Kär i min halvbror 2

Kapitel 24

Gabriellas perspektiv.
Jag vaknade av att Sonja skakade på mig.
-Vakna. Sa hon tyst.
-Vad är det? sa jag tyst så jag inte väckte Cameron.  Men Cameron låg inte där..
-Kom. Svarade hon.
Jag tog Camerons T-shirt som låg på golvet. Jag satte på mig den och tog ett par mjukis shorts. Jag satte upp mitt hår i en hög hästsvans och sedan gick jag efter Sonja.
-Suprise! Skrek allihopa.
Jag höll min hand för min mun för jag var så chockad. På bordet stod en pannkakstårta med en massa fyllningar av grädde och jordgubbar. Men jag såg inte Cameron någonstans.
-Grattis gumman! Sa mamma och kramade om mig.
Jag kände sedan hur någon la sina händer för mina ögon.
-Blunda. Sa mamma sedan.
Jag kände hur någon släppte sina händer för mina ögon.
-vänd dig om. Sa mamma med en gråtande röst.
-Det är så att Cameron har fixat en grej till oss gumman. Sa mamma och börja gråta.
-Får jag öppna ögonen.
-Ja
Jag öppnade ögonen och såg Cameron stod framför mig med en ros och ett brev.
-Grattis älskling. Sa Cameron och gav mig brevet och rosen.
-Tack. Sa jag med ett leende.
Jag öppnade brevet.
Och läste:
"Gå ut till trappen"
Jag gick ut till trappen som det stod. Jag kände hur Cameron tog min hand.
-Vad är det ute vid trappen? Frågade jag.
-Kolla där. Sa Cameron och pekade.
Där såg jag en man gå längre bort, pappa? Nej han var ju död. Han hade ju störtat med flyget.
-Är... det.. pappa? Grät jag.
-Ja. Svarade Cameron.
Jag sprang allt jag hade till pappa och kastade mig på honom.
-Är det verkligen du? Skrek grät jag.
-Åh Gabriella, ja det är jag. Grät pappa också. Mamma kom springandes emot oss och kramade pappa.
-Chris... jag har saknat dig! Grät mamma.
-Ni ska tacka den fantastiska killen där borta! Sa pappa och pekade mot Cameron. Vi gick mot Cameron.
-Hur fann du honom? Han var ju död. Grät jag.
-Han var aldrig död. Det var din mamma som sa att jag skulle försöka hitta honom, och det gjorde jag. Det var därför jag försvann mitt i natten. Din mamma sa att han var död för hans soldatvänner hade sagt det till henne. Men egentligen ville han komma som en suprise. Sa Cameron och log.
-Alltså.. att du har hittat pappa igen. Du är så jävla bäst. Grät jag och kramade om Cameron.
-Tack verkligen. Sa pappa och kramade Cameron.
Cameron hade alltså hittat pappa igen? Men vem var då begravd? Eller var det bara en kista utan att någon låg där? Har mamma alltid vetat att pappa har levt? Eller när fick hon reda på han inte var död? Och varför har ingen sagt detta tidigare till mig? Men jag bryr mig inte så mycket, för nu har jag pappa tillbaka igen..
•
Kapitel 24!
Hoppas Ni gillade även fast det var kort ^^