken falla över hennes händer, helt röda efter kylan. Hennes blick är klistrad långt fram och det mörka håret faller mjukt över hennes axlar. Hon sänker den ena handen till växelspaken, och han lägger snabbt sin egen över hennes. Hon vänder förvånat blicken mot honom och han drar genast bort handen igen. Ett nästan ohörbart mummel kommer från hans bleka läppar och hon önskar att hon inte hade lyssnade så noga. Hon önskar att allt som kom från hans mun inte skulle betyda så fruktansvärt mycket. Hon önskar att hon kunde koncentrera sig mer på vägen framför henne istället för hur mycket hon vill pressa sina läppar mot hans.

"Vad sa du?" frågar hon, trots att hon redan vet svaret.

"Jag förtjänar inte henne." Han gör paus för en djup suck innan han skakar på huvudet och fortsätter, "Hon är så vacker. Hon är så bra, och allt jag innebär är trubbel. Jag förtjänar inte henne."

Hon tar ett djupt andetag och blinkar frenetiskt bort tårarna som envisas med att komma. En trubbig kniv rakt in i bröstet hade varit något hon föredragit framför detta. Herregud, varför sticker han inte bara något vasst genom tinningen på henne så hon slipper dessa ord av smärta. Hon känner hur hennes händer börjar skaka, hon trycker foten hårdare på gasen och plötsligt svartnar det för henne.

"Du fattar verkligen inte! Gör du?!" Skriker hon och han rycker till. Han möter hennes blick med stora ögon och ser de brännande tårarna som väller fram bakom hennes ögonlock. "Detta är ju precis det hon vill. Hon har lyckats. Men du kommer aldrig att förstå. Du kommer aldrig att förstå..." Hennes röst ebbar ut och plötsligt hörs inget annat än Volvons skruttiga gamla motor i takt med hennes tunga andetag. Han sätter sig upp lite bättre i sätet och harklar sig. Han drar handen genom det rufsiga håret och betraktar tårarna som rinner nerför hennes kinder.

"Vad? Vad är det jag inte förstår?" Han höjer sin hand och stryker bort en tår med lillfingret samtidigt som hon drar bort huvudet och skrattar. Ett skratt helt utan glädje, som om han med de få orden han yttrat sedan han satte sig i bilen, stulit all lycka från hennes kropp.

"Att det handlar om dig. Allt handlar om dig. Och jag..." Mer hinner hon inte säga innan hon tappar kontrollen över ratten. Däcken slirar över den hala vägen och plötsligt kränger bilen till. Hon försöker febrilt att snurra ratten åt motsatt håll, men det hjälper inte, bilen fortsätter sin färd över den istäckta marken under dem. Hennes huvud slår mot glasrutan i dörren och hon känner något varmt sippra nedför tinningen. Sedan blir allt svart.

Jag känner inte mina händer längre. Kylan som var så bitande i mina fingrar tidigare, är som bortblåst. Jag håller upp händerna ovanför mitt ansikte och betraktar dem noga. De är bleka och den röda färgen finns inte längre där. Jag kollar upp på den stjärnklara himlen och låter händerna falla till marken. En snöflinga landar på min kind, men jag känner inte när den smälter mot min hud. Jag ligger raklång på min rygg i snön, men jag fryser inte. Jag reser mig långsamt upp, fyller mina lungor med luft och andas ut i en djup suck. Trots den låga temperaturen, kommer ingen rök när jag andas. Minsta rörelse ger en ilande känsla i hela kroppen och jag kan inte för något i världen minnas vart jag är. Jag sluter ögonen för att försöka minnas och när jag till slut öppnar dem igen, ser jag strålkastarna från en bil som kommer närmare. Jag sträcker upp armarna i luften och börjar vinka för att visa att "Här är jag!", men bilen kör förbi och det är först då jag ser sirenerna på taket. Jag snurrar runt ett halvt varv och ser en bil stå i dikeskanten. Motorhuven har krossats av den stora eken i skogsmynningen framför, strålkastarna lyser svagt in i den mörka skogen och då minns jag. Jag skyndar mig mot bilen och ser hur han sitter på knä på marken, med huvudet lutat i sina händer. Det blir inga spår efter mina fötter i snön och ingen rök efter mina flämtande andetag. Ur bilen som just passerat mig kliver en kvinna med polisuniform ut och med ett par långa, snabba kliv, är hon framme hos honom. Jag ser hur han hastigt tittar upp när hon lägger handen på hans axel och tårarna i hans ögon är svåra att missa. Han har ett djupt hack över vänstra ögonbrynet och från hans hårt knutna hand ser jag hur det droppar blod som färgar marken röd. Jag ser smärtan i hans blick när poliskvinnan hjälper honom upp på benen och föser honom mot sin bil och jag vill ropa åt henne att låta honom vara. Att låta mig ta hand om honom istället. Att det är mitt fel att hans knutna näve färgar snön. Att jag vet hur jag ska lösa detta. Men det är lönlöst. För samtidigt som han ser mig, ser jag mig. Han ger ifrån sig ett högt skrik och faller ner på alla fyra i snön. Med skriket kommer även gråten och sedan ligger han där på knä i den kalla vinternatten med tårarna rinnandes nerför sina kinder och ingenting kommer någonsin få honom att glömma. Jag ser när två ambulansmän lyfter upp min livlösa kropp på en bår. Jag ser hur poliskvinnan hukar sig ner mot honom och jag ser hur han slår bort hennes hand. Jag ser allt. Men jag känner inte kylan när en vindpust tar tag i mitt hår och jag vet att jag aldrig hann avsluta det jag hade tänkt säga till honom innan jag förlorade kontrollen. Mina steg är riktade mot honom och jag böjer mig ner där han sitter i snön. Jag lutar mig fram till hans öra och viskar; "Jag älskar dig." Sedan tar jag några steg bakåt innan bilden framför mig blir suddig och till slut försvinner helt ur mitt sikte.