Hazardous

~1~

Stäng fönsterna. Lämna inte huset. Andas inte in kemikalierna.
Överlev.
Anna Brege vaknade upp med ett ryck. Det var natt, helt mörkt utanför men ändå kunde hon urskilja alla detaljerna i gläntan och bortåt skogen.
Blommorna som hade flätats samman och växt in i varandra som stora gröna nät. Skogen höll på att förvandlas till en ny planet.
Eller till ett helvette.
Hon hade sett djur utanför fönstret. Djur som inte borde finnas här. Djur som inte hade funnits här.
Djur som inte borde finnas alls.
Det kunde på långt håll se ganska lika ut som ett vanligt djur men om man kom nära dem såg man detaljer. Vackert eller fruktansvärt. Eller både och.
Utanför fönstret var det stilla och tyst. Nästan spöklikt.
Men hon var inte rädd för spöken, inte heller för mördare och tjuvar- det fanns inga som vågade sig ut ur sina hus eller in i den farliga zonen- men bara den drastiska förändringen av naturen skrämde henne.
I hennes trädgård där det förut varit helt platt gräsmatta hade nu gräset växt upp till nära en meter och på vissa ställen hade rosenbuskar och andra buskar växt upp i otroligt mänskliga former, och även djur.
Som en människa av snår och blommor.
För tre år sedan förändrades naturen snabbt runt ett litet område. Folk försvann och kom aldrig tillbaka och andra insjuknade snabbt.
Orsaken till vad som dödade dem var oklar men det finns fyra teorier:
1.något dödade dem
2.de blev sjuka av hälsobrist
3.de blev förgiftade av kemikalierna i luften
4.de blev galna och tog självmord
Folk som råkade befinna sig i området under tiden tvingades att inte lämna stället.
Och hon hade varit en av dem.
Hon kollade in i en smutsig spegel på andra sidan rummet. Hon såg hemsk ut.
Men vem bryr sig. Det fanns ju ändå ingen som kunde se henne.
Hon hade varken familj eller vänner kvar. Antingen befann de sig utanför gränsen till zonen eller så var de döda.
Hennes man och två barn hade försvunnit ute i skogen när de var ute med deras hund Freja.
Dem hade aldrig hittats förutom Freja som hade kommit halvt levande tillbaka med stora rivsår och ett ben som saknades.
Hon hade mått så fysiskt dåligt att hon hade behövt avliva henne.
Med egna händer.
De var länge sen nu. Men minnena var färska.
"Jag heter Anna Brege. Jag är 43 år. Stäng fönstrena. Gå inte ut. Andas inte in kemikalerna. Överlev." De var de ord hon uttalade varje dag för att inte bli galen. Och för att inte glömma språket och hur man pratade.
Hur hon stod ut visste hon inte. Var det inte lika bra att gå ut i helvettet och låta djävularna slita henne i stycken?
Men varje gång hon tänkte göra det greps hon av de plågsamma tankarna om vad som skulle hända med henne där.
Tänk om hon skulle se sina barn. Blodiga och sönderslitna. Eller bara skelettet av dem.
***
Hon visste inte hur många av hennes grannar som fortfarande var i livet.
Hon kanske var den sista kvar.
Hon hade haft tur som haft så mycket mat hemma, mat som visserligen blev möglig men efter tre år så gjorde det inte så mycket.
Klockan var fyra på natten- om nu hennes klocka gick rätt. Men tiden spelar ingen roll.
Det var fortfarande mörkt ute.
Hon hörde hur något stort och tungt klev upp på hennes gamla knarriga varanda.
Hon stelnade till och smög försiktigt fram till fönstret.
Hon spärrade upp ögonen av förskräckning. Utanför dörren stod en stor svart björn. Den vände på huvudet och kollade rakt på henne.
Hennes hjärta nästan slutade slå.
Björnens huvud var mer en dödskalle med ögon och en tunt lager päls upp till öronen.
Hela munnen och nosen var dränkt i torkat blod.
Hon tvivlande inte en sekund på att den besten kunde sparka upp hennes gamla dörr.
Hon hade sett liknande varelser innan. Men räddslan försvan inte. Hon visste inte vad naturen hade gjort med djuren. Och hon ville inte veta.
Björnen vände inte bort huvudet från henne, och hon vågade inte låta blicken sjunka.
Hon kunde släppa varelsen med blicken.
Hon hade ett gamalt gevär någonstans i huset. Hon visste inte vart det var och inte om hon ens skulle kunna hinna leta reda på det om björnen kom in i huset.
Och om hon ens skulle kunna döda den. Det skulle inte förvåna henne om björnen kunde ta emot flera skott vid hjärtat utan att ta någon större skada.
Hon kunde inte förstå hur djuren kunde ha förvandlats till sådanna vapen.
Som om de byggt upp ett försvar mot människan som innan hade utrotat arter och spärrat in dem.
Bara ombytta roller.
Tvärtom.
Vi hade dödat djuren.
Djuren skulle döda dem.
Eller var det bara något hon inbillat sig. Kanske hade djuren förstärkts av någon annan anledning.
En snabb tanke slog henne.
Tänk om Freja levt.
Tänk om hon hade utväcklats till något som det utanför. Tänk om det inte bara var utsidan som ändrats utan även själen.
Tänk om hon hade attackerat henne.
Enda anledningen till att hon själv som människa inte utväcklats var nog för att hon varit så någa med de tre reglerna.
Stäng fönstrena.
Öppna inte dörrarna.
Gå inte ut.
Det var nog tur att hundens liv hade tagit slut.
Hon skulle ju inte kunna släppa ut henne.
Hon önskade bara att hon dött på ett mindre plågsamtsätt.
En duns mot huset fick henne att vakna upp.

Fjärde bok ute!
Hoppas ni gillar den. Har hålt på med den här ganska länge men har inte riktigt kommit på hur jag ska försöka beskriva den och vilka taggar jag ska använda😜
//Seccura