Södermalmspojkarna

24

Lukas

Efter mötet hos rektorn vill pappa att jag följer med honom ut på skolgården. Jag försöker protestera, jag måste iväg till lunchen, men han fingrar lätt på sitt bälte och jag sväljer hårt och följer efter.

På en avskild del av skolgården där ingen ser oss, säger han saker som jag inte vill höra och som jag inte riktigt hör eftersom jag stängt av.

Sedan går han.

Jag står kvar en stund och tänker.

Det börjar regna.

Jag står kvar.

Fred

Vi äter lunch. Eller snarare, de andra äter. Jag rör mest runt i tallriken och försöker få det att se ut som om jag äter.

Det är jag och Ludvig och Albin, och så Vendela, Mathilda och Oskar. Ingen Lukas. Jag frågar.

"Var är Lukas?"

"Han skulle på nåt möte med rektorn", säger Oskar. "Han verkade inte så road inför det. Men han borde vara tillbaka snart."

Vendelas mobil plingar till. Hon tar upp den och ler. "Det är Lukas, han är på väg hit till matsalen", säger hon medan hon svarar på hans sms.

Jag biter mig i läppen för att hindra ett löjligt stort flin som vill breda ut sig på mina läppar. Ludvig ser menande på mig, det är säkert menat att vara diskret, men Albin lägger märke till det och då lägger givetvis Vendela märke till det.

"Vad är det?" frågar Albin.

"Inget", säger jag och förbannar rodnaden på kinderna och långt ner på halsen.

Ludvig ser det.

Albin ser det.

Och Vendela ser det.

Och det värsta av allt, hon blinkar konspiratoriskt åt mig.

Jag vill sjunka genom golvet.

Så kommer han.

Oskar vinkar till sig honom och han kommer hit, med ett glas vatten enbart. Han sätter sig bredvid mig och försöker sig på ett litet leende.

"Vilken människoparad", säger han och skakar på huvudet. "Förlåt."

Den svarta munkjackan är blöt, liksom håret. Har han stått ute i regnet?

"Hur gick mötet?" frågar Oskar.

"Dåligt, tror jag", svarar Lukas helt sonika.

"Jaha", säger Oskar.

Lukas rycker på axlarna och fingrar på sitt vattenglas, utvecklar inte svaret.