TRASIGA SKOR - Noel flike

Kapitel12

När ångesten tar över känner du inte igen dig själv, du förstår inte vad det är som händer, den jobbiga känslan du får av att finnas till. Att kväva den är inte lätt, näst intill omöjligt, du känner hur det blir för mycket, hur du inte orkar längre. Tårarna börjar bränna under dina ögonlock, du bannar dig själv för att du lät det gå såhär långt, Fyfan vad du är dum i hela skallen som lät det bli såhär, det är ditt fel, skyll dig själv din misslyckade jävel. Men det går inte längre, dom dansar sakta ner för dina kinder, en efter en, salta tårar fyllda med ånger, frustration och skam, skam för att du är på det här sättet, för att du sitter här och gråter över att du inte orkar, du vill inte mer. Du kväver dina snyftningar, du vill inte störa, inte höras, det sista du vill är att vara i vägen mer
än vad du redan är, vill inte att någon ska behöva bära dina problem, den enda utvägen du ser är att sluta finnas. Förstå hur mycket enklare allt hade vart utan mig. Du hoppas att en dag, slipper du lida mer, oavsett utvägen, det enda du vill är att sluta lida.

Emelie M
———-
Skriva är något jag älskar, sjukt mycket, det är min ända chans att få utlopp för mina känslor, alla mina texter fanns i en schackrutig skrivbok som jag jämt hade med mig. När jag får svårt att koncentrera mig är det oftast för att jag tänker för mycket, och då skriver jag ner allt istället. Jag har atm typ historia tror jag, ja vet inte riktigt, jag har ändå tappat koncentrationen för länge sen. Klockan var 15:45, det var alltså bara 5minuter kvar av skoldagen, sen skulle jag bara åka hem och vila typ. Medans Fredrik (min historie lärare) babblade på om grekisk mytologi tog jag diskret upp min mobil, han såg inget då datorn som stod framför mig skymde den ganska väl.

"Då ses vi nästa vecka, glöm inte att läsa igenom hela kapitel 20!" Jag rycker till lite när alla börjar resa sig upp från sina stolar, jag gör det samma, drar igen datorn och följer efter högen med stökiga ungdomar ut genom klassrums dörren.

Jag letar mig upp mot mitt skåp och börjar ta ut mina grejer när jag känner en arm om mina axlar. Jag vänder mig om och spricker upp i ett leende. Noel. Det var verkligen inte alls stelt mellan oss, visst hela den där 'vikysstesnästan' grejen hade väl varit lite stel, men det var liksom det ända. På tal om det som hände i lördags, fan, jag visste verkligen inte hur jag skulle reagera, jag ville så gärna bara kyssa honom, det vill jag så fort jag ser honom, när han kramar mig vill jag hålla honom hårt och aldrig släppa taget. Men o andra sidan så vet jag att det inte går, han vill inte, och borde inte vara med någon som mig, någon som är trasig, jag kommer aldrig vara bra för honom.

"Hej" säger han med ett flin och drar ut på e:t.

Jag skrattar till och börjar krångla ner datorn i väskan när jag inser att jag inte har på mig mitt busskort, helvete, jag slänger iväg ett sms till Dante och ber han köra hem mig, han svarar med 'är redan här', skumt, aja.

"My's föräldrar sa förresten att dom kunde köra oss på fredag" jag höjde åter igen blicken mot Noel som svarade med en snabb nickning.

Jag och My skulle ut till hennes stuga, men hon fick såklart för sig att ta med Ludwig. Suck. Det var inte det att jag hade något emot Ludwig, han var rätt snäll faktiskt, jag störde mig mer på att han och My var så jävla oklara. Aja, My hade i vilket fall frågat om Noel också ville hänga med och det ville han, så efter skolan på fredag skulle hennes föräldrar hämta upp oss, sen skulle dom skjutsa hem oss på söndag igen.

"Vad br-" jag tittade upp mot Noel som hade stelnat till, leendet på hans läppar var som bortblåst, jag såg hur han knöt ihop handen och hur han stirrade på något eller någon. Jag snurrade snabbt om för att strax där efter förstå vad det var som gjort honom så upprörd, Lucas.

Jag hade inte sett honom på hela dagen, och förra veckan hade han bara undvikit mig, men nu var han där bara en meter framför mig. Man såg att han inte gillade den här situationen, han var riktigt obekväm.

"Ehhh... du... Emelie..." började han kvida fram.

"Snacka då!" Noel var tydligen tvungen att öppna käften, fine, han brydde sig, men jag ville ju inte ha något bråk. Jag la försiktigt min hand om hans rygg, i hopp om att han skulle lunga sig, vilket han gjorde.

"Fan, sorry för det som hände! Ja-"

"Förklara dig inte Lucas, det är lugnt! Oroa dig inte" med det sagt smällde jag igen skåpet och Lucas fortsatte gå. Jag var faktiskt inte sur på honom, även om han gjorde något som var riktigt obehagligt, och fel.

Jag hängde väskan över axeln och suckade. Jag vet inte riktigt varför jag tyckte detta var jobbigt, jag har ju släppt det som hände och han bad ju om ursäkt, dessutom "hände" det ju ingenting.

"Emelie", Noels oroliga ton fick mig att vända mig mot honom. Min blick började bli suddig av de tårar som ville ner för mina kinder, men jag gjorde allt för att hindra dom.

När Noel mötte mina blanka ögon drog han snabbt in mig i en kram, en kram som jag önskar hade varat för evigt, jag la armarna om hans nacke samtidigt som hans händer landade vid min midja. Jag kände hur ett lugn spred sig i min kropp, tårarna ryggade tillbaka och jag andades ut, det finns ingen plats jag trivs så bra i som i hans famn.

"Förlåt om jag stör erat lilla moment men vi måste faktiskt dra.'" amen vafan Dante.