Den blonda blomman

Kapitel 17 - har Daniel gjort det mot dig?

Jag vaknar med Dahlias ansikte bara några centimer från mitt. Hennes andedräkt värmer min kind. Jag märker även att hon kramar om mig och att min hand nästan ligger på hennes rumpa. Jag drar sakta upp den till ryggen istället och hoppar nästan till när dörren öppnas.
"Oj, förlåt. Jag visste inte att du hade besök", säger Kevin med ett flin på läpparna.
Jag tar upp handen och visar honom mitt vackra långfinger.
"Mamma undrar varför du inte har kommit upp än", säger Kevin och lutar sig mot väggen.
"Vad är klockan?", frågar jag och försöker sätta mig upp i sängen utan att väcka Dahlia.
"Snart tre", säger Kevin och visar mig telefonen, 14:53.
Helvete. Jag nickar och försöker se orörd ut.
"Du ska vara glad att det var jag som kom in hit och inte mamma eller pappa."
Jag nickar och inser vilket liv det hade blivit om mamma hittade Dahlia här utan att hon visste om det.
"Säg bara att jag har huvudvärk eller något", säger jag och han nickar mot mig innan han stänger dörren och går ner till köket.
"Vet inte din mamma om att jag är här?", frågar Dahlia som tydligen är vaken.
Jag skakar på huvudet och lägger mig ner bredvid henne igen. Hennes kinder är fulla av mascara som har runnit. Jag lyfter bort hårslingor som fallit ner framför ögonen på henne och möts av hennes leende. Dahlia sätter sig upp i sängen och kollar ner på mig. Jag ler mot henne och lutar mitt huvud mot min hand.
"Tack, Caleb".
Jag rycker på axlarna.
"Gubben hur mår du?", frågar mamma som har öppnat dörren utan att knacka.
Jag sätter mig upp och möter hennes förvarnade blick som snabbt byts ut mot ett leende.
"Hej Dahlia", säger mamma och kommer fram till henne.
"Hej", säger hon bara och ler mot mamma.
"Hur mår du?", frågar hon sätter sig på sängen bredvid henne.
"Bra", säger hon och kollar ner på mig.
Förlåt, ljudar jag med mina läppar.
"Hur är det själv?", frågar Dahlia och vänder upp blicken mot mamma.
"Jo ja. Det är bra med mig..", säger mamma och kollar ner på mig. "..men ni måste vara jättehungriga."
Varken jag eller Dahlia hinner säga något innan hon börjar gå ut mot dörren.
"Vill ni ha ägg eller pannkakor?", frågar mamma, mest riktat till Dahlia.
Dahlia kollar ner på mig.
"Pannkakor?", frågar jag henne tyst.
Hon nickar mot mig.
"Pannkakor", säger jag och mamma går ut från rummet.
Jag hör hennes steg i trappan och kan inte undgå att undra hur jag inte hörde dem förut.
"Pannkakor, till lunch?"
Jag nickar och lutar mig mot väggen bakom mig.
"Tekniskt sätt är det för sent för att vara lunch", säger jag och hon himlar med ögonen.
"Mamma skulle aldrig låta mig äts det till frukost ens", säger hon och bitar sig i läppen.
"Min mamma gör alltid världens största frukost, med mackor, ägg, yoghurt och massa annat. Det förvånar mig att inte gör det nu med."
Dahlia skrattar och det sätter ett leende på mina läppar.
"..men tack Caleb. Verkligen."
Jag rycker ännu en gång på axlarna.
"Ingen orsak", säger jag bara och ler mot henne.
Hon tar upp handen från täcket och tar tag i min hand. Mitt leende försvinner när jag ser hennes arm som är full av blåmärken.
"Har Daniel gjort det mot dig?", frågar jag nu med en högre ton.
Hon drar snabbt bort handen och skakar på huvudet. Hennes ögon fylls med tårar och jag vill egentligen inte ifrågasätta henne om det, men jag måste veta om det är Daniel.
"Dahlia, var ärlig nu. Är det han som har gjort det mot dig?"
Dahlia vänder ner blicken och tar tag i min hand igen. Jag känner en droppe falla ner och landa på min hand.
"Ja", säger hon tyst.
Jag kramar om henne och drar henne närmre mig. Hon lutar huvudet mot min bröstkorg och jag känner hur hon sakta slappnar av. Efter några minuter vänder hon upp blicken mot mig.
"Slår han dig?"
Dahlia biter sig i läppen och nickar sakta.
"Ibland..", säger hon och lutar huvudet mot min axel. "..men oftast... är det inte... därför ja..jag har blåmärken", stammar hon fram och jag kan höra gråten i hennes hals.
Jag drar handen över hennes arm. Jag sitter tyst en stund och väntar på att hon ska fortsätta.
"Du behöver inte berätta. Jag förstår att det är svårt", säger jag och kramar om henne igen.
"Daniel ville..", börjar hon men slutar sedan. "jag var inte redo", fortsätter hon sedan.
Jag förstår precis vad hon menar. Daniel våldtog henne.
"Hur många gånger?"
Jag vet att det är ett könsligt ämne och jag egentligen inte borde fråga.
Dahlia rycker på axlarna, vilket bara är ännu värre.
"Maten är klar", säger mamma när hon öppnar dörren. "Dahlia, vad har hänt?", frågar mamma medlidsamt.
Dahlia skakar på huvudet och torkar bort tårarna som rinner ner för hennes kind.
"Ingenting, jag mår bra", säger hon och ler försäkrande mot mamma.
"Är du säker?" Dahlia nickar och kollar upp mot mig.
"Caleb fick mig att må bättre."
Må bättre? Genom att fråga saker som får dig att gråta?
"Jag ska inte störa mer. Maten står på bordet. Jag sticker ut och joggar." Både Dahlia och jag nickar innan mamma går ut från rummet igen.
"Får jag dig verkligen att må bättre?", frågar jag när Dahlia reser sig upp från sängen.
Hon nickar och går fram till min spegel. Hon kollar chockat på sin spegelbild.
"Jag ser hemsk ut", säger hon tyst för sig själv.
"Du är jättevacker", säger jag, högre än jag tänkte.
Jag börjar genast rodna. Dahlia ler för sig själv i spegeln. Jag reser mig upp från sängen och öppnar dörren. Jag tar tag i hennes hand och drar med henne in till badrummet. Jag tar lite papper och blöter det innan jag torkar bort den torkade mascaran från hennes kinder. Hon ler mot mig, och jag ler mot henne.
När jag är klar går vi ner till köket och sätter oss vid matbordet.

Kapitel 17 klart. Hoppas ni gillar det och om ni gjorde det, glöm inte att rösta. Tack till alla som läser och tack till er som har kollat in min andra bok.