Gray (svenska)

Kapitel 4

Vi gick länge.
Ingen av oss sa någonting.
Jag ville fråga vart vi var påväg men det kändes inte som rätt tillfälle.
"Hur mår Idun och Thella?"
Frågade Jane tillslut.
"Dem mår bra, tack för att du frågar!"
Sa Kira.
Då passade jag på att fråga
"Vart ska vi?"
"Vapenförrådet såklart. Du överlever inte länge här utan ett vapen." Svarade Jane.
"Vart ligger det?" Frågade jag för att inte få stopp på konversationen.
"I huvudstaden. Det är i vapenförrådet alla skaffar sina vapen. Man kan bli bestraffad om man skaffar ett vapen som inte är godkända av rådet. Alla vapen som de har godkänt kan du hitta i förrådet." Sa Jane.
"Mhm." Sa jag.
"Vad ska jag har för vapen då?"
Alla blev tysta en stund.
Tillslut sa Jane
"Det bestämmer inte vi. Eller du för den delen."
"Va?"
Jane fortsatt
"Du väljer inte vapnet, vapnet väljer dig."
"Okej...?"
"Jag har mitt svärd och Kira har sin pilbåge. Det är våra personliga vapen. Såklart, du kan ju använda någon annans vapen också men då kommer du inte att slåss lika bra. Kopplingen mellan en själv och sitt vapen är otroligt stark."
"Har alla ett vapen?"
"Nej, man har sin vapen ceremoni när man är sexton." Sa Jane.
"Det är vapen ceremoni varje år för alla sextonåringar och alla är alltid lika nervösa! Kommer du ihåg våran?" Sa Kira exalterat.
"Mm..." sa Jane.

Vi gick inte mycket längre innan vi var framme.
Framför oss reste sig den majestätiska huvudstaden. Överallt flög både svart och vitänglar. Jag glömde bort mig och stannade av häpnad medans Jane och Kira fortsatte att gå in mot en stor och hög gallerport av rent guld.
"Nour? NOUR?! Hallå?" Sa Jane
Jag ryckte till och vi fick ögonkontakt. Hennes ögon var liksom svarta men de lös ändå på något konstigt sätt.
"Jag tänker inte göra det här om du ska hålla på och bete dig som en människa, jag orkar inte. Seriöst" Sa Jane med en otroligt irriterad röst som gjorde det tydligt att det fanns så mycket andra saker som hon hade velat göra just nu.
"Jane, hon ÄR en människa." Sa Kira.
"Jag ger inte fem öre på att hon är mänsklig." Sa Jane överlägset.
"Va?? Jo, hallå! Jag är visst människa!" Sa jag som försökte få deras uppmärksamhet.
"Jaså? Har det svidit i dina ögon? Kliat i fingrarna? Gjort ont längst ryggraden?"
Började Jane ifrågasätta mig.
Ja, det hade svidit i mina ögon. Men vad hade det att göra med att bli ängel? Deras lysande ögon! Det är likheten. Men fingrarna då? Jag tittade på deras fingrar. Först då märkte jag hur långa de var. Oj...Och ja, jag hade haft extrema kramper i ryggen...därifrån deras vingar växer... Skulle jag bli en ängel? Skulle jag få vingar? Jag var rädd.
"Tänkte väl det." Sa Jane med en nöjd blick och
jag märkte att jag stått stilla jätte länge och tänkt. Men jag orkade inte bry mig. Jag var så rädd.