42 - Dantes perspektiv

1.6K 44 37
                                    

Smilla sätter handen framför munnen för att kväva skriket som letar sig upp genom hennes stämband. Jag tar ett fast tag om henne och trycker hennes kropp mot min. Hon skakar av rädsla och jag av ilska, vad fan har han gjort mot Smilla? Min Smilla?

"Vart är du, jävla slyna?" ropar Smillas pappa från hallen och skräcken i Smillas ögon vidgas för varje sekund som går.

Tänderna borrar sig in i kinden och en svag smak av järn sprids. Ta det lugnt, Ta det lugnt, Ta det lugnt, tänker jag om och om igen. Varför vet jag inget om det här? Varför har hon inte berättat något? Varför har jag aldrig märkt något? Vad är det ens som har hänt? Ögonen vattnas av tanken att någon har skadat Smilla. Att hennes pappa har gjort det. Jag har pratat med honom och allt har verkat okej mellan dom två, hur fan kan jag vara en sån stor idiot att jag missat att hennes pappa har gjort något fruktansvärt mot henne?

______

Hennes pappa rycker i handtaget som är låst.

"Vafan, öppna dörren!" skriker han medans han sparkar på den.

"Vad ska vi göra?" viskar jag stressat till Smilla, "Jag är inte rädd för honom"

Egentligen är jag livrädd men jag låtsats inte om det. Smilla håller för öronen och kniper ihop ögonen när jag skakar på henne.

"Vi kan väl hoppa ut ur fönstret?"

Det är bara max 2 meter till marken. Så tyst som möjligt öppnar vi fönstret som knakar skithögt. Vi ger varandra en blick innan jag hoppar ner mot marken. Knäna viker sig men jag ställer mig snabbt upp igen och tar Smilla och hjälper henne ner. En hög smälls hörs innefrån huset och Smillas pappa, helt röd i ansiktet, ställer sig och skriker i fönstret medans vi springer barfota i det blöta gräset. En duns hörs bakifrån oss och Smillas pappa springer bakom oss. Med en kniv . Jag drar efter andan och tar en väg som leder till en öppen plats. Där kan han inte skada oss. Där kan han inte skada Smilla.

"Jag orkar inte mer" flämtar hon och börjar sakta ner.

Jag tittar bakom mig och han är bara en liten prick, så långt borta är han.

"Det är ingen fara. Vi kan stanna här"

Smilla stannar och sätter händerna på knäna och pustar ut. Jag tittar fundersamt på henne och jag ser att hon känner min blick. Hon tittar upp mot mig och ler. Det där leendet. Hon är glad. Hon har alltid gett mig det leendet, har det alltid gömt så mycket smärta?

"Hur mår du egentligen?" frågar jag tillslut.

Hon tittar på mig och leendet tynar bort ett tag.

"Det är bra, eller... det är okej" hon närmar sig och börjar krama mig men jag skjuter bort henne.

"nej" är det enda som kommer ut ur min mun.

Hennes ögon tittar förtvivlat på mig. Jag ser hur de vattnas och jag slänger armarna om henne och vi sjunker ner till den blöta marken. Det spöregnar ute men jag klarar inte av att gå någon stans. Jag måste veta nu.

"Han gjorde något" snyftar hon mot mitt bröst.

Jag tittar stumt framför mig medans jag sakta drar min hand över hennes blöta rygg.

"När?"

Hon tittar försiktigt upp mot mig men tittar snabbt ner igen när hon möter min blick.

" en månad sen"

Hjärtat går sönder en bit men jag säger inget om det.

"Hur? Vad hände?"

Hon andas in. Andas ut.

"Han har alltid varit snäll mot mig" säger hon innan hon bryter ihop igen.

Jag hyschar henne och vaggar henne i min famn, exakt som vi gjorde förut.

"Men... han gjorde något"

Det går inte att räkna hur många gånger hon har sagt "han gjorde något" men jag låter henne, för vad har jag att säga om det? Jag sitter tyst och låter henne gråta och ta sin tid för att försöka berätta.

"Det gör så ont" hulkar hon, "varje gång jag ser honom kan jag bara tänka på hans hand som höll fast mina och tryckte bak dom. Hur han la sin tunga kropp över min samtidigt som han med andra handen drog ner mina trosor och..."

Hon stannar upp och jag stelnar till. Ryggen sjunker ihop och det enda jag vill är att hålla om henne för evigt. Aldrig släppa henne, aldrig låta något hända henne. Hålla henne trygg.

"Varför har du aldrig sagt något? Jag hade kunnat stoppa det eller..."

"Han våldtog mig, Dante. Vad kan du göra åt det?" utbrister hon, "min fucking pappa. Du förstår inte hur äcklad jag blir när jag ser mig i spegeln, när han har varit i mig"

"Sluta!" nästan ropar jag, för jag kan inte höra.

Hon blinkar åt mig. Jag kan aldrig förstå det hon känner men jag vill inte höra. Klarar inte av att känna hennes känslor inuti mitt redan tunga bröst.

"Han gjorde det i min säng, där vi har legat så många gånger. Mitt liv är förstört nu, Dante. Mitt liv är slut nu, för minnet kommer aldrig tyna bort. Känslan av när han tränger sig in i mig, den smärtan kommer du aldrig kunna känna. Känslan av att inte kunna röra mig under honom, känslan av att inte kunna skrika för att du är för full och din fulla pappa knullar dig, Dante"

"Snälla sluta" kvider jag med fingrarna tryckta i öronen.

Hon reser sig upp.

"Jag känner ingenting, Dante. Med dina händer runt min kropp är det enda jag kan tänka på hans. När du andas i min nacke kan jag kännas hans andedräkt" hetsar hon känslolöst.

Tårarna börjar rinna nerför min kind som är blöt av regnet.

"Vi kan fixa det här, Smilla, men du måste lyssna på mig"

"Det kommer aldrig lösa sig, lek inte att du förstår för det gör du inte"

Jag förstår inte hur hon klarar av att skrika det han gjort mot henne utan att gråta, utan att ramla ihop och drunkna i sina tårar. Hon står och skriker i detalj vad han gjort utan att visa sina känslor åt mig. Jag reser mig och går upp till henne.

"Det kommer bli bra"

"Men fattar du inte? Jag är gravid med hans jävla barn?"

Hon faller ihop mot marken men jag vänder mig om och går. Stanna skriker mitt psyke men benen rör sig åt det motsatta hållet. Hjärtat är förstört för länge sedan. Regnet smattrar i den ljumna luften och jag hör ett plågsamt skrik bakom mig men benen fortsätter. Jag går så långt bort att skriket inte längre hörs.

Förlåt || hov1Место, где живут истории. Откройте их для себя