"Mamma?" Frågar jag häpet. "Men, du är-"
Hon avbryter mig. "Död. Jag vet, men vi är i ditt huvud, ju." Hon sätter sig ner igen, med sin vita klänning fladdrande med henne. "Sätt dig ner." Säger hon med sin honungslena röst. Jag gör som hon säger och känner hur min klänning fladdrar, jag tittar ner på den och ser att den har förändrats. Istället för att vara puffig och till knäna är den rak och räcker mig till vristerna. Den har förändrats från färgerna också, nu är den helt eldfärgad och jag har tunna sandaler på.
"Så, varför kallade du mig?" Frågar jag försiktigt.
Mamma tittar på mig och ler svagt. "Du är mer än du tror." Börjar hon. "Just nu, ligger du på golvet framför din uppfostrare och din bror, med din far också på golvet. Men din far är inte Eric, är egentligen inte din pappa. Din riktige far ligger på golvet framför dig, skriker i smärta." Hon ser lite bekymrad ut när hon säger det sista. "Eric tog dig precis när du var född, han trodde du var hans, och lämnade mig till att dö i sängen." Hon tittar på min hals, där man skymtar kedjan till halsbandet jag fick av henne. "Du har det på dig." Konstaterar hon leendes och jag nickar. "Det var den första presenten du fick av mig, men inte den sista. Du vet, när jag dog." Jag nickar sakta. "Innan jag dog gav jag dig halsbandet, det vet du. Men du vet inte vad det innebär. Man kan säga att det är min livskraft, min styrka, och när jag gav dig det, gav jag dig min styrka. Jag vet att du har varit rädd för att använda den, och det var meningen. Krafterna är farliga när du var liten, men nu har du växt upp och blivit fullvuxen." Jag tittar förvånat på henne.
"Men varför är det en fågel?" Frågar jag.
Hon ler åt mig. "Det är inte bara en fågel. Det är en Fenix. En Fenix är en fågel som kan symbolisera elden. Den dör inte, när den är gammal nog förvandlas den till aska och blir en fågelunge igen. Den symboliserar också vår släkt, du är inte en Thymos. Du heter inte Dynamine Thymos, utan Dynamine Angelos Athanatos. Som betyder en kraft, ängel, odödlig. Eric trodde att han var din pappa, och därför kallade dig en Thymos, men egentligen är du en Athanatos, som jag. Din riktige far heter Vasilias Athanatos, Alpha över eld elementet."
"Men, pap- Eric sa aldrig vad du heter, mamma. Vad heter du?" Frågar jag, arg för jag inte kan min mors namn.
"Ekati. Ekati Athanatos." Svarar hon, fortfarande ler hon mot mig som om det inte finns några bekymmer i världen. Men det finns bekymmer nog att täcka hela universum. "Jag är ledsen, men tiden rinner ut."
"Men, mamma, du sa att tiden stod stilla!" Säger jag förfärat.
Hon ler sorgset. "Tiden kan inte stå stilla för evigt." Säger hon och jag rycks ut ur mitt huvud, men med mer vetskap om mig själv än när jag kom dit.
Jag kommer tillbaka till kontoret med min skrikande far liggandes på golvet, rycker i smärta. Jag samlar ihop mig och drar mig mot honom. "Pappa, shh." Viskar jag och han stirrar in i mina ögon i smärta.
"Va?" Säger han. Jag skakar på huvudet och drar hans huvud upp på mina lår.
"Vi har inte tid med det nu. Jag är så ledsen." Säger jag och börjar gråta. Jag ser hur hans kropp slutar att rycka och han lugnar ner sig.
"Pappa?" Frågar han igen, men jag skakar på huvudet.
"Jag är så ledsen, jag vill inte förlora dig." Viskar jag och känner alla tårar som rinner nerför mina kinder och landar på min pappas ansikte. Jag känner hur han börjar att rycka igen. "GE MIG DET DÄR!" Skriker jag förtvivlat och pekar på ett av de svarta tygstycken på en vakt. Han tvekar först men ger mig det till slut. Jag smeker min fars panna som nu är varm och han svettig. Försiktigt lyfter jag upp tygstycket mot hans kind och pussar hans panna försiktigt. "Jag är så ledsen för det här, far." Med det drar jag tygstycket mot hans mun och river av en bit som han sväljer. Efter några få sekunder ligger han slappt i mitt knä och jag gråter mer. Och jag kan bara tänka på en sak.
