Wherever You Are || Luke Hemmings | Book 1

Kapitel 14

Zoey's P.O.V

Jag låg i soffan och spelade flappy bird, i väntan på att killarna skulle komma. Dom var ovanligt sena, vilket faktiskt gjorde mig lite orolig. Men jag skjöt undan dom oroliga tankarna, och fokuserade på spelet. Dock så avbröts mitt spelande av att Alex stormade in i rummet. Jag satte mig förvirrat upp och suckade.

'' Har du någon gång hört talas om att knack-'', började jag men tystnade när jag såg hur Alex grät. Hela hennes mascara var utsmetad och hon såg allmänt förstörd ut. Jag ställde mig upp och omfamnade hennes skakande kropp.

'' Alex, vad är det som har hänt? '', sa jag och försökte lugna ner henne. Jag strök bort några av hennes tårar med min tumme, och hon tittade skräckslaget på mig.

'' D-det är L-Luke. '', snyftade hon, och oron slog ner som en blixt på mig. 

'' V-vad är det med Luke? '', stammade jag och kände hur hela min kropp blev livlös på minde än en sekund.

'' H-h-han är b-borta. '', snyftade hon och på en millisekund bröt jag ihop. 

__

Ashton's P.O.V

Jag och killarna rusade in i Luke's och Zoey's gemensamma hotellrum. Alex kastade sig i Calum's armar, och jag sökte oroligt efter Zoey men fann henne inte.

'' Vart är Zoey? '', sa jag och vände mig till Alex.

'' Ashton, jag försökte att stoppa henne. '', viskade hon och rädslan steg inom mig.

'' Vart, är, Zoey? '', nästintill skrek jag och Alex ryggade förskräckt tillbaka, innan hon bröt ihop i tårar. 

'' Hon är borta. Jag berättade för henne, och hon bröt ihop. Innan jag ens hunnit reagera så var hon försvunnen. '', viskade hon och världen inom mig rasade ihop. Tanken på att Zoey befann sig ensam ute på gatorna, på jakt efter Luke, mitt i natten i Barcelona fick mig att vilja dö. Hon betydde allt för mig, det var nog därför som jag stormade ut ur rummet och ut i Barcelonas nattliv. 

__

Zoey's P.O.V

Regnet öste ner, men jag sprang ändå åt alla möjliga håll som jag kunde finna. Luke är borta. Jag tittade mig om, i hopp om att få se hans gestalt, men allt jag såg var en massa okända gestalter. Luke är borta. Tårarna rann som ett vattenfall ner för mina kinder och gjorde det svårare att se. Luke är borta. Allt jag hade i min tanke var att hitta Luke. Jag fiskade upp min mobil ur jeansfickan och slog Luke's nummer ännu en gång. Som väntat så svarade han inte, utan det gick återigen till röstbrevlådan.

'' Luke, du skrämmer mig. Snälla, v-vart är d-du? '', snyftade jag och la sedan på. Jag fortsatte att gå bland gatorna fulla med folk. Jag var redan vilse, men jag tänkte inte ge upp. Han var personen som gjorde mig komplett, och jag skulle hitta honom. Jag, skulle, hitta, honom. 

__

Fortfarande Zoey's P.O.V ( 2 timmar senare. )

Mina ben darrade av ansträngning, min röst var nästintill borta då jag skrikit hans namn så många gånger och mitt hopp försvann sakta. Jag var vilsen, både i Barcelona och i mig själv. Tillslut så kände jag hur mina ben inte längre bar mig, så jag svängde in i en ensam gränd och satte mig ner, vilandes mot ett hus. Att vara ensam i en gränd när man är sjutton år mitt i natten var inte det bästa alternativet, men för tillfället så brydde jag mig inte. Han var borta. Mitt allt var borta. 

__

Luke's P.O.V

Jag satt på samma ställe som jag hade gjort exakt hela dagen. Min mobiltelefon var död, och jag visste att allihopa måste vara oroliga till döds. Men jag ville helt enkelt ha en paus från omvärlden, vilket jag hade fått. Plus att jag skulle inte stå ut med att titta killarna i ögonen efter vad jag hade gjort mot Ashton. Dom undrade säkert var det var för fel på mig, och det undrade jag också. Men det ögonblicket som jag förstod att Ashton älskade Zoey fick mig att inse, att även jag gör det. Jag har nog  alltid gjort det, och nu kunde jag inte förneka det längre.