Södermalmspojkarna

21

Lukas

"Vem pratar ni om?" frågar Alena.

"En kille", svarar jag.

"Är han snygg?"

Robert ler och ska just säga någonting när en nyckel hörs i ytterdörren. Det är pappas bestämda ryck med nyckeln, det förstår vi alla, det har vi lärt oss känna igen, och nu fryser vi alla till och tittar på varandra. Jag harklar mig och ser ner i maten, stryker undan en hårlock bakom örat. Försöker se så normal ut som möjligt.

"Hej", säger pappa från hallen. "Är ni hemma?"

"Vi äter middag!" ropar Robert tillbaka.

"Jaha." Pappa kommer in i köket och det vrider sig i magen på mig. "Var har vi Jonas då?"

"Han är ute med sin älskarinna", säger Alena med sin ljusa röst, och vi andra stirrar på henne.

"Jaha, vem har lärt dig det ordet?" säger pappa.

"En av fröknarna på fritids. Hon har en sån."

"Jonas är ute väldigt mycket med... den där... vad fan hon nu heter. Fan, vad han ränner runt. Och han är bara sjutton år. Usch, han kommer säkert göra henne på smällen, så slarvig som han är. Nä, fan alltså." Sedan ändrar han tonläge till ett lite vänligare. "Du Lukas, jag har fått mejl från din mentor. Hon vill ha ett möte med mig och dig. Angående din frånvaro och dina betyg. Det är inte hållbart. Du var till exempel inte på din fransklektion idag. Du vet, jag har fortfarande bra koll på dig, du är ju inte myndig. Och du, jag vet inte hur många gånger jag ska behöva säga det här, men SKÄRP DIG, FÖR FAN!" Det sista skriker han och jag, Alena och Robert rycker till. "Var inte så jävla ledsen hela tiden. Det leder ingenvart. Det fattar du väl. Eller gör du inte det? Är du så korkad? Det skulle i och för sig inte förvåna mig, inte alls faktiskt. Res på dig. Kom hit."

Jag knyter händerna och andas koncentrerat.
"Kom hit då, så ska jag visa dig en sak. Hallå? Hör du mig inte? Kom hit, sa jag. Är du döv, eller?" Han pratar provocerande långsamt.

Jag reser mig upp så att stolen nästan välter. Går tveksamt fram till pappa. Han ser på mig med trött blick. Ska han göra en så kallad "favorit i repris"?

Han ger mig en örfil och kinden bränner till. Reflexmässigt far min hand upp till den ömma huden.

"Ditt jävla misslyckade kräk", säger han medan han lossar bältet. "Ner på knä. Ner på knä, säger jag!"

Jag hukar mig. Sätter handflatorna mot det svala köksgolvet. Han älskar det här. Förnedringen. Underkastelsen.

"Pappa, sluta, snälla", hör jag Robert säga.

"Du håller käft", säger pappa och höjer bältet. Sedan kommer den fruktansvärda smärtan. Bränner som is på ryggen. Iseld, alltid denna iseld. För jag är aldrig varm, jag kan aldrig bli varm, men det bränner.

Jag tappar andan. Räknar slagen i huvudet. Två. Tre. Vid fyra undslipper jag mig ett kvävt stön, vilket leder till att det femte piskrappet delas ut med mer styrka.

Plötsligt är Robert framme vid oss. "Ge fan i honom!" säger han med hög röst och trycker undan pappa. Det är i det ögonblicket jag inser, och han och pappa också för den delen kanske, att Robert är starkare än pappa. "Gör inte såhär! Du är ju sjuk i huvudet." Robert vänder sig mot mig och ska just hjälpa mig upp när pappa rycker tag i luvan på hans gröna munkjacka.

"Vad fan sa du, ditt jävla äckel?" säger pappa.

Robert slår sig fri och knuffar undan pappa, men pappa får in en knytnäve rakt över Roberts näsa så att blodet börjar rinna. Det ser betydligt värre ut än vad det är, det vet vi vid det här laget, men det skrämmer mig ändå. Robert drar med handen över näsan och handen blir alldeles blodig. Han sträcker på sig. Alla tre brorsor är längre än pappa, men pappa är avsevärt kraftigare. "Jag sa att du ska sluta slå din son." Jag ser hur mycket mod som krävs av Robert för att yttra just de orden.

"Jävla ungar", muttrar pappa och går in på sitt rum.

Robert river en bit hushållspapper och trycker mot näsan. "Är du okej?" frågar han mig.

"Det är lugnt", säger jag och reser mig upp. Det bultar ihållande i ryggen och bröstet. Det gör så ont inuti. Som en fraktur i själen.

Alena sitter kvar vid bordet. De bruna ögonen är uppspärrade och hon sitter alldeles stilla.

"Alena?" säger jag försiktigt och sätter mig bredvid henne. Hon slår armarna om mig. Jag blir så överraskad av kramen att jag först inte kommer på tanken att krama henne tillbaka.

"Gick det bra, Lukas?" frågar hon. Hon har så fin röst.

"Jadå, oroa dig inte."

"Och du då, Robert? Du blöder", säger hon upprört.

"Det är ingen fara, bäret", säger Robert och använder hennes smeknamn. Bäret. Mamma kallade henne alltid för det eftersom hon har ett osvikligt sinne för att hitta bär där vi andra tror att det är utplockat. I trädgården hos mormor och morfar, till exempel. Jag minns smultronen hon kom med i sin lilla hand.

"Ni får alla ta två var", sa hon.

"Nu äter vi klart", säger Robert som lyckats få stopp på näsblodet. Han gnuggar bort blodet som torkat i ansiktet och vänder sig mot oss. "Ser jag okej ut?"

"Alltid", säger Alena. "Och blodet är borta nu."