Den blonda blomman

Kapitel 16 - Vill du sova hos mig?

När jag kommer närmare mitt hus hör jag snyftningar och när jag är tillräckligt nära ser jag att det är Dahlia som sitter på trappan utanför sitt hus.
"Dahlia?"
Hon vänder upp blicken mot mig och direkt när hon ser att det är jag börjar hon torka bort tårarna som rinner ner för hennes kind.
"Caleb? Vad... gör du h.. här?", frågar hon och kollar ner i backen.
Jag skyndar mig fram till henne och sätter mig på trappan bredvid henne.
"Jag var påväg hem."
Hon nickar långsamt. Hon snyftar flera gånger innan hon öppnar munnen för att säga något, men stänger den sedan igen.
"Vad har hänt?", frågar jag och torkar bort hennes tårar med ärmen på min tröja.
Hon säger inte något men flera gånger skakar hon på huvudet. Jag lägger armarna om henne och drar henne närmre mig. Hon lägger armarna om mig och börjar gråta igen mot min tröja.
"Varför sitter du här ute?", frågar jag efter att vi har släppt från varandra.
Hon rycker på axlarna och tårarna börjar falla ner för hennes kinder. Jag drar bort tårarna ännu en gång och för första gången kollar hon upp på mig.
"Daniel.. är här", snyftar hon fram och nickar bak mot dörren.
Jag nickar långsamt och lägger armen runt henne. Hon lutar sitt huvud mot min axel och jag drar handen över hennes arm.
"Jag antar att du vill gå in till honom", säger jag och hon skakar på huvudet.
"Nej", börjar hon men lyfter sedan upp huvudet för att kolla på mig.
Hennes vackra, blå ögon är helt rödsprängda och hennes kinder har rodnat.
"Jag vill inte gå tillbaka in dit", säger hon och slänger armarna runt mig.
Jag håller på att falla bakåt men hinner precis ta emot med handen. Jag lägger min fria arm runt henne och drar handen över hennes rygg.
"Vill du sova hos mig?", frågar jag nervöst.
Jag känner hur hon nickar mot min axel innan hon vänder upp blicken mot mig igen. Leendet på hennes läppar är så svagt och det kan närsomhelst bytas ut mot en ledsen min.
Jag reser mig upp och hon är snabb upp efter. Jag tar tag om hennes hand och drar tummen över hennes handrygg.
Jag öppnar långsamt dörren och när jag kommer in ser jag mamma sovandes i soffan med tv:n på.
"Du kan gå upp så länge", säger jag och får en nickning till svar.
Hon tar av sig skorna och börjar trippa upp för trappan.
"..och om du vill sova i något annat kan du bara ta någon tröja från garderoben", säger jag nervöst.
Ännu en gång nickar hon och fortsätter upp för trappan.
"Mamma", säger jag och skakar om mamma på axeln.
"Vad?", frågar hon med ett trött röst.
"Du kan gå och lägga dig nu, jag är hemma", säger jag och hon reser sig upp.
Jag stänger av tv:n och rummet blir kolsvart.
"Godnatt", säger jag när mamma öppnar dörren till sovrummet.
"Godnatt", svarar hon och stänger dörren efter sig.
Jag låser dörren och går sedan upp för trappan. Innan jag öppnar dörren knackar jag för att vara säker på att hon är klar. Hon öppnar dörren iklädd en av mina t-shirtar. Den blå tröjan går ner till mitten på låren och ärmarna går ner till armbågarna. Jag kommer på mig själv med att stirra när hon släpper taget om dörren och går in i rummet. Nu känner jag hur röda mina kinder är och jag svär för mig själv för att jag alltid ska vara så pinsam.
"Hoppas det är okej att vi delar säng", säger jag och sätter mig på kanten av sängen.
"Tack", säger Dahlia och sätter sig bredvid mig.
Hennes kinder är fortfarande röda och hennes ögon är fyllda med tårar.
"Ingen orsak", säger jag och rycker på axlarna som om det inte var något speciellt.
Jag hade gjort vad som helst för Dahlia, när som helst. Hon ler och tar tag i min hand. Hon lutar sig mot mig.
"Tack", säger hon igen och kysser mig på kinden.
Jag ler mot henne och reser mig sedan upp.  "Jag sover längst in", säger jag innan jag släcker lampan och går tillbaka till henne. Hon lyfter på täcket och lägger sig ner. Jag klättrar över henne och lägger mig bredvid henne. Jag tar bort håret som har fallit ner över hennes ansikte.
"Godnatt Caleb", säger hon leendes och vänder sig sedan om.
"Godnatt Dahlia", säger jag.
Jag funderar på att lägga armen runt henne men ångrar mig sedan. Det kanske är lite väl mycket. Hon har trots allt pojkvän. Fast hon ville inte gå tillbaka till honom nu. Var det han som gjorde henne ledsen, eller var det kanske hennes föräldrar?
Tillslut tar Dahlia tag i min hand och lägger den runt sin midja. Hon flätar samman våra fingrar och jag hoppar närmare henne. Hon drar sin tumme över mina fingrar. Det tar henne inte lång tid att somna, men jag är vaken nästan hela natten. Tanken av att hon ligger här bredvid mig och doften från hennes hår får mig att le som en idiot. Hennes mage åker fram och tillbaka i takt med alla hennes andetag. Hon snarkar också. Väldigt lite, men när man ligger så nära som vi gör nu, hörs det tydligt. Jag undrar om det är såhär hon brukar sova med Daniel, eller om de ens får dela rum för hennes mamma. Har Daniel ens sett hennes riktiga rum?
Under natten vänder hon sig om flera gånger, men jag ligger helt still. Vill inte att hon ska vakna på grund av mig. Därför ligger jag där och kollar upp i taket med armen runt henne i flera timmar. Tills mina ögon äntligen blir tunga nog att blunda helt och somna.

Ännu ett kapitel klart. Hoppas ni gillar detta kapitel och kommentera varför ni tror att Dahlia var ledsen.
Tack för att ni läser min bok även om den har varit ganska trög innan. Nu börjar det lite drama, så hoppas ni kommer gilla det som händer nu.

Förresten, jag har börjat på en ny berättelse eftersom det är pridemånad. Ni kan hitta den om ni går in på min profil. Boken heter i sjön vid Camp Creekwood. Jag har velat lägga ut den länge och vilket tillfälle är bättre än nu?