~Stefan pers~
Jag hann inte att säga något innan dörren gick kras. Luna började vrida o vända på sig men slutade o börja kolla på den svarta varelsen som precis har kommit in i rummet.
- vovve! Säger Luna och sträcker sig efter Monstret.
- gå! Snälla låt oss va! Ropar Melinda ynkligt åt monstret som genast får ögon för henne. Monstret är minst 1,71 m hög, på närhåll ser det ut som en, en... En varg!?
Håret på den extremt gigantiska vargen blir kortare o kortare o man kan skymta hud på vargen, även kroppen förändras, tassarna blir till händer o fötter, det står en människa framför mig, jag höll på att svimma, sånt här finns inte, bara i sagorna, det är inte på riktigt. Bara en dröm.
Hela jag skakade, Melinda grät.
- Snälla, snälla, snälla, låt oss va, snälla. snyftade Melinda fram.
Kvinnan som alldeles nyss var en varg glodde ilsket på oss, sedan på Luna, jag kunde tyda hennes ansiktsuttryck som hon hade mot Luna.
- Jag vill inte döh! Snälla snälla låt oss va! Snälla. försökte Melinda igen.
- Ge mig ungen. sa kvinnan, monstret bestämt.
- Nej, snälla inte Luna, hon är oskyldig, bara ett barn! Grät både jag och Melinda fram den här gången.
- Ge mig henne! Eller så dör ni alla! Nästan röt hon fram
Jag visste att Melinda skulle göra allt för Luna, men då dör vi alla, så jag gjorde det som kändes bäst....
- Ta henne. sa jag snabbt och la ner Luna på golvet medan jag snabbt som attan höll fast Melinda och drog iväg henne från Luna.
- LUNA! LUNAAAAAA! Hennes skrik ekade och skar igenom öronen.
Kvinnan höll för sina öron och röt, jag förstod att vi skulle dö om inte jag fick tyst på Melinda så jag min hand för hennes mun. Hon bet mig så hårt hon bara kunde men jag kunde inte släppa taget, jag ville inte dö, jag ville inte att Melinda skulle dö.
Kvinnan sprang fram till Luna grabbade tag i henne och spräckte ytligare ett fönster påväg ut ur huset.
