"Va fan, varför skrattar hon" säger Liam nervöst och tittar på han som håller mig. Jag får kalla honom för Greg tills ja vet vad han heter.
"¿De qué te ríes?" (Vad skrattar du åt?) frågar Greg. Omg dom är så dumma, dom tror att jag inte kan svenska, hahaha. Å herre gud dom måste tro att jag är galen. Nej men seriöst dom har kidnappat mig och tror att jag svara på deras dumma frågor.
Efter ett tag när jag inte svarar suckar dom och ger upp.
Två timmar senare
Jag suckar besvärat när jag ändrar ställning för miljonte gången, källargolvet som jag sitter på är kallt och obekvämt. Repen som sitter runt mina handleder har för länge sedan börjat skava. Det har snart gått två timmar sendan dom lämnade mig här. Hur jag vet det? Ja dom idioterna lämnade en jävla klocka på väggen men inget bekvämt att sitta på. Fotsteg utanför får mig att vakna till från mitt tänkande och jag sätter mig snabbt upp.
"Så ni menar att ni blev upptäckta av en liten flicka?!" Säger en manlig röst, och den arga stämman på hanns röst får mig att tro att han inte är på lekhumör. Snabbt stänger jag ögonen och andas jämnare och tyngre när dörren öppnas och lyset strömmar in.
"Så den här lilla Törnrosa var problemet som fick er att avgå från uppdraget?"
"Ja sir" säger Liam. Vadå för jävla uppdrag? Att mörda någon? Fotstegen kommer närmare innan dom stannar precis framför mig, nervositeten får mig att hålla andan i hopp om att han inte ska märka att jag är vaken.
"Ta upp henne till rummet" säger han efter en stund och lämnar rummet med bestämda steg. Jaha. Vart ska vi ni då?
Ett par armar lyfter försiktigt upp mig som om jag var gjord av glas. Jag slår snabbt upp ögonen och av ren förvåning släpper Liam mig så att jag landar med en duns på golvet. Jag ställer mig snabbt upp innan jag puttar till honom i bröstet och springer mot dörröppningen. Ovanför är det tyst och ensamt. Jag sprang upp för en trappa så att jag antar att jag var i en källare. Försiktigt letar jag mig fram i det stora huset mot en ytterdörr. Där! En dörr, som inte ser ut som en vanlig dörr. Jag avbryter mig själv i tänkandet när någon plötsligt harklar sig bakom mig. Snabbt snurrar jag runt och möter ett par is kalla blåa ögon.
Hans ögon ser trötta och slitna ut och visar inga som helst känslor. Han är lång, men inte överdrivet lång, och är mycket mer muskulös än alla andra jag sätt idag. Vem är han?
Ledsen för att jag inte uppdaterat på ett tag och att det blev väldigt kort men orkar typ inte skriva men hoppas att ni tycker om kapitlet<3
