Den blonda blomman

Kapitel 18 - Var inte så töntig nu

Dagarna går och jag kan inte annat än tänka på Dahlia. Jag vill så gärna slå till Daniel, men om jag skulle göra det är det samma sak som att be om ett slag rakt i ansiktet. Om jag ser honom skada Dahlia en gång till kommer jag att smälla till honom, även om det slutar med mig på sjukhus.

Jag bestämmer mig för att gå över till Dahlia och fråga hur hon mår. Om jag skickar ett sms kommer hon bara säga att allt är okej. Jag går ner för trappan och ut genom dörren. När jag går ut ser jag Dahlia gåendes ut från sitt hus.
"Hej", säger hon leendes och stannar upp när hon ser mig.
"Hej", säger jag leendes och går fram till henne.
"Hur mår du?", frågar jag och lutar mig mot staketet som omringar hennes trädgård.
"Bra, antar jag."
Hon rycker på axlarna och biter sig i läppen.
"Hur är det själv?", frågar hon och lägger vikten på ena benet.
"Bara bra."
Hon nickar långsamt och vänder blicken framåt. Vinden blåser förbi och hennes hår flyger bort från ansiktet och landar bak på ryggen. Hon biter tag i den rosa läppen och jag ler automatiskt. Tillslut vänder hon upp blicken mot mig.
"Ikväll kommer varken min mamma eller pappa vara hemma och min syster ville ha fest. Jag ville egentligen inte, men sedan fick Daniel reda på det och nu kommer han och jag vet inte hur jag skulle kunna säga till han att jag inte ska vara där", säger Dahlia snabbt utan att stanna upp och ta luft.
"Lugn", säger jag och lägger händerna på hennes axlar.
"Okej.." Hon tar ett djupt andetag innan hon fortsätter. "..jag ville bara veta ifall du skulle vilja komma. Du kan få ta med dina vänner om du vill", säger hon.
Jag nickar och tar bort händerna från henne.
"Jag kan fråga dem, men jag är inte säker på att jag kan komma. Du vet, jag har så många andra tjejers fester att gå på", säger jag malligt och flinar ner mot henne.
"Håll käften", skrattar hon fram och puttar till mig på armen.
"Nej, men jag kan säkert ta med dem ikväll", säger jag och mycket riktigt kom vi alla dit senare den dagen.

"Kommer Daniel vara här?", frågar Josie och öppnar dörren.
Direkt möts vi av musiken som dönar i högtalarna. Hela huset är fullt av människor och jag måste nästan skrika för att Josie ska höra mig.
"Ja", ropar jag och går in i vardagsrummet.
Josie nickar och följer med mig och killarna in. Jag ser Dahlia sittandes i soffan bredvid Daniel och hans vänner. Hon ser definitivt inte glad ut och i hennes hand är en orörd spritflaska.
"Hej", säger jag och sätter mig på soffkanten bredvid henne.
Genast skiner ett leende upp på hennes läppar.
"Hej", säger hon och ställer sig upp.
"Vart hade du tänkt gå?", frågar Daniel sluddrandes.
Han flinar när han drar ner henne i soffan bredvid honom. Hon ler snett mot mig.
"Jag tänkte bara krama honom", säger hon och nickar mot mig eftersom Daniel inte ens lagt märke till mig.
"Nämen oj, hej.. Calle?"
Daniel håller upp handen mot mig.
"Caleb", säger jag och slår till hans hand.
"Varför har du inte druckit något?", frågar Daniel och syftar på den orörda flaskan i hennes hand.
En bättre fråga hade varit varför han har druckit så mycket, men fortfarande fortsätter.
"Jag är inte törstig", säger Dahlia och ställer ifrån sig flaskan.
"Jo, kom igen. Var inte så töntig nu", säger Daniel och räcker henne flaskan igen.
Dahlia tar en klunk och jag ser hur hon inte tycker om den brännande känslan i halsen.
"Ta lite till", säger han och hon tar ännu en klunk.
Jag kollar runt mig och ser en tom flaska ståendes på bordet bredvid soffan.
"Kan du gå och fylla den med vatten?", viskar jag till Josie.
Hon kollar först oförstående på mig, men gör sedan som jag säger. Hon går ut till köket och knappt en minut senare är hon tillbaka.
"Tack", viskar jag till henne.
"Dahlia, ta den här istället. Det är mer procent i den", säger jag och räcker flaskan till henne.
Hon ställer ner den andra och kollar förvånat på mig.
"Så ska det låta Carl", säger Daniel och slår till mig på axeln.
"Caleb", säger jag tyst och lägger sedan handen på Dahlias axel.
Jag lutar ner huvudet mot henne och viskar i hennes öra.
"Lita på mig."
Dahlia nickar långsamt och tar en klunk från flaskan. När hon inser att det bara är vatten flinar hon upp mot mig.

Kvällen fortsätter och Dahlia försvann för någon timme sedan. Jag har letat efter henne ganska länge men hon verkar inte vara kvar i huset. Jag kan inte annat än oroa mig över att Daniel ska ha gjort henne illa.
"Har ni sett Dahlia någonstans?", frågar jag killarna när jag åtminstone har hittat dem.
Båda skakar på huvudet och jag lutar mig mot väggen bredvid dem.
"Ta det lugnt. Hon kommer förmodligen när som helst", säger Mike i ett försök att försöka få mig att må lite bättre.
Dock fungerar det inte.
"Ni förstår inte. Jag är rädd att Daniel ska skada henne", säger jag och jag känner hur oron stiger inom mig.
"Varför skulle han göra det?", frågar Jake och ser oförstående på mig.
Jag lägger händerna framför ansiktet och blundar i några sekunder innan jag kollar mot dem igen. Jag vet att jag inte borde säga något, men om det händer något med henne och jag inte har sagt något kommer jag inte kunna leva med mig själv.
"Han har gjort det tidigare. Han.. han har våldtagit henne", stammar jag fram.
"Han har vad?", frågar en röst bakom mig.
Evelyn. Fan. Evelyn står och gapar med munnen.
"Du måste hjälpa mig hitta henne!"
Evelyn nickar snabbt och följer med mig till övervåningen.
"Ropa bara mitt namn om du ser henne", säger jag och får en snabb nickning från henne innan hon går mot motsatta håll som mig.
"Jag kollar här nere. Mike och Josie kollar ute!", ropar Jake nerifrån trappan.
Jag nickar snabbt innan jag öppnar dörren till Laurens rum. Jag hade verkligen hoppats att Dahlia var där, men det är Lauren som är där med en kille. Den där synen vill jag få ur mitt huvud så fort som möjligt.
Jag fortsätter kollar runt, men det är svårt att se något med så mycket människor överallt.

Kapitel 18 klart. Hoppas ni gillar att jag har uppdaterat oftare nu än innan. Jag försöker verkligen lägga ofta och just den här veckan har jag haft mer tid än innan. Förlåt för att kapitlet blev lite kort, hoppas det är okej ändå.

Kommentera gärna vad ni tycker, då skulle jag bli väldigt glad. Tack för att ni har röstat på boken. Det gör mig jätteglad!

//Secretblondewriter