Den blonda blomman

Kapitel 19 - Jag är lite kär i honom

Varning för spy-scener*

Jag har sprungit runt i nästan 30 minuter och letat efter Dahlia. Flera gånger möter jag någon av de andra och hoppas att dem ska säga att dem har hittat henne, men varje gång frågar dem mig om jag har sett henne och varje gång svarar jag nej.

När jag äntligen hittar Dahlia sitter hon halvt upp i grannens buske. Som tur är ser jag ingen Daniel i närheten. Hon har en annan flaska i handen och jag hör henne nynna på någon låt jag aldrig hört. Hon är helt klart full. Jag går fram till henne och försöker dra upp henne på fötter, men hon snubblar flera gånger och sätter sig sedan ner nedanför busken.
"Dahlia, hur mår du?"
Hon ler mot mig och drar handen över mitt ansikte. Hon skrattar och petar på min näsa.
"Jag är törstig", säger hon sluddrigt och försöker ta en klunk ur flaskan.
Som tur är råkar hon hälla ut nästan hela flaskans innehåll över sig innan jag tar bort den från henne. Jag ställer bort den och kollar henne rakt in i ögonen.
"Wow", säger hon och lägger händerna runt min nacke.
Hon drar ner mig vilket gör att jag landar rakt över henne. Hon skrattar och kollar rakt upp på min panna. Hon slickar mig på kinden och rakt över läppen. Hon är verkligen helt borta.
"Ska vi försöka gå in och få dig att dricka lite vatten?", frågar jag och tar upp telefonen från bakfickan.
Jag sa aldrig till de andra att jag har hittat henne och jag vill inte att dem ska springa runt och leta. Jag skickar ett meddelande till Jake och säger till han att berätta för dem andra.
"Ska vi det?", frågar jag Dahlia ännu en gång.
Hon skakar på huvudet och lägger händerna på mitt huvud. Hon rufsar till mitt hår och blundar sedan några sekunder innan hon kollar upp på mig igen.
"Kom så går vi", säger jag och försöker dra med henne upp.
Däremot är hon väldigt envis vilket gör att det tar ett tag för henne att ge med sig. Vi hinner bara gå några meter innan hon snubblar ännu en gång och drar med mig ner i fallet. Hon börjar genast skratta hysteriskt och kollar rakt upp på den stjärnklara himlen.
"Kom igen nu", säger jag och försöker lyfta upp henne.
Hon höjer ögonbrynen mot mig och när jag inser att hon inte kommer ge sig, gör jag det istället. Jag sätter mig bredvid henne och drar handen genom hennes hår. Det är tragiskt att se henne såhär, och allt är på grund av Daniel. Om han bara kunde lämna henne ifred hade livet varit mycket enklare för alla, men en sådan tur får vi ju aldrig.
Dahlia vänder blicken mot mig och tar tag i min hand innan hon försöker sätta sig upp. Jag hjälper henne upp och lutar henne sedan mot mig som stöd. Hon lägger huvudet på min axel och kollar upp på mig. Jag ska precis fråga henne vad hon kollar på när hon lutar upp huvudet och kysser mig rakt på läpparna. Tiden nästan stannar och alla tankar vandrar till hennes läppar. Hennes mjuka läppar smakar extremt mycket alkohol, men samtidigt känns det bra att ha dem mot mina. Jag ler för mig själv, men drar sedan bort huvudet. Hon är full och vet inte vad hon gör. Jag känner mig genast obekväm i situationen och vill inte möta hennes blick, men gör det ändå.
"Dahlia, det är jag, Caleb", säger jag och försöker få hennes uppmärksamhet.
Hon ler för sig själv, men avbryts av mina ord.
"Caleb", säger hon och hickar. "Säg inget, men jag är lite kär i honom", viskar hon och visar med fingrarna hur lite hon menar.
"Dahlia, jag är Caleb", säger jag och kan inte hålla emot mitt leende.
"Du är söt", säger hon och lutar sig tillbaka i min famn.
Helt plötsligt stängs musiken av inne i huset och Evelyn kommer gåendes mot oss.
"Hur går det?", frågar hon och precis då vänder sig Dahlia om för att spy.
Jag greppar tag om hennes hår och drar handen över hennes rygg.
"Hur tror du att det går?", frågar jag ironiskt och rynkar på näsan när doften når mig.
Evelyn gör detsamma och kollar medlidsamt ner på Dahlia.
"Jag hämtar vatten", säger hon och går tillbaka in i huset.
Strax därefter kommer Cara ut till mig.
"Daniel har stuckit med sina kompisar", säger hon när hon går fram till oss.
Jag nickar sakta. Hon sätter sig ner vid Dahlia och drar handen över hennes arm. Dahlia har äntligen slutat spy och jag är rätt säker på allting måste ha kommit upp vid det här laget. Hon blir genast pigg och vill resa sig upp. Jag hjälper henne upp och följer sedan henne in i huset. Cara följer med oss och går tätt bakom.
Precis när vi kommer in kommer Evelyn med ett glas vatten och lite papper. Jag stannar upp och låter henne torka Dahlia runt munnen innan jag tar emot glaset och fortsätter gå med henne upp för trappan. Jag öppnar dörren till hennes rum och möter en obäddad säng. Det är definitivt någon som har haft sex här inatt. Även om det är extremt vidrigt går jag fram och lägger Dahlia i sängen. Jag räcker henne glaset med vatten och hon tar en snabb sipp av vattnet innan hon räcker tillbaka det till mig. Jag ställer det på nattduksbordet bredvid hennes säng och lägger täcket över henne.
"Godnatt", säger jag och ska precis resa mig upp när hon tar tag i min hand och sparkar av sig täcket.
"Byxorna är så tajta", säger hon och försöker ta av sig dem.
Jag lyfter bort täcket helt och knäpper upp hennes byxor. Jag vet att det är jättekonstigt att göra, men hon kommer inte kunna få av dem själv. Jag drar av dem och ser att hon försöker ta av sig tröjan. Jag stoppar henne direkt och lägger täcket över henne. Jag vet att hon aldrig skulle vilja att jag såg henne såhär.
"Godnatt", säger hon och blundar.
Hon drar tillbaka handen från mig. Jag reser mig upp och går fram till dörren. Jag släcker lampan innan jag går ut från rummet och ner för trappan.
"Sover hon?", frågar Cara när jag kommer ner för trappan.
Bredvid henne står Evelyn och jag nickar som svar.

