Den okända tjejen bakom den stängda dörren

0.2 - Athena

Bilen som stolt visade upp att den ägdes av poliser rullade upp framför ett vitt lägenhetshus och om jag inte minns fel så låg huset någonstans på söder. Jag satt kvar och kollade ut genom dem mörktonade fönsterrutorna samtidigt som dem otåliga poliserna och soctanten klev ur bilen och började packa ut mina väskor ut ur bagaget. Tillslut slet en polis upp dörren och jag klev försiktigt ut. Dem hade några timmar att köra tillbaka efter dem lämnat av mig så jag förstod deras otålighet. Klockan var fyra och våren var härligare här i Stockholm än vad den var i Göteborg. Jag sträckte lätt på mig och andades in våren samtidigt som två tjejer gick förbi och stirrade ut mig, som om jag vore kriminell. Jag vände mig snabbt om så mitt blonda långa hår flög efter och täckte en stor del av min axel och rygg.
Den stora porten var blågrön och den ena polisen som jag tror heter Magnus öppnade den och släppte in mig. Dem lät mig inte gå en meter utan dem, förmodligen vana vid tonåringar som rymmer vid LVU.
Jonna plingade på dörren där två olika efternamn prydde dörren som öppnades lugnt och sansat och innanför stod det en kvinna i min mammas ålder som sprack upp i ett leende. Lite absurt att hon kunde se så glad ut när två poliser, en soc tant och en trasig tonåring stod vid hennes ytterdörr.
Hon släppte in oss och förklarade att Göran skulle bli så himla glad att se mig och jag fnös lätt till.
Vad var grejen med att äldre kvinnor och män inte skulle presentera sig?
Hon ropade på Göran som efter en minut var i köket och sprack upp i ett stort vitt leende och jag fnös lätt till. Han sträckte ut armarna och kramade om mig och jag försökte desperat ta mig ur kramen. Jag har inte kramat en människa på två år och hade inga planer på att börja krama folk heller, man mår bättre ensam har jag lärt mig dem två senaste åren.
"Athena", brast Göran ut och såg lite tårögd ut. Jag himlade med ögonen och kollade upp mot den andra polisen som jag tror hette Anton. Han var kanske 25 år gammal och som jag uppfattat det bodde i Stockholm.
Utan förvarning vandrade det några killar ut ur en av rummen, förmodligen nyfikna på vem det var som kommit som skapat hysteri i det vita stora köket.
Kvinnan som jag antar är min pappas nya flickvän log när det förvirrade gänget killar kom ut. Hon log och tog en av dem längre killarna om ena axeln och ruskade lite i den. Han såg nyvaken ut och yttrade ut "vafan?" vilket gjorde att Göran skrockade till.
"Vad fan händer? Varför är det poliser här?" frågade den blonda långhåriga pojken.
"Detta är Athena, Görans dotter. Hon ska bo här", förklarade kvinnan som fortfarande inte berättat sitt namn.
Den blonda killen nickade långsamt och detta plågade mig lika långsamt. Att stå här omringad av flera okända människor och allt jag ville vara att komma hem till Göteborg och krama min mamma sög. Min mamma som numera satt i fängelse. Jag tror Anton såg min panik för han tog tag i min hand och klämde åt den, det gav mig ett lugn. Som att han berättade att fanns där för mig, oavsett vad som händer och oavsett hur lång tid det tar.
"Detta är Noel, Kristinas son", förklarade Göran för mig och log. Resten av gänget började presentera sig. Dante, Camilo och Axel. Den sista killen presenterade sig inte och ingen gjorde det för honom heller. Hur jävla svårt kan det vara att säga sitt namn?
Kvinnan som jag numera vet heter Kristina började göra en liten rundvandring i köket och skulle visa vad alla luckor gömde. Jag stod som fastklistrad på samma plats, bredvid poliserna med Antons hand i min. Jag kände brännande blickar på mig av Noel och alla hans kompisar som jag redan glömt namnen på. Det gjorde mig obekväm och jag vred lite på mig och fiskade upp den trasiga slitna telefonen jag hade lagt i min bakficka.
Jag räckte fram mobilen till Anton där han knappade in sitt nummer, snabbt döpte sig till ett simpelt Anton P och räckte tillbaka mobilen. Det kändes tryggt att ha hans nummer inlagt i min trasiga telefon, det kändes tryggt att ha hans hand runt min hand. Hela han kändes trygg när allt annat runt mig rasade och kändes rakt åt helvete.
Jonna började prata om formella saker och vad LVU kommer innebära för Göran, Kristina och mig.
Utan att tänka på om jag var bekväm med det eller inte så pratade hon på inför alla om att min älskade mamma inte har rättigheterna att träffa mig inom det närmsta året och efter det så är det upp till Göran hur han vill göra.
Hon berättade sådant som hur jag behöver regler och hur jag innan levt mitt liv, hon lät opersonlig och formell.
"Eftersom Athena under två årstid har jobbat och inte gått i skolan kan det vara en kamp för henne att komma kapp i skolan. Athena har även under två årstid behövt bete sig som sin mammas mamma och kan därför tycka att det känns jobbigt att inte längre ha en förädlar roll i hemmet. Athena skall ha strikta regler tills hon förstår hennes roll i familjen och samhället. Athena är van vid att göra vad hon vill hur hon vill och det måste ändras. Athena har blivit, under flertal gånger, utsatt för", fortsatte henne och jag röt ut ett hällkäften mot Jonna som var redo att berätta hela min livshistoria inför alla som stod här, alla främmande människor som nyfiket lyssnade.
Anton log lite försiktigt mot mig och jag kunde se hans medlidande blickar, är det dessa blickar jag skall behöva vänja mig vid nu? Dem blickarna som förklarar att det är synd om stackars trasliga lilla Athena. Föräldralösa lilla Athena.
Efter poliserna, soc, jag, Göran och Kristina har suttit ner och pratat var det dags för personalen att bege sig och paniken blev mycket värre än innan när jag insåg att jag plötsligt skulle bli lämnad själv här, utan Anton.
Jag följde med honom till dörren och önskade att han sa att jag kunde få följa med honom, men det sa han aldrig. Han kollade på mig medlidande och viskade: "Du har mitt nummer lillan" innan han gick ut i dörren och lämnade mig livrädd och ensam. Men återigen så är jag van vid dem känslorna.
Efter dörren stängts framför mitt ansikte så vände jag försiktigt mig om och kollar mot Kristina som kollar medlidande på mig precis som Anton och Magnus gjort. Tredje blicken.
Hon leder mig in till köket där alla står kvar, Göran såg besviken ut samtidigt som han såg glad ut. Kristina såg mammig ut, precis så mammor ser ut när dem är oroliga. Det gör mig irriterad för hon behöver inte bete sig som en mamma när jag redan har en. Killarna såg obekväma ut förutom han utan namn, han såg bara vacker ut. Jag kände ett behov av att veta hans namn, jag behövde den kontrollen.
"Men vad heter du?" frågade jag med min blick rakt emot honom och alla såg chockade ut över att jag helt plötsligt hade pratat. Efter det bestämde jag mig för spara på mina ord, jag skulle inte säga något om det inte var viktigt.
"Ludwig" svarade han lite tveksamt och chockat och jag nickade lätt innan jag suckade lika lätt.
Jag kände mig som ett djur på zoo här och försökte signalera Kristina att jag ville sova genom en gäspning. Hon förstod det snabbt och hjälpte mig hitta till mitt "rum".
  "Det är lite oväntat att du skulle komma hit och bo här så vi har inte hunnit göra något speciellt med detta rummet. Men vi ska fixa till det precis så som du vill ha det när du själv känner att du är redo" log hon innan hon smet ut ur rummet och stängde dörren. Jag lade mig på sängen och tryckte igång en låt av Eminem som jag alltid avgudat och han är den enda jag lyssnar på.
Stämman som tillhörde någon annan man och inte Eminem började sjunga efter Eminem tackat för att folk har orkat vänta på honom.
"Is anybody out there? It feels like I'm talking to myself. No one seems to know my struggle and everything I've come from. Can anybody hear me? Yeah I guess I keep talking to myself. It feels like I'm going insane, am I the one whose crazy?"
Jag rös med texten samtidigt som jag låg och tänkte igenom hela denna dagen, från när jag gick upp imorse och tog bussen till Willys för att storhandla för mig och mamma på min lediga dag. Det var inte ofta jag var ledig men när jag väl var det så storhandlade jag och stor städade men när jag kom hem så blev jag och mamma separerade och jag blev körd upp till Stockholm där jag träffade min så kallade pappa och hans flickvän Kristina och hennes son Noel. Jag tänkte på Anton som fanns som stöd för mig när jag behövde det. Sen tänkte jag på den vackra kompisen till Noel. Ludwig.
Jag viskade tyst fram hans namn för att få smaka på namnet, låta det formas av min tunga och passera mina läppar. Till och med hans namn var vackert. Ludwig med fina ögon, stora läppar och solkysst hy.

a/n en till del och nu är fasen killarna med. lite iallafall.
det må vara ett förvirrande "kapitel" meeen det blir bättre sen.
hinner inte heller läsa igenom och ändra för mycket för jag ska iväg och jobba om en timme. (har inte ens klätt på mig hehe)