Vill I̶n̶t̶e̶ Bara Ha Dig | D.L

Barndomen

Fredag

"Ja må hon leva, ja må hon leva!"

Det här blir aldrig roligare. Att sitta utstirrad vid slutet av bordet medans alla står upp och sjunger åt en är alltid lika stelt. Och kommer alltid att vara det.

"Önska dig något."

Jag gav Noel ett flin innan jag lutade mig framåt och försiktigt blåste ut ljusen och önskade mig något. Snälla, låt inte det här året förändra något.

"Så, vad blev det?"

"Det kan jag ju inte säga, då går den inte in."

Noel himlade med ögonen innan han tog en bit av tårtan och jag tog upp mitt glas för att hålla ett litet tal, oförberett, men behövligt.

"Tack, först och främst. För att alla ville vara med och gratulera mig. Idag är det en speciell dag, förutom att det är min 16-års dag då. Om exakt en månad åker jag iväg på ett otroligt äventyr som jag sett fram emot hela året. Mitt utbytesår till USA. Det är ingen nyhet att jag velat göra det sen dagen jag föddes. Därför är denna dagen lite extra speciell, att få spendera den med alla er, det kommer jag ha med mig tills att jag kommer hem och får vara med er igen."

Min pappa, som satt bredvid mig, la sin hand på min axel och log stort åt mig. Jag satte mig ner igen och alla fortsatte att äta. Även om jag ville gråta och krama om alla i hundra år försökte jag verka så glad som möjligt. Det är klart jag är glad men jag åker nu till USA i ett helt år. Missar första året på gymnasiet och jag är så rädd att mina kompisar ska glömma bort mig, eller att det inte ska vara likadant när jag kommer tillbaka. Mest rädd är jag över att Noel, min bästa vän, ska ersätta mig. Det är klart att han måste umgås med andra när jag är borta. Killen ska ju inte vara helt ensam men jag vill inte komma hem igen och känna mig onödig. Han har liksom varit my rock, så att säga, sen jag var fem år. I tolv år har det varit vi mot världen och alla säger ju att gymnasiet förändrar allt. Att det naturligt blir så att kompisar ersätts med nya. Men när jag kommer tillbaka är ju mina kompisar, som ska agera ersättare, kvar i USA.

När kalaset började närma sig sitt slut gick jag med disk fram och tillbaka från det lite överdrivet stora tältet pappa satt upp i trädgården och köket. Noel och hans familj var kvar och hjälpte till, som alltid efter kalas. Den senaste veckan hade allt varit lite nedstämt runt om mig. Kanske för att ingen riktigt vill komma förbi tanken att jag bara lämnar. Låter det själviskt? Att personers humör ska handla om mig? Men just nu tror jag att det gör det. Både mamma och pappa verkar jätteglada över möjligheten men så fort det nämns tystar dem snabbt ner mig, vilket är förståeligt. Noel vill inte heller prata om det, han är bara arg över att gå gymnasiet utan mig eftersom att jag kommer behöva gå om ettan när jag återvänder. Min bror verkar inte bry sig, han är i den åldern då han bara ska verka tuff och känslokall, riktigt moget beteende.

"Vi ses imorgon, vanliga stället?"

"Såklart."

Jag gav Noel en stor kram innan jag vinkade åt resten av hans familj och stängde dörren efter dem. Min bror gick mot mig och stannade upp framför mig och stirrade på mig.

"Vad fan vill du?"

"Du har inte märkt något än."

"Märkt vadå?"

Joel ryckte på axlarna och gick förbi mig uppför trappan och jag stod kvar i hallen. Min mamma ropade på mig ifrån köket så jag rörde mig dit och mötte henne och pappa. Dem satt ner vid bordet och pekade på stolen så att jag skulle sätta mig ner. Motvilligt hasade jag mig fram till bordet och satte mig ner med händerna knäppta framför mig.