Nova-Lee

"Ahhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhh", hennes röst ekar mellan marken och himlen. Så känner hon mest hela tiden. Ett konstant skrik i sitt huvud som inte verkar vilja sluta. Det är som om allting som finns i hennes skalle måste filtreras genom det skriket innan hon fattar någonting. Och om skriket inte tycker att informationen som hennes hjärna försöker bearbeta är viktig eller användbar så slängs den ut i ett hav av bortglömda tankar. Det är som om halva hennes liv simmar runt i det havet just nu. Inget stannar. Ingen stannar.

I hennes sinne finns även en avgrund. En avgrund som är så djup att inte ens hon vet vad eller vem som ligger och krälar där på botten. Hon står på kanten och stirrar ner i det oändliga mörkret...så djupt, så djupt. Hon vinglar till och ramlar nästan ner. Några små stenar faller mot glömskans kvarter. Man kan inte höra om eller när dom når botten. Det gör man aldrig. Nova-Lee fortsätter att lyssna ett tag men tröttnar snabbt. Hon börjar att gå emot Liselotté. Hon går precis på kanten av sprickan, det gör hon alltid. Det är som om hon retas med döden. Får hon behålla sin balans eller kommer hon att falla? Hon funderar på om hon vill falla men får inget bra svar.

Till vänster, exakt tre grodhopp från sin destination, ser hon trädet. Ett litet honungsträd. Honungsträdet är rosa, orange och turkost, det är också väldigt litet eftersom att honungsmumriken är så stor. Det är nämligen så att honungsmumriken älskar honung och varje gång han äter det så blir han större, det var därför som honungsträdet blev litet, så att mumriken inte kunde bli allt för stor. Nova-Lee passerar trädet, och är nu bara två groddhopp från dit hon var, skulle och ska.

När hon kommer fram till Liselotté så stannar hon och ser sig omkring. Det ser likadant ut som det alltid gör. En stor lila dörr, större än tre stycken Nova-Lee staplade på varandra, med ett guldigt handtag. På andra sidan dörren finns det är en stor fängelsecell som håller alla hennes drömmar fången. Dom har varit där ett tag nu. Sen den där gången då Blixten slog ner och tog alla hennes drömmar och idéer och låste in dom på Liselotté. Hon brukar komma och hälsa på ibland, bara för att se hur det går och för att se om Blixten tänker ge tillbaka hennes drömmar. Iallafall den om dig. För med den om dig klara hon allt, då har inte Blixten en chans. Hon kollar Blixten rakt i ansiktet och viskar, "Det är därför du tog honom va?". Blixten svarar inte men Nova-Lee vet redan svaret. För kärlek vinner alltid i slutet.