"Vi sa till henne att Daniel inte var en bra kille, men hon ville inte se det själv." Cara stänger grinden efter sig och ställer sig sedan bredvid Evelyn.
"Kärleken är blind", lägger Evelyn till.
Där kom kniven in i hjärtat igen.
"Hur visste ni det?", frågar jag och börjar gå mot mitt hus.
Evelyn och Cara går med mig en bit. Jag stannar utanför min trädgård och lutar mig mot staketet.
"Daniel är Laurens ex", börjar Evelyn men tystnar sedan. "Jag vet inte riktigt, det var något med honom som verkade väldigt skumt.. och Lauren verkade inte speciellt lycklig när hon var med honom", fortsätter hon sedan och lutar sig mot staketet hon med.
"Han hade tydligen slagit henne med, det visste vi dock inte innan han blev tillsammans med Dahlia. Nu hotade han Dahlia att om hon inte låg med honom skulle han slå henne som han hade gjort med Lauren. Dahlia blev självklart rädd och när hon inte hade svarat på det han sa hade han både slagit och våldtagit henne", säger Cara med gråten i halsen.
Jag känner själv hur tårarna kryper fram.
"När fick du reda på det?"
Dahlia sa ingenting om det till mig.
"Förut, när jag hittade henne sittandes full inne på badrumsgolvet.", säger Cara och vänder blicken mot mig.
"Det värsta var när jag frågade henne varför hon inte sagt det tidigare. Hon sa att ingen skulle tro henne och att Daniel hade tvingat henne vara tyst om det."
Cara börjar genast gråta. Jag lägger armen om henne och försöker få henne att lugna sig.
"Jag gick iväg från henne för att hitta Lauren och få henne att hjälpa mig få bort Daniel härifrån..", börjar hon och kollar skamset ner i backen.
"Jag hittade henne aldrig och när jag fick reda på att ni letade efter Dahlia hade Daniel redan gått", säger hon och vänder upp blicken mot mig.
Hennes ögon är fyllda med tårar.

Ett lite sorgligare kapitel, men hoppas ni gillar det ändå. Tack till alla som har läst min bok än så länge. Det är inte långt kvar tills den är slut nu. För er som har missat, så håller jag på med en annan bok. Den heter i sjön vid Camp Creekwood. Jag skulle bli jätteglad om ni ville checka in den.

//Secretblondewriter