Södermalmspojkarna

33

Fred

"Hur gick det?" frågar jag.

Han mumlar någonting ohörbart. "Kan vi snälla gå?"

Jag lägger ner mina grejer i ryggsäcken och drar igen blixtlåset.

Han sticker händerna i jackfickorna och säger inte ett ord på vägen till tunnelbanan.

"Du, Lukas? Du vill inte hitta på nåt tillsammans?" säger jag försiktigt när vi befinner oss på tunnelbaneperrongen.

Han drar händerna genom sitt rufsiga hår. "Vadå? Nu?"

Jag nickar. "Till exempel."

"Som vad?" Han låter så defensiv på rösten att jag ryggar tillbaka.

Jag rycker på axlarna. "Bara umgås eller nåt. Men du kanske inte vill?" Han får ett frånvarande uttryck i blicken och när han inte svarar på nästan en halv minut viftar jag med handen framför hans ansikte. "Hallå? Lukas?"

Han blinkar till som om han just vaknat. "Jag... jag orkar inte. Förlåt."

"Det gör inget", säger jag.

Lukas sänker blicken. "Jag vet att du sa att du älskar mig. Och ja, jag tror att jag har känslor för dig med. Men jag vet egentligen inte. Jag vet inte någonting."

"Vad menar du?" säger jag förvirrat.

"Du måste veta att... att jag är rädd att du bara tycker om den sida av mig som jag visar nu. Att jag är så jävla rädd att du kommer att inse att jag inte är den du tror. För jag är ingen bra person." Han drar med fingertopparna under ögonen som för att torka bort tårar.

Jag får svårt att andas. Det är som om någon kramar om mina lungor och det blir trångt i bröstkorgen. Ingen luft. "Vad menar du?"

"Glöm det." Han vrider sina händer.

"Nej", säger jag och får en undrande blick av honom. "Jag tänker inte glömma. Jag vill veta vad du menar."

Han skakar på huvudet. "Jag vet inte hur man gör. Jag har en tendens att fucka upp allt som verkar bra. Jag..." Han drar händerna genom håret. "Du har ju sett mina armar."

Han tittar ner på sina fötter. En tår rinner nerför hans kind och han torkar bort den med jackärmen. Hans händer skakar och han knyter dem i ett försök att stilla dem.

Jag kramar honom då.

Jag lägger mina armar runt honom och delar med mig av den värme jag har att erbjuda. Jag har ingen aning om det hjälper, men jag mår illa av att se honom så... ledsen.

"Säg inte så", ber jag. "Det är inte sant. Du är visst en bra person."

"Det vet väl inte du." Hans röst är tjock.

Jag låter mina fingrar sjunka in i hans hår, lika lent som en sval augustinatt. "Jo. Jag vet det bara."

"Just det, för du är så smart, det glömde jag", säger han hest och jag känner hans leende mot min hals.

"Jag var bara tvungen att säga att jag älskar dig", säger jag. "Jag ville bara att du skulle veta det."

"På franska?"

"Det blev bara så."

Lukas ser på mig. Guldbruna ögon, ett fönster till höstens löv. "Jag tycker det var gulligt."

Jag rodnar. "Hm..."

Han tar ett djupt andetag, som om han tar sats. "Jag vill att du ska veta vad det är du älskar. Vem. Och vad det kan innebära. Jag är inte som jag ska. Jag... jag är sjuk." De sista orden blir en viskning.

Och jag inser att jag hittat ännu en sak hos honom jag älskar.

Ärligheten.

"Jag vill att du ska veta att jag finns här för dig och att jag tror på dig", säger jag.