Vassa tänder

Kapitel 8

MDF fick snabbt veta att en av dem hade fångats av FMD. De ökade genast bevakningen på ön där hajarna tränades och skickade ut flera spanare på havet. De skulle snart släppa ut ännu flera hajar och ingenting skulle få stoppa dem.  Och det var inga Mästerdykare i sikte varken på kvällen eller följande dag. Det enda som vakterna såg var civila båtar.

"Ingenting fortfarande", sa en vakt till en annan. "Jag trodde att de skulle agera snabbare".

"De kanske inte har fått fram något ännu", sa den andra.

"Det är möjligt". "Inte en enda Mästerdykar-båt har ens åkt förbi". "Och det är bara ett par segelbåtar som har stannat inom synhåll en längre tid, medräknat den som är där borta nu".

De tittade mot en segelbåt trettio meter ifrån ön. I den stod en yngre och en äldre man och fiskade.

"Undrar om de kommer att hoppa i någon gång".

"Det blir i så fall de sista de gör".

Vakterna skrattade och gick vidare.

På segelbåten tittade den yngre mannen upp från sitt metspö mot ön. Sedan öppnade han en lucka bredvid sig.

"Kusten är klar".

John, Oskar och Frida klättrade upp ur luckan följda av tre djuphavsjägare. Axel Sundberg som hade varit med på metallvirusuppdraget och två kraftiga, tjugofemåriga tvåäggstvillingar, Niklas och Zacharias Salminen. De hade alla på sig sin dykarutrustning. Axel tittade snabbt ner i luckan och tog upp tre extra harpuner.

"Jan sa att det är okej att ni tar dem", sa han och räckte över dem till John, Oskar och Frida.

"Tack", sa John.

"Det är trevligt att få jobba med dig igen". "Din pappa var en stor inspiration för mig".

"Det var han för många", sa Zacharias. Han tittade på de andra. "Är ni färdiga att hoppa i?".

De andra nickade.

"Vattnet är klart, så se er ordentligt omkring". "Om en haj simmar i närheten blir det lätt för den att se oss". "När vi kommer fram stannar jag under ytan tills vi har fått telefonerna i land".

Zacharias tog fram en träskiva med en liten, vattentät låda som hade gömt sina telefoner i. I ena ändan av skivan fanns ett rep.

"Vem drar den?".

"Jag kan göra det", sa Axel.

"Kom ihåg att dra den långsamt, speciellt när vi simmar". "Vi håller oss på tre meters djup". "Frågor?".

Oskar skrattade.

"Det är kanske inte rätt tillfälle, men är vi dykare eller hemliga agenter?", frågade han.

De andra skrattade.

"Hemliga är vi i alla fall inte", sa Frida. "De känner till oss och vet att vi fångade en av dem igår".

"Vi kanske kan fortsätta diskussionen när vi är färdiga?", undrade Niklas.

"Ja", sa John och vände sig mot den äldre mannen. "Tack för att vi fick låna er båt".

"Det var det minsta vi kunde göra som tack för hjälpen när vi blev attackerade", sa han. "Se nu bara till att förstöra för dem".

"Kusten är fortfarande klar, så nu gör vi det", sa Niklas. "Skivan med våra telefoner är i vattnet". "Är ni klara?". "Tre, två, ett".

De hoppade i vattnet. Precis som Zacharias sa så var det klart. De såg sig omkring. Inga hajar syntes till. Axel tog repet till träskivan och så började de simma mot ön. De såg den nästan genast. Om de inte hade telefonerna på släp skulle de vara framme på nolltid och även med en långsammare takt blev ön tydligare hela tiden. De stannade med jämna mellanrum för att se efter hajar, men ingen dök upp. Snart var de framme. Niklas simmade upp till ytan och den sista metern. Oskar följde efter på samma sätt. Sedan blev det Johns tur. Men innan han simmade upp såg han ur ögonvrån att Frida, som var några meter bakom honom, hade stannat. Han vände sig mot henne och såg att hon tittade åt hans vänster. Han vände sig åt samma håll och såg en siluett av en haj. Den simmade inte åt deras håll men Frida hade ändå blivit skrämd. Men hon måste slappna av och komma upp ur vattnet. John simmade fram till henne och lade en hand på hennes axel. Hon vände sig mot honom och såg genast mindre rädd ut. Han visade "ok-tecknet" och hon svarade på samma sätt. De lade armarna runt varandra. John tittade över Fridas axel. Hajen simmade fortfarande på samma avstånd ifrån dem och han kunde inte se dess ögon. Den hade inte sett dem. De släppte taget om varandra. Frida såg helt lugn ut nu. John kände sig igen varm på samma sätt som förra gången de kramades. De simmade upp till ytan och fram till ön. De andra hade klivit i land.

"Förlåt", sa Frida när hon och John klev i land. "Jag visste att de kunde dyka upp och den såg oss inte, men det var ändå skrämmande".

"Det är okej", sa John.

"Det är ingenting att skämmas över", sa Axel och öppnade lådan med deras telefoner. "Ni klarade er och det är det viktiga". Han skickade runt lådan. "Inget vatten har kommit in, men kolla att de säkert funkar ännu".

De satte på sina telefoner. Allas fungerade som de skulle.

 "Vad är planen?", frågade Oskar.

"Fem av oss går och utforskar ön medan en blir här", sa Niklas. "Är någon frivillig?".

"Jag kan bli här", sa Frida.

"Okej". "Vi andra ser oss omkring på ön och rapporterar till dig vad vi ser". "När vi vet tillräckligt så kontaktar du attackgruppen". "Har alla Fridas nummer?".

John och Oskar nickade genast. Axel och Zacharias kollade snabbt igenom sina kontaktlistor och nickade sedan.

"Då går vi", sa Niklas och reste sig upp.

"Var försiktiga", sa Frida.

"Du med", sa John och följde efter de andra bort från stranden.