Dramione |Gråa ögon

11 | Känslor

{Draco}

På samma måndagskväll slängde jag mig trött ner i sängen. Ja, trött, men också fylld av en annan konstig känsla. Något liknande som nervositet samtidigt som jag kände mig spänd och utmattad. Detta var också blandat med någon känsla jag verkligen inte kunde identifiera.
Stödlektionen idag hade gått bra, jag och Hermione hade fått klart en hel uppsats om trolldryckskonst på bara en stund, och sedan fortsatt på annat jag missat. Och under hela lektionen så hade vi skrattat lite då och då, av någon anledning. Det kändes extremt konstigt. Hatade jag inte henne? Sedan händer det så onödigt ofta att jag fastnar med blicken i hennes ögon. Dem är så mörka, så lätta att bara sjunka in i. Men samtidigt nog de vackraste jag någonsin sett. Hur var det möjligt. Allt var så konstigt, det kändes som att halva mig fortfarande lade hat på henne, och andra halvan av mig älskade henne. Hur den känslan uppstod, och när, hade jag ingen aning om. Men jag hade inte konfronterat den fören nu. Ja, jag gillade Hermione Granger. Det var jag ganska säker på. Tusan. Men dock så gillade hon Ron Weasley. Det var tydligt, med bland annat den fakta att hon ofta tittat bort mot Ron i biblioteket. Sedan fanns de en massa andra bevis, men dem var svåra att förklara. Så Granger var en sådan man visserligen fick kämpa för. Men frågan var om det var värt det?

Jag vaknade upp nästa morgon av fåglarna som välkomnade mitten av hösten och löven som smiskade fönsterrutorna i sovsalen.
-Malfoy, varför gråter du? frågade Crabbe som plötsligt existerade i rummet.
-Vad pratar du om jag gråter int.....
Jag kände hur mina kinder var blöta och hur ögonen sved lite.
-Det är min allergi bara, lade jag till snabbt men visste inte ens själv varför jag fällt tårar under natten. Crabbe var ju i alla fall tillräckligt dum i huvudet för att gå på den ursäkten.
-Okej, svarade han bara och gnuggade sig under näsan. Plötsligt nös han rejält högt. Alla andra i sovsalen stönade till och reste halvt på sig.
-Craaaabbe, stönade Blaise och vände huvudet ner i kudden.
-Förlåt. Öh, det är, öh, frukost nu. Vakna? Vakna! ursäktade han sig osäkert med sin grumliga röst. Alla tittade irriterat på Crabbe och började resa sig upp. Jag föll tillbaka ner i sängen igen utmattat och suckade. Hermione. Ja, mina känslor var bekräftade för mig själv. Skit också.