Den blonda blomman

Kapitel 21 - .. det man inte vågar göra nykter

"Godmorgon", säger Kevin när jag kommer nerför trappan.
Jag går in i köket och ser Kevin ståendes vid spisen.
"Hej", säger han.
Jag lutar mig mot bänken och nickar mot honom.
"Hur mår du?"
Han har fortfarande inte vänt upp blicken och kollat på mig. I stekpannan framför honom ligger två ägg.
"Bra", säger jag och han nickar. "Själv?"
Han rycker på axlarna och kollar upp på mig.
"Det är väll bra, antar jag."
Jag går fram till kylskåpet och tar fram juicen. Det blir tyst mellan oss en stund, men sedan öppnar Kevin munnen för att säga något.
"Två dagar kvar tills skolan börjar."
Hans ord chockar mig. Bara två dagar? Jag är verkligen inte redo för att gå tillbaka till skolan.
"Det här sommarlovet har gått för fort", säger jag och går fram till honom.
"Ja, jag önskar att man kunde spola tillbaka tiden, för då hade det varit den 14e Juni igen", säger han och jag nickar instämmande.
Något som är lite bra med att skolan börjar är att jag inte kommer vara lika uttråkad varje dag. Jag kommer i och för sig inte ha lika mycket tid att vara med Dahlia, fast vad gör det? Hon tycker ändå inte om mig på det sättet.
"Vad ska du göra idag då?", frågar Kevin med tallriken med ägg i handen.
Han går och sätter sig vid köksbordet och jag gör detsamma.
"Ingenting."
"Dahlia då?"
Knivhugg rakt in i hjärtat. Djupare in och vassare kniv än innan.
"Jag tror hon skäms för mycket för att vara med mig."
Kevin kollar oförstående på mig. Är det nu jag ska berätta för honom? Är det nu jag ska börja gråta framför honom och hoppas att han inte skrattar åt mig? Jag gör det förstnämnda.
"Du vet häromdagen, när vi var hemma hos Dahlia och Lauren."
Kevin nickar långsamt och fortsätter äta av maten framför honom.
"Daniel fick Dahlia att dricka jättemycket och det slutade med att hon försvann. När jag äntligen hittade henne var hon väldigt full", säger jag och betonar ordet väldigt.
"Okej? Varför sa du inget till mig. Jag hade kunnat slå ner den där Daniel."
Jag skrattar åt Kevin och skakar på huvudet.
"Han är 99:a", säger jag och lutar mig bak i stolen.
"Jag trodde han var Dahlias pojkvän."
"Det är han."
Kevin spärrar upp ögonen.
"Okej.. men varför skulle Dahlia skämmas?", frågar han sedan.
"För när jag hittade henne sa hon till mig att jag inte fick berätta för Caleb, men att hon var lite kär i honom. Sedan kysste hon mig.."
Kevin börjar sakta klappa händerna och ler imponerat mot mig.
"Varför säger du inte till henne att du gillar henne bara?"
Jag tar ett djupt andetag och tänker tillbaka till gårdagen när jag försökte berätta för henne.
"För att hon inte visste vad hon gjorde. Hon var som sagt full och hon visste inte ens att det var mig hon pratade med."
Kevin suckar och lägger huvudet på sned. Jag kollar osäkert på honom.
"När man är full gör man det man inte vågar göra nykter. Man tänker inte klart, därför tänker man inte på konsekvenserna. Man gör bara det man tycker känns bäst i stunden, det är därför Dahlia gjorde som hon gjorde, men sedan ångrade det när du inte berättade att du kände något för henne med."
Jag tänker länge på det Kevin säger men vänder sedan upp blicken mot honom och tar ett djupt andetag.
"Hur vet du det?"
Han suckar och lägger huvudet på sned.
"Egna erfarenheter."
Nu är det min tur att sucka.
Kevin äter upp det sista av ägget innan han ställer undan det och går upp för trappan med telefonen lutad mot örat.
Jag kollar ut genom fönstret och inser en sak. Jag behöver frisk luft.

Vet att detta kapitel blev väldigt kort, men hoppas ni gillar det ändå. Nu är det verkligen inte långt kvar på boken.

Tack för att ni läser, det gör mig jätteglad. Glöm inte att läsa i sjön vid camp Creekwood också. Thanks.

//Secretblondewriter