Den blonda blomman

Kapitel 15 - nybörjartur?

Jag vaknar av att solen lyser mig rakt i ögonen. Det tar mig några sekunder att vänja mig vid ljuset, men sedan sätter jag mig upp i sängen och tar upp mobilen. Precis när jag drar ur telefonen ur laddaren får jag ett meddelande från Dahlia. Vi har inte träffats på en vecka. Inte sedan hon var hemma hos mig.

Fredag: 08.46
Dahlia: vet att vi sa att vi skulle träffas idag, men Daniels mamma vill träffa mig innan hon åker tillbaka till London
lyssna på Pumping up clouds med urban cone
Caleb: Jag har hört den redan.
Dahlia: bra
Dahlia: då vet du att den är bra
Caleb: Vi lyssnade på den tillsammans.
Dahlia: tänk på mig när du lyssnar då

Jag kan se framför mig hur Dahlia skrattar åt sin egna kommentar där.. för det gör hon varje gång.

Caleb: Det ska jag göra

Jag känner hur mitt hjärta bultar extra hårt. Det händer varje gång Dahlia skickar, varje gång jag ser henne eller så fort någon nämner hennes namn.
Jag reser mig upp och går ner för trappan för att se ett tomt rum. Ingen Kevin, mamma eller pappa här. Bara jag.
När jag går in på telefonen får jag syn på att jag har en del meddelanden från olika kontakter.

Torsdag: 23.45
Kevin: om mamma eller pappa undrar vart jag är, säg bara att jag är hos Cameron eller något.

Sedan har han skickat flera meddelanden i stilen med "hallå", "kan du göra det" och "litar på dig nu".

Fredag: 08.57
Mamma: Ville inte väcka dig, du var så söt när du sov! Jag och pappsen åkte vid kvart i. Mat finns i kylen.

Jag skakar på huvudet och ringer Jake istället.
Efter flera signaler kommer jag fram och rösten jag hör är samma gamla vanliga röst.
"Hej."
Jag hör att högtalaren är på och att han är en bit ifrån mobilen.
"Hej", svarar jag och hör fotsteg komma närmare telefonen.
"Vad händer?", frågar han.
Den mörka rösten han har raspar i högtalaren och den gör nästan ont att lyssna på.
"Inget speciellt", säger jag och hoppar upp på diskbänken.
"Så, din dejt med Dahlia blev inställd?", frågar han och jag kan höra hur han flinar.
"Det var ingen dejt", säger jag.
Det är tyst en stund och när jag mörker att han inte kommer säga något, gör jag det istället.
"Ja."
"Vad vill du göra nu då?"
Jag rycker på axlarna och lutarnas mot skåpet bakom mig.
"Jag vet inte. Något roligt", säger jag innan jag hoppar ner från bänken.
"Fotboll?", frågar han och jag inser att det var så länge sedan jag spelade.
"Visst", säger jag och nästan hoppar upp för trappan mot mitt rum.
"Jag ringer Mike", säger han och jag öppnar dörren till mitt rum.
En beskriv om vart vi ska mötas och snabbt hejdå från oss båda nämns innan jag lägger på. Jag drar fram första bästa tröja från garderoben och drar sedan på mig ett par svarta shorts innan jag skyndar mig ner för trappan. Jag hoppar i skorna innan jag går ut genom dörren och ner för trappan. Med ett leende på läpparna börjar jag gå längst med gatan innan jag inser att jag aldrig låste dörren. Jag kollar runt mig för att se om någon ser mig, men det är ingen. Jag pustar ut och går tillbaka till huset. Jag öppnar dörren och tar nyckeln som hänger på nyckelskåpets handtag. Sedan stänger jag dörren och låset innan jag går fortsätter gå mot fotbollsplanen.

Efter några minuters promenad ser jag Jake och Mike sittandes på staketet som omringar fotbollsplanen. Jag vinkar när jag ser att de har fått syn på mig. De båda ger mig en nickning som svar. Jag hoppar över staket och lutar mig mot kanten.
"Hur spelar vi?", frågar jag och kollar ut över den lilla grusplanen.
"Josie kommer snart, då kan vi köra två och två."
Jag nickar och hoppar upp staketet.
"..och vad gör vi medans vi väntar?", frågar jag.
Jake rycker på axlarna.
"Sitter här", säger Mike.
Han tar upp telefonen från fickan och skrollar igenom händelserna.
"Vilken tur att ni inte behöver vänta så länge då", säger Josie som har dykt upp bakom oss. Jag ler mot henne och hoppar ner från staketet.
"Ska vi köra först till 10?", frågar Jake och jag nickar som svar.
Eftersom varken Mike eller Josie säger något, bestämmer vi det själva.

Vi börjar spela. Jag tillsammans med Josie, och killarna med varandra. Till en början leder killarna med 3-0, men efter stund ligger vi lika. Jag brukade gå i fotboll när jag var mindre, men mina föräldrar tyckte att det tig upp för mycket tid och att jag hellre kunde lägga tiden på något viktigt som skolan.
Josie passar mig och jag skjuter in den i mål. Tionde målet. Hon springer fram till mig och ger mig en high five.
"Det är bara nybörjartur", säger Mike som den dåliga förloraren han är.
"Nybörjartur?", frågar Josie med ögonbrynen höjda.
"Jag har spelar fotboll hela mitt liv och Caleb slutade bara för typ två år sedan", säger Josie och slänger med håret mot Mike.
Jag nickar instämmande och ger sedan Josie ännu en high five.
"Jaja", säger Mike och lutar sig mot stängslet bakom målet.
"Ska vi fortsätta gnälla eller ska vi spela?", frågar Jake och vi alla kommer överens om att fortsätta, fast med nya lag.
"Nu är jag med Jake och Mike med Josie.

Självklart vinner Josie igen. Hon och Nike vann med 10-8, så det var en ganska jämn match, till skillnad från förra som slutade 10-4.
"Är det fortfarande nybörjartur?", frågar Josie till Mike.
"Ja, men nu hade mig till hjälp", säger han malligt och slänger med håret som inte finns där för att imitera Josie.
Hon himlar med ögonen mot honom men kan inte hålla inne sitt skratt.
"Ska vi köra nya lag, eller?", frågar Jake och stoppar ner händerna i fickorna.
"Vadå? Vill du inte vara i lag med mig?", frågar jag och lägger handen över hjärtat.
"Vi såg hur bra det gick när vi var i lag!"
Jake försöker se allvarlig ut, men börjar sedan skratta. Jag puttar till honom på armen.
"Nej, men jag vill också vinna någon gång", säger han och ställer sig bredvid Josie.
Hon ler och pekar finger mot mig och Mike. Ännu en gång lägger jag handen över hjärtat för att visa att jag blev sårad. Hon skrattar bara åt mig.

Vi börjar spela och den här matchen blir den längsta. Det tar oss nästan en halvtimme att bli klara, men när vi tillslut blir det har vi två vinnare. Självklart blev det Mike och jag, inte. Josie skriker rakt ut av lycka innan hon tar fart och gör ett försök till en hjulning. Det går ganska bra tills hon ska ställa sig rakt och vinglar såpass mycket att hon faller rakt ner i backen. Jag skrattar och klappar händerna åt henne.
"10 pluspoäng för den vackra hjulningen", säger jag.
Josie bugar och skrattar högt. Hennes skratt får oss alla att skratta och tillslut kan ingen av oss stå upp. Vi alla ligger på rygg med händerna om våra magar.

Resten utav dagen går ut på flera fotbollsmatcher med små mellanrum av kurragömma. Det var till en början bara på skämt, men vi alla är extremt dåliga förlorare och ville därför ha revansch. Det har faktiskt varit ett väldigt rolig dag, men som man säger, allt lyckligt har ett slut. Mamma saktar in med bilen vid kanten av fotbollsplanen.
"Caleb! Vad gör du ute vid den här tiden?", frågar mamma efter att hon har dragit ner rutan.
Mamma har alltid varit extremt överbeskyddande. Jag får absolut inte vara ute efter klockan 10 på kvällen.
"Leker kurragömma", säger jag och får en förvånad min, det var förmodligen inte svaret hon väntade sig.
"Okej..", börjar hon men det märks att hon inte vet vad hon ska säga.
"Vad är klockan?", frågar jag och Josie är snabb upp med telefonen.
"23:48", säger hon och jag ser på hennes min att det var mer än hon trodde.
Det var mer än vad jag trodde också. Jag vänder tillbaka blicken mot mamma.
"Skynda dig hem. Jag måste upp imorgon och jag vill inte sitta uppe hela natten och vänta på att du kommer hem."
Jag nickar mot mamma och vänder mig sedan mot de andra när hon börjar åka hem.
"Jag antar att jag sticker hem snart."
Josie nickar och vänder blicken mot killarna. Nu nickar även dem.
Vi avslutar matchen och det slutar med att Josie och jag vinner. Killarna applåderar åt oss.
"Tack för idag killar", säger jag och hoppar över staketet.
"Tack själv", säger Jake och även han hoppar över staketet.
Josie och Mike klättrar över. Jake vinkar sedan åt oss. Jag och Josie bor åt samma håll, Mike bor åt samma håll som Jake. Därför går vi åt olika håll.

"Hejdå", säger jag till Josie när vi kommer till korsningen där vi skiljs åt.
Hon vänder sig om och vinkar åt mig. Jag vinkar tillbaka med ett leende på läpparna. Den här dagen var välbehövlig.
När jag kommer närmare mitt hus hör jag snyftningar och när jag är tillräckligt nära ser jag att det är Dahlia som sitter på trappan utanför sitt hus.

Nu var det sååååå länge sedan jag lade ut ett kapitel sist. Förlåt mig! Det var verkligen inte meningen att inte lägga ut, jag har bara inte vetat vad jag skulle skriva. Därför blev detta kapitel lite flummigt.
Jag ska försöka lägga ut oftare, men jag kan verkligen inte lova något.
Iallafall, hoppas ni gillade kapitlet och tack ifall det fortfarande ör någon som läser denna bok.
PS. Vet att bilden inte riktigt passar till kapitlet, men det var det bästa jag kunde hitta